Juris Kronbergs 
Translator

on Lyrikline: 21 poems translated

from: 瑞典文, 拉脱维亚文, 俄文, 立陶宛文 to: 拉脱维亚文, 瑞典文

Original

Translation

Osäkerhetens rike

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Byråchefen lutar sig fram och ritar ett kryss
och hennes örhängen dinglar som damoklessvärd.

Som en spräcklig fjäril blir osynlig mot marken
flyter demonen ihop med den uppslagna tidningen.

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.

© Tomas Tranströmer
from: Sorgegondolen
Stockholm: Bonnier, 1996
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

Nedrošības valstība

拉脱维亚文

Departamenta direktore paliecas uz priekšu un uzzīmē krustu,

un viņas auskari šūpojas kā Dāmokla zobeni.

Dēmons saplūst ar atvērto avīzi

kā raibs taurenis ar zemi.

Ķivere, ko neviens nenēsā, ir pārņēmusi varu.

Bruņurupu

u māte bēg, lidodama zem ūdens.

Translated from the Swedish by Juris Kronbergs and Guntars Godiņš. Tomass Transtremers. Dzeja. Rīga: Mansards, 2011. 978-9984-872-08-7

Romanska bågar

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

© Tomas Tranströmer
from: För levande och döda
Stockholm: Bonnier, 1989
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

Romāņu loki

拉脱维亚文

Milzīgajā romāņu baznīcā pustumsā drūzmējās tūristi.
Pavērās velve pēc velves, bet nekāda pārskata.
Plīvoja dažas sve
u liesmas.
Eņģelis bez sejas mani apkampa
un
ukstēja ar visu savu ķermeni:
“Nekaunies, ka esi cilvēks, esi lepns!
Tevī iekšā atveras velve pēc velves, bezgalīgi.
Tu nekad nebūsi gatavs, un tā tam jābūt.”
Es biju akls no asarām,
un mani izveda laukā saules apspīdētā skvērā
kopā ar Mr. un Mrs. Jones, Tanaka kungu un sinjoru Sabatini,
un viņos iekšā atvērās velve pēc velves, bezgalīgi.

Translated from the Swedish by Juris Kronbergs and Guntars Godiņš.
Tomass Transtremers. Dzeja. Rīga: Mansards, 2011. 978-9984-872-08-7

Schubertiana

瑞典文 | Tomas Tranströmer

I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsikts-
   punkt där man med en enda blick kan omfatta åtta mil-
   joner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiral-
   galax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren
   tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte
   sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop,
   bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de
   framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schu-
   bert i något rum där borta och för att någon är de tonerna
   verkligare än allt det andra.

II
Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till
   en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
   på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under
   sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna för-
   svinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några
   ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
   är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
   ”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i
   rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
   med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i fram-
   tiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga
   dag utan att sjunka genom jorden!
Lite på snömassorna som klamrar sig fast vid bergsslutt-
   ningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
   olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsligt yx-
   hugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som på oss på motorleden mitt i den
   trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
   förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra hän-
   der i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en
   aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
   som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans:
   glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ”den där musiken är så heroisk”, och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de
   som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är
   mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och tror att
   alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla
   förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig
   och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

© Tomas Tranströmer
from: Sanningsbarriären
Stockholm: Bonnier, 1978
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

Šubertiāna

拉脱维亚文

I
Vakara tumsā kādā vietā ārpus Ņujorkas ir skatupunkts, no kura tu ar vienu vienīgu acu uzmetienu vari aptvert astoņu miljonu cilvēku mājas.
Milzu pilsēta tur tālumā ir gara, mirdzoša kupena — Spirālgalaktika no sānsskata.
Galaktikas iekšienē kafijas tasītes tiek bīdītas pa leti, skatlogi ubago no garāmgājējiem, lērums kurpju, kas neatstāj nekādas pēdas.
Ugunsdzēsēju trepes pie mājām, lifti aizveras, nemitīga balsu
ala aiz durvīm ar dubultatslēgām.
Sakņupuši, pusaizmiguši ķermeņi metro vagonos, uz priekšu traucošajās katakombās.
Un es zinu — bez jebkādas statistikas —, ka tur, kādā istabā, tieši tagad kāds spēlē Šūbertu un kādam šīs skaņas ir īstākas par visu citu.

