Plötsligt vaknade jag ur en djup sömn.
Bland skogens buskar gled min skugga.
Med nosarna pressade mot dimmans skålar
diade årtusenden ivrigt daggen.


Likt ett stort, blött och grönt teblad
lyste himlen in i mitt öga, utan att bli
skrämd av det snäva. Stjärnors skepp
tydde sig till mig, ett vrak.


Jag visste inte vad djuren ville säga mig,
jag förstod inte varför gästerna var stumma.
Jag var din nyckel, ett ungt vin,
som de gudfruktiga spärrat in i en tunna.


När mörkret ven i trans, splittrades
och kastade återsken av andra och åter andra
förgångenheter i mitt ansikte, av andra liv,
då dog i mig en stor del av mig.


Plötsligt vaknade jag ur en djup sömn,
i mitt ansikte sved dina hagelkorn.
Någon intill mig sa på ugglespråket gud,
och tom var din hand, helt tom.