Katarina Frostenson
Hon som jag ur kommer
Hon som jag ur kommer
Hennes stora utsida som färgar allt
mer utfälld färg kan inte skiljas ut ur någonting.
Lärftens vida grotta. Blekare är inte - än hon,
här kläder hon världen helt, och dess utkantssidor,
rivna hudar. Hennes ansiktshud har tänjts ut, kind
och käkben endast sjunker inåt. Anletsdrag som känns,
som kölden. Luftens sena och dess muskelspår, som
bryter mot i stela kam, i vågor. Hon vänder den andra
sidan till och ger inte av blicken. Hon som jag ur kommer.
En sådan ensamhet är ej av den här världen. Jag känner
hennes ensamhet. Som kappan med den slitna djurkragen
vid halsen. Hermelinstråna mot strupen