 

II
Cilvēka smadzeņu bezgalīgie plašumi ir saņurcīti dūres lielumā.
Aprīlī bezdelīga atgriežas uz savu pērno ligzdu zem jumta pie notekcaurules tieši tai pašā klētī, tai pašā pagastā.
Tā lido no Transvālas, šķērso ekvatoru, sešās nedēļās pārlido divus kontinentus, stūrē tieši uz šo cietzemes niecīgo punktu.
Un viņš, kas noķer vesela mūža signālus diezgan parastos akordos, rakstītus pieciem stīgu intsrumentiem,
viņš, kas liek upei tecēt caur adatas aci, ir tukls pajauns vīrs no Vīnes, draugi viņu sauca par “Švammi”, viņš gulēja, nenoņēmis brilles, bet no rīta
noteiktā stundā stāvēja pie rakstāmpults.
Un nošuraksta brīnišķīgie simtkāji sāk kustēties.
 
 

III
Stīgas spēlē. Es eju mājās cauri iesilušiem mežiem ar atsperīgu zemi zem kājām,
saraujos
okurā kā nedzimis, aizmiegu, bezsvara stāvoklī ieripoju nākotnē, pēkšņi jūtu, ka augiem ir domas.

 

IV
Tik daudz kam mums jāuzticas, lai mēs spētu dzīvot savu dienišķo dienu, zemē neiegrimstot!
Jāuzticas sniega masām, kas turas pie kalnu nogāzes virs ciemata.
Jāuzticas klusuma solījumiem un saprašanās smaidam, jāuzticas tam, ka telegrammas par nelaimi neattiecas
uz mums un ka pēkšņā cirvja cirtiena no iekšienes nebūs.
Jāuzticas riteņu asīm, kas pa lielceļu mūs nes trīssimt reižu palielinātā tērauda bišu spietā.
Bet nekas no tā visa patiesībā nav mūsu paļāvības vērts.
Stīgas saka, ka mēs varam uzticēties kaut kam citam.
Kam? Kaut kam citam, un tās mūs kādu gabaliņu pavada uz turieni.
Kā tad, kad kāpņu telpā nodziest gaisma un roka — ar paļāvību — seko aklajām margām, kas zina ceļu tumsā.

 

V
Mēs saspiedušies kopā pie klavierēm un
etrrocīgi spēlējam fa-minorā, vienas ekipāžas divi ku
ieri, izskatās nedaudz smieklīgi.
Šķiet, rokas pārvieto skanošus svariņus turp un atpakaļ, it kā mēs kustinātu atsvarus,
cenzdamies izjaukt lielās sviras šaušalīgo līdzsvaru: prieki un ciešanas sver tieši tikpat.
Annija teica “šī mūzika tik heroiska”, un tas ir tiesa.
Bet tiem, kas skaudīgi šķielē uz rosīgiem vīriem, tiem, kuri pašos pamatos ienīst sevi par to, ka nav slepkavas,
viņiem viss te šķitīs svešs.
Un visi tie daudzie, kas pērk un pārdod cilvēkus, uzskatot, ka visi ir pērkami, viņiem viss te šķitīs svešs.
Tā nav viņu mūzika. Garā melodija, kas visās pārvērtībās nezaudē sevi, dažreiz mirdzoša un nevarīga, dažreiz raupja un stipra, gliemežu sliedes un tērauda kabelis.
Neatlaidīgā dungošana, kas tieši tagad mums seko
augšup
pa dzīlēm.

Translated from the Swedish by Juris Kronbergs and Guntars Godiņš.
Tomass Transtremers. Dzeja. Rīga: Mansards, 2011. 978-9984-872-08-7

Från mars –79

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

© Tomas Tranströmer
from: Det vilda torget
Stockholm: Bonnier, 1983
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

No marta 1979

拉脱维亚文

Noguris no visiem, kas runā vārdus, vārdus,
bet ne valodu,
devos uz sniega klāto salu.
Mežonīgajam nav vārdu.
Neuzrakstītās lappuses plešas uz visām pusēm!
Es pamanu stirnu pēdas sniegā.
Valodu, bet ne vārdus.

Translated from the Swedish by Juris Kronbergs and Guntars Godiņš.
Tomass Transtremers. Dzeja. Rīga: Mansards, 2011. 978-9984-872-08-7

Allegro

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

© Tomas Tranströmer
from: Den halvfärdiga himlen
Stockholm: Bonnier, 1962
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

Allegro

拉脱维亚文

Es spēlēju Haidnu pēc melnas dienas
un jūtu vienkāršu siltumu rokās.

Taustiņi vēlas. Maigie āmuriņi sit.
Skaņa ir zaļa, dzīvīga un rāma.

Skaņa saka — brīvība ir,
un kāds nedod ķeizaram ķeizara tiesu.

Es iebāžu rokas savās Haidna kabatās
un atdarinu kādu, kas mierīgi raugās uz pasauli.

Es uzvelku Haidna karogu — tas nozīmē:
“Mēs nepadodamies. Bet gribam mieru.”

Mūzika ir stikla nams nogāzē,
pa kuru akmeņi lido, akmeņi ripo.

Un akmeņi ripo cauri mājai,
bet neviena rūts nesaplīst.

Translated from the Swedish by Juris Kronbergs and Guntars Godiņš.
Tomass Transtremers. Dzeja. Rīga: Mansards, 2011. 978-9984-872-08-7

Dygnkantring

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet
in. Och intet hörs utom dropp från dunkla
lövverk och det nattliga sorlet djupt i
sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk,
taggig. Myran glöder i bergets skugga.
Fågel skrek! Och äntligen. Långsamt börjar
molnforan rulla.

© Tomas Tranströmer
from: 17 dikter
Stockholm: Bonnier, 1954
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

Diennakts sānsvere

拉脱维亚文

Meža skudra stāv sardzē, raugās nekur.
Un dzirdamas tikai piles no tumšām
lapām un naksnīgas
alas vasaras
aizas dziļumā.

Egle stāv kā ciparnīcas rādītājs,
adataina. Skudra kvēl kalna ēnā.
Putns iekliedzās! Beidzot. Lēnām sāk ripot
mākoņu vezums.

Translated from the Swedish by Juris Kronbergs and Guntars Godiņš.
Tomass Transtremers. Dzeja. Rīga: Mansards, 2011. 978-9984-872-08-7

[Un tu pārtapi vējā...]

拉脱维亚文 | Jānis Rokpelnis

Un tu pārtapi vējā.
Vējā, kurš ērģelēt ērģelēja,
Cauri rūtīm un cilvēkiem skrēja
Miegā, drudzī un nomodā.

Kā tu spēji tā pārtapt vējā?
Smagā zeme tev augumu sēja,
Dzīslās asinis sarūsēja,
Mēle trieca akmeņu valodā.

Un tu tomēr pārtapi vējā.
Vējā, kurš ērģelēt ērģelēja,
Cauri rūtīm un cilvēkiem skrēja,
Jo tu vienīgais nepiesmēji
To, ko netveram nomodā...

© Jānis Rokpelnis
from: Zvaigzne, putna ēna un citi
Rīga: Liesma, 1975
Audio production: Latvijas Literatūras centrs, 2015

[Och du blev till vind...]

瑞典文

Och du blev till vind.
En vind som susade orgellikt
du rusade fram genom fönster och folk
i sömn, feber och vaka.

Hur kunde du förvandlas till vind?
Den tunga jorden band din kropp
i ådrorna rostade ditt blod
tungan talade stenarnas språk.

Och ändå blev du till vind.
En vind som susade orgellikt
och rusade fram genom fönster och folk
ty du var den ende som inte hånade
det som vi vakna inte förnimmer...

Översättning: Juris Kronbergs. Lettland diktar, Ord och steg. Stockholm: Tranan, 2008

Bezpiederīgie (2.)

拉脱维亚文 | Liāna Langa

Čaukst skaidras nakts nosaldētās lapas starp pirkstiem. Krauķis sper soli tuvāk dubļu krāsā nopervētajam krustam. Mests pret lēta granīta plāksni, balts olis
     tavu
atbalsi izsauc. Lietas te noris daudz ātrāk nekā tirgū, mīlošo jūsmā un politikā.
Atbalss ir līdzīga skaņai, kad laši nārsto, nosūbējušām mugurām beržoties,
     tikai
tā dzirdamāka. Bet viens baložtēviņš triec knābi otram tēviņam tieši sirdī.

Kapu kopēja Vallija smaržo pēc vodkas un paranormālas dzīves zem lapu
     gubām.
Ņem viņa naudu ar lillā rokām, bet šķiet, ka ar nodzeltējuša krīta lūpām.
Debesīs mākoņi kunkuļos saveļas gluži kā lētas viesnīcas spilvenā sintētika.
Kapličas atslēga piekaramā Baltijas vējā šķind kā turīga cilvēka maks,
nu mēs baranku caurumus baudīsim, lapu kapeikas joņo ap krustiem kā
     negudras.

Aizsaulijā, kur piepildījumam ierāda vietu ar lāpstas kātu, smilšu sauju un
     šņukstu,
laiks rok līdz kaulu kaulam, un atmet viņš to, ko reiz skūpstot
ziedojām eņģeļiem. Melnsveces tūjas pakājē tagad tie pārakmeņoti.
Nejaudā sērot, top modri. Pārāk taustāma pēkšņi ir nebūtība, kura tā var
     satuvināt.
Mana mute ir sāļu oļu pilna, kad savu vārdu pūlos tev atgādināt.

© Liāna Langa
from: Antenu burtnīca
Rīga: Neputns, 2006
ISBN: 9984-729-78-8
Audio production: Latvijas Literatūras centrs

De obehöriga

瑞典文

En klarvaken natts förfrusna löv mellan fingrarna. En råka tar ett steg närmare
det lerfärgat tjärade korset. Kastad mot en plakett av billig granit, frammanar en vit
landsvägssten ditt eko. Allt här går mycket fortare än på torget, än i äalskandes hänförelse, än i
politiken. Ekot liknar ljudet när laxar leker, gnider sig med ärgade ryggar, men
härs tydligare. Och en duvhanne sticker näben rakt i hjärtat på en annan.

Gravskötaren Vallija stinker av vodka och paranormalt liv under lövhögarna.
Hon tar pengar med lila händer, med som det tycks läppar av gulnad krita.
På himlen samlas molnen i klump som i syntetiska kuddar på billiga hotell.
Gravkapellets nyckel på haken klirrar i den Baltiska vinden likt den rikes portmonnä,
nu ska vi njuta av saltkringlornas hål, lövkopeken virvlar som förryckta runt korsen.

I det hinsides, där fullbordan anvisas plats med ett spadskaft, en handfull sand och en snyftning,
gräver sig tiden in i benmärgen, kastar till oss det vi en gång skänkte änglarna med en kyss. De är nu
förstenade vid foten av svartljustujan. De ids inte sörja,
de vaknar upp. Plötsligt är det alltför påtagligt, icke-varat som för oss samman .
Min mun är full av salta stenar, när jag försöker påminna dig om mitt namn.

Översättning: Juris Kronbergs. Lettisk literatur #1. LLC, 2007

Bezpiederīgie (1.)

拉脱维亚文 | Liāna Langa

Es pēkšņi atmodos no dziļa miega.
Starp krūmiem mežā mana ēna klīda.
Pie miglas trauka piekļāvuši purnus,
simttūkstoš gadi valgmi kāri zīda.


Kā liela, slapja zaļās tējas lapa
man acīs debess iepeldēja, šaurums
to nebiedēja. Zvaigžņu kuģi
pie manis pieglaudās, pie vraka.


Es nezināju, ko man zvēri teiks,
un nesapratu, kādēļ viesi klusē.
Es biju tava atslēga, jauns vīns,
ko dievbijīgie melnās mucās spundē.


Kad tumsa transā dvesmoja un šķīda,
man vaibstos metot atblāzmas no citām,
vēl citām pagājībām, citām dzīvēm,
tad manī liela daļa manis mira.


Es pēkšņi atmodos no dziļa miega,
man sejā tavi krusas graudi koda.
Kāds pūces valodā man blakus teica dievs,
un bija tukša, tukša tava roka.

© Liāna Langa
from: Antenu burtnīca
Rīga: Neputns, 2006
ISBN: 9984-729-78-8
Audio production: Latvijas Literatūras centrs

De obehöriga

瑞典文

Plötsligt vaknade jag ur en djup sömn.
Bland skogens buskar gled min skugga.
Med nosarna pressade mot dimmans skålar
diade årtusenden ivrigt daggen.


Likt ett stort, blött och grönt teblad
lyste himlen in i mitt öga, utan att bli
skrämd av det snäva. Stjärnors skepp
tydde sig till mig, ett vrak.


Jag visste inte vad djuren ville säga mig,
jag förstod inte varför gästerna var stumma.
Jag var din nyckel, ett ungt vin,
som de gudfruktiga spärrat in i en tunna.


När mörkret ven i trans, splittrades
och kastade återsken av andra och åter andra
förgångenheter i mitt ansikte, av andra liv,
då dog i mig en stor del av mig.


Plötsligt vaknade jag ur en djup sömn,
i mitt ansikte sved dina hagelkorn.
Någon intill mig sa på ugglespråket gud,
och tom var din hand, helt tom.

Översättning: Juris Kronbergs. Lettisk literatur #1. LLC, 2007

Bezpiederīgie (4.)

拉脱维亚文 | Liāna Langa

Nāc, dzīves ziema! Palodzes stūrī zīlīte knābā speķi,
kas baltāks par pilsētas sniegu. Citondzeltenu staru dūdas,
strēgstot koku zaros, atskaņo sēru maršus. Skrejoši mākoņi
debesīm pielīp kā slimnieka mutei cepuma drupatas. Mīlas izdedžu
kraukšķīgie kukaiņi rāpo pa vēstuli, kuru, iespējams, rakstījis
Dievs. A4 formāta lapai pāri skrien ideāls rokraksts, vārdu
ķēdes bez atmiņas. Tās pamazām sakarst no vēstuli lasošā
gūstekņa ķermeņa siltuma. Viņš sasaistīts burto, un nesaprot tajā
ne vārda, tik klausās un klausās važu bezskaņas žvadzoņā.

Nāc, dzīves ziema! Kad zīlīte aizspurgs no skatiena mājām
un aukstums būs tāds, ka vārdi lāstekās sasals un lielāki kļūs
par vārdu mamma, saldās, prasīgās mutēs, kad vēstule ieputināsies
bezgala sniegā un gulēsim uzsprāguši un kaili šās ainavas vidū
rokraksta daļa, kā burti, no kuriem austas dienas un naktis
un zīlītes speķis, tad ziema nāks gūstekni pestīt un vēl vienu reizi,
neveikli gurkstot, sacerēs ēdienu, dūmus no krematorijas skursteņa,
aplausus, motorus, darvu, maigumu, spirtu, netīras ielas, kucēnu
dvašu, ziemsvētku pastmarku krāsas, šā gada pirmo sērsnu.

© Liāna Langa
from: Antenu burtnīca
Rīga: Neputns, 2006
ISBN: 9984-729-78-8
Audio production: Latvijas Literatūras centrs

De obehöriga

瑞典文

Kom, du livets vinter! På fönsterblecket pickar sparven fläsk, vitare
än stadens snö. Säckpipor med citrongula strålar som fastnar i trädens
grenar, spelar upp sorgemarscher. Framrusande moln fastnar på
himlen likt brödsmullor på sjukas läppar. Kärlekens avgasers
knapriga insekter kryper på brevet som möjligtvis skrivits
av Gud. Över A4 papperet ilar en perfekt handstil, ordkedjor
utan minne. Så småningom hettas de upp av kroppsvärmen från
fången som läser brevet. Bunden bokstaverar han det utan att förstå
ett endaste ord, bara lyssnar och lyssnar på kedjornas ljudlösa rassel.

Kom, du livets vinter! När sparven far iväg från blickens hem
och kylan är sådan att orden fryser till istappar och blir större
än ordet mamma i de ljuva, krävande munnarna, när brevet blir
igensnöat i oändlig snö och vi ligger kreverade och nakna i mitten
av detta landskap som delar av en handstil, som bokstäver av vilka
dagar och nätter och sparvens fläsk är vävd, kommer vintern och
frälser fången och än en gång, harklar sig klumpigt, trollar fram mat, rök
från krematoriets skorsten, applåder, motorer, tjära, ömhet, sprit, smutsiga
gator, valpars andedräkt, färg på frimärken till jul, årets första skare.

Översättning: Juris Kronbergs. Lettisk literatur #1. LLC, 2007

[Ja būtu vijole zivs...]

拉脱维亚文 | Jānis Rokpelnis

Ja būtu vijole zivs,
vai tu izzvejotu to vijoli,
iepriekš zinot, ka vijole mirs?
Mirs,
bet tomēr tavās rokās
brīdi skanēt nenorims.

Bet, kā zināms, nav vijole zivs.
Kaut gan - kas to tā noteikti zin.

© Jānis Rokpelnis
from: Zvaigzne, putna ēna un citi
Rīga: Liesma, 1975
Audio production: Latvijas Literatūras centrs, 2015

[Om fiolen var en fisk...]

瑞典文

Om fiolen var en fisk,
skulle du dra upp den då,
om du på förhand visste at fiolen skulle dö?
Dö,
men ändå ljuda en stund
i dina händer.

Men som vi vet, är fiolen ingen fisk.
Fast - riktigt säker kan man inte vara.

Översättning: Juris Kronbergs. Lettland diktar, Ord och steg. Stockholm: Tranan, 2008

[cilvēki ir caurstaigājami pavasarī...]

拉脱维亚文 | Jānis Rokpelnis

cilvēki ir caurstaigājami pavasarī
balta puķe kavējas tavā sejā
bet drīz viņa dosies tālāk
bezdelīgas mērc spārngalus tavās acīs
neviļus
ierastā steigā

bet piesargies
drīz pienāks laiks
kad tu nebūsi vairs caurstaigājams
un tevī uz veselu gadu
var iestrēgt kāds tauriņš vai zieds
un viņi lauzīsies ārā
izmisīgi tik izmisīgi
ka viņu izmisumu tu uzskatīsi par savējo

© Jānis Rokpelnis
from: Zvaigzne, putna ēna un citi
Rīga: Liesma, 1975
Audio production: Latvijas Literatūras centrs, 2015

[på vårarna kan man gå rakt genom människor...]

瑞典文

på vårarna kan man gå rakt genom människor
en vit blomma dröjer sig kvar i ditt ansikte
men snart ska den ge sig av
svalorna doppar sina vingspetsar i dina ögon
oavsiktligt
i sin vanliga brådska

men var på din vakt
snart kommer den tid
när man inte längre kan gå genom dig
och en fjäril eller en blomma
kan fastna i dig ett helt år
men förtvivlat
kommer de försöka bryta sig loss
så förtvivlat
att du tar deras förtvivlan för din egen

Översättning: Juris Kronbergs. Lettland diktar, Ord och steg. Stockholm: Tranan, 2008

Pasaules malā

拉脱维亚文 | Knuts Skujenieks

Šī pēdējā barikāde, uguns līnija, sarkanā svītra,
Pāri tai
Mēs vairs nesadosimies rokās.
Ne draugi, ne parlamentārieši, pat ne pudelesbrāļi.

Pēdējā diena, pēdējais teikums, pēdējā šanse.
Uz robežas sadegs vārds mēs.
Cauri ugunij netiks vārds jūs.
Paliks vienīgi viņi.

Šovakar pasēdēsim uz mūsu saprāta čemodāniem,
Uz mūsu goda jūtu mugursomām
Un saskaitīsim mūsu mūža sīknaudu
Turp – vai atpakaļceļam.

Pasēdēsim līdz rītam.

from: Sēkla sniegā
Rīga: Liesma, 1990
Audio production: Latvijas Literatūras centrs, 2015

Vid världens ande

瑞典文

Detta är den sista barrikaden, eldlinjen, röda strecket.
Över den
tar vi inte mer varann i hand.
Varken vänner eller parlamentariker - inte ens dryckesbröder.

Sista dagen, sista meningen, sista chansen.
På gränsen försvinner inte ordet ni.
Kvar blir endast de.
Ikväll ska vi sitta en stund på vårt förstånds resväskor

på vår hederskänslas ryggsäckar
och räkna vårt livs småslantar
för en tur - eller returresa.

Till morgonen.

Översättning: Juris Kronbergs. Som ekens rot till vaten. Heidruns, 2008

Poga

拉脱维亚文 | Knuts Skujenieks

Kā ķirsis, kas galotnē sargā
Pēdējo pārpalikušo ogu, –
Tā es sargāju sadilušajā kreklā
Vienu vienīgu pogu.

Kad vairs nav ne suvenīru, ne cerību
Un kad nasta kļūst aplam grūta,
Es azotē paknibinos gar pogu,
Kura ir tevis šūta.

Par spīti gadiem un badiem,
Par spīti sniegiem un miegiem,
Tu mani piediegusi caurumainajai dzīvei
Ar mīlestības un mūžības diegiem.

Nakts dienu pieveikusi. Es raugos
Vienā vienīgā gaišā logā.
Tas nav logs. Mūžs mans uz krūtīm deg
Tevis iešūtā pogā.

© Knuts Skujenieks
from: Poga
Rīga: Neputns, 2011
ISBN: 978-9984-807-83-6
Audio production: Latvijas Literatūras centrs, 2015

Knappen

瑞典文

Likt körsbärsträdet som i toppen vaktar
sitt sista överblivna bär,
vaktar jag i min nötta skjorta
den enda knapp jag bär.

När inga souvenierer finns mer, inget hopp
och bördan blir för svår,
fingrar jag lite grann på min kapp
isydd av dig ett avlägset igår.

Trots all tid och all hunger,
trots mörker och vinterns dåd,
har du sytt fast mig vid det håliga livet
med kärlekens och evighetens tråd.

Natten har besegrat dagen. Jag stirrar
mot det enda upplysta fönstret.
Det är inget fönster. Mitt liv brinner på bröstet
i knappen ditsydd av dig.

Översättning: Juris Kronbergs, „Som ekens rot till vaten”, Heidruns, 2008

Bezpiederīgie (7.)

拉脱维亚文 | Liāna Langa

Bezpiederīgie mīl bezpiederīgos. Mīl vairāk
Neērti pilsētas trokšņi modina gulošos monstrus
Draudīga apmēra gultās, kurās caur margotiem logiem
ieplūst tumsa un gaisma, uzšķiļot zvērisku kaisli
Bet bezpiederīgie mīl bezpiederīgos. Mīl vairāk
Kaktā aiz četrdurvju skapja dīc aizmirstība
Ģimenes kalendārā pāršķirstot speķainas lapas ar
Taupības receptēm, insektu aprakstiem, bildēm
Vienkāršiem padomiem, kā varbūt nemirt pirms laika
Bezpiederīgie mīl bezpiederīgos. Mīl vairāk
Aizmirstībai ir vilkača seja. Ar tumšzilu mēli
Tas pārbauda, vēlreiz pārbauda visus faktus
Īpaši gadskaitli tūkstots deviņsimt sešdesmit
Uz grāmatas vāka, kas smaržo pēc Dašavas gāzes
Bezpiederīgie mīl bezpiederīgos. Mīl vairāk
Rudeņos vēlos mīl tie ar glumajām lapām uz mašīnas
Priekšējā stikla, dubļainām grīdām, rozīņu sviedriem
Uz plaukstām, mīl tie ar skaņu, kas saārda klusuma nervus
Mīl tie ar treknu ogli, kas, uzspiežot stingri, zīmē ļodzīgus
Vaibstus uz diendusas zeltainās ādas. Sveicināts, vilkaci!
Svētki aiz margotiem logiem nepieder mums
Paturi sev savu sāpi. Bezpiederīgie mīl vairāk.

© Liāna Langa
from: Antenu burtnīca
Rīga: Neputns, 2006
ISBN: 9984-729-78-8
Audio production: Latvijas Literatūras centrs

De obehöriga

瑞典文

De obehöriga älskar de obehöriga. De älskar mer
Obekväma stadsljud väcker de sovande monstren
I sängar av hotfulla mått, i vilka genom gallerfönster
Kommer mörker och ljus, och tänder djurisk passion
Men de obehöriga. De älskar mer
I hörnet bakom fyradörrarsskåpet surrar glömskan
Bläddrar i familjealmanackan de flottiga bladen med
Besparingsecept, beskrivningar av insekter, bilder
Enkla råd kanske hur man ska undvika att dö i förtid
De obehöriga älskar de obehöriga. Älskar mer
Glömskan har varulvsansikte. Och mörkblå tunga
Den ser efter, ser än en gång efter alla fakta
Särskilt årtalet nitton hundra sextio
På bokomslaget som doftar Dachaus gas
De obehöriga älskar de obehöriga. Älskar mer
På senhösten älskar de med fuktiga löv på bilens
Vindruta, på leriga golv, med russinsvett
På händerna, de älskar med ljud som sprätter upp tystnadens nerver
De älskar med fett kolstift som, när man trycker hårt, ritar rangliga
Drag på middagsslummerns gyllene hud. Var hälsad, varulv!
Festen utanför gallerfönstren tillhör inte oss
Behåll din smärta för dig själv. De obehöriga älskar mer

Översättning: Juris Kronbergs. Lettisk literatur #1. LLC, 2007

Bezpiederīgie (6.)

拉脱维亚文 | Liāna Langa

Ardievu, homo mediocris! Sapņojam un guļam vēl ikros bāli sārtos.
Tik lēna viņu kustība, tik lipīga. Tā, it kā mūsu caurspīdīgās miesas
kāds tūlīt nāks un kopā salīmēs. Mēs varam arī paši! Tomer neļauj
ūdens, kurš vienmēr pār mums nomodā.

Es slikti atceros, bet reizēm prātā ataust, ka satikāmies lielā pilsētā,
kur karaliskās garneles bij vietējiem tik prasta uzkoda, un sakaitētās
ielās, kur dižciltīgi Zemes dēli mori rībināja bungu bungas
no spodri nopulēta tērauda.

Gaiss bija sviedru pilns un zilā debess sāls pa pastu atceļoja aploksnēs
bez adresāta. Tās vaļā vērām, sāli laizījām bez sāta, un viesmīļi arvien
uz galda vēstulītes rindoja. Tu vaicāji, vai atpazīstu
sūtītāju. Es atbildēju: .

Kolibri manos matos ligzdas tina, bet bija mūsu rokas kā no svina,
kad mēģinājām otram pieskarties. Laiktelpā iesprostoti, šūpojām
vien galvas, kur pelēkajā vielā ieaugušās spalvas kā antenas
mūs rotāja.

Tu teici: raidītāji ieslēgti. Par moluskiem un liesmām, par cilvēkiem
un nedzirdamām dziesmām vai varam mākoņiem mēs pastāstīt?
Bet bungu rība bija pārāk skaļa. Visapkārt puva lielgabalu gaļa.
Es nevarēju tevi saklausīt.

Mēs turpinājām galvas šūpot rimti. Drīz nomelnēja visi gadu simti.
Joprojām vāji atceros, bet šķiet, mums garām dīvains cilvēks
aizlidoja. Tam galva lielāka par zemeslodi bija. Un zobos atbalss
mezgli divpadsmit.

* homo mediocris - parastais cilvēks

© Liāna Langa
from: Antenu burtnīca
Rīga: Neputns, 2006
ISBN: 9984-729-78-8
Audio production: Latvijas Literatūras centrs

De obehöriga

瑞典文

Farväl, homo mediocris! Vi drömmer och ligger ännu bland ljusröd rom.
Deras rörelse är så långsam, så smittsam. Som on någon skulle komma
nu genast och klistra ihop vårt genomskinliga kött. Vi kan själva!
Men vattnet tillåter det inte, alltid vakar det över oss.
Jag minns inte så bra, men ibland kommer jag att tänka på att vi möttes
i en stor stad, där kungliga räkor var simpelt tilltugg för dem som bodde där,
och på glödande gator där Jordens adliga söner, morerna, mullrade sina trummor
av blankslipat stål.
Luften var full av svett och den blå himlens salt nådde oss i kuvert
utan adressat. Vi öppnade dem, slickade glupskt i oss saltet, och
hovmästarna radade upp breven på bordet. Du frågade om jag visste
vem som var avsändare. Jag svarade: ja.
Kolibrin byggde bo i mitt hår, men våra händer var som av bly
när vi ville röra vid varann. Fångna i rumstiden, skakade vi blott
på huvudet, där de i grå materia inväxta fjädrarna prydde oss
likt antenner.
Du sa: sändarns är inlåsta. Om mollusker och flammor, om människor
och ohörbara sånger, kan vi berätta om det för molnen?
Men trummornas dån var alltför högljutt. Överallt ruttnade kanonmat.
Jag kunde inte höra dina ord.
Vi fortsatte sakta huvudena skaka. Vart århundrade började snart svartna.
Än minns jag det knappt, men jag tror en underlig människa flög förbi. Hans
huvud var större än hela vårt klot. Och i tänderna höll han ekot
knutet i tolv råbandsknopar.

Översättning: Juris Kronbergs. Lettisk literatur #1. LLC, 2007

Bezpiederīgie (5.)

拉脱维亚文 | Liāna Langa

Mazdārziņa karaliene iekāpj vilcienā Aizkraukle - Rīga.
Viņai kājās gumijnieki, sirmas ūsas ap sačervelētām lūpām.

Viņai maisiņā gurķi, mazdārziņa karaliene ir nogurusi.
Bet viņai maisīņā pašas audzēti gurķi, lieliska šķirne.

Vai tik es neatstāju grābekli starp dobēm, viņa domā.
Acis vēl dziļāk iegulst dobumos, kad viņa domā.

Kaimiņu suns bieži ienāk viņas dārziņā nokārtot darīšanas
un izbradā asteres, reizēm zemeņu stādus.

Vilciena vagons nav pilns. Tā nobružātība kaut kā piestāv
viņas gumijniekiem, sasvīdušajiem kāju pirkstiem tajos.

Mazdārziņa karaliene pēkšņi saprot, ka vagons un zābaki
ir viens un tas pats. Viņas kāju pirksti ir vilciena pasažieri.

Galvenais tas, ka vagonā viss ir ļoti tīrs.
Viņa nekad nav sapratusi, ko nozīmē vārdi nervi un pedikīrs.

Šmaugi bērzi paskrien garām vagona logiem.
Mazdārziņa karaliene ievēro studentu netālu sēžam.

Klēpī tam grāmata. Puisis ir labi ģērbies, viņš snauž.
Stacija Gaisma ar savām ogļu kaudzēm paskrien garām. 

Mazdārziņa karalienes acis izlien no dobumiem kā vāveres bērni.
Dzīvnieciņi apžilbst no pārlieku lielās gaismas.

Tomēr veča turpina lūkoties uz studentu,
kurš viņai atgādina reiz satiktu Stepanu.

Stepans, jauns karavīrs, viņai iemācīja trīs tūkstoš
vai vairāk skūpsta variāciju mežā pēc ballītes.

Viņa atceras Stepana skūpstu bezgalīgumu.
Bezgalīgums garšoja pēc zābaku smēres un kazarmu paikas.

Bija vasara, dienas līdzīgas šai: zaļa, smaržīga tume visapkārt,
bet naktis caurspīdīgas kā melna kaprona zeķe.

Mazdārziņa karalienes lūpas sakustas.
Krampji kāju pirkstos pret labvēli likteni saceļas.

© Liāna Langa
from: Antenu burtnīca
Rīga: Neputns, 2006
ISBN: 9984-729-78-8
Audio production: Latvijas Literatūras centrs

De obehöriga

瑞典文

Drottningen av kolonilotten kliver på tåget Aizkraukle - Riga.
Med gummistövlar och grå mustascher runt skrynkliga läppar.
Hon har gurkor i påsen, drottningen av kolonolotten är trött.
Men i påsen har hon gurkor hon odlat själv, en ypperlig sort.
Lämnade jag inte krattan i rabatten, undrar hon.
Ögonen lägger sig ännu djupare i sina hålor när hon tänker.
Grannhunden kommer ofta och gör sitt på hennes kolonilott
och trampar på astrarna, och ibland på jordgubbsplantorna.
Tågvagnen är inte full. Den är nedgången på ett sätt som passar
hennes gummistövlar, de svettiga tårna i dem.
Drottningen av kolonilotten förstår plötsligt att vagnen och stövlarna
är en och samma sak. hennes tår är tågets passagerare.
Det viktigaste är att allt i vagnen är mycket rent.
Hon har aldrig förstått innebörden av orden nerver och pedikyr.
Smäckra björkar rusar förbi vagnsfönstren.
Drottningen av kolonilotten lägger märke till en student i närhetten.
Han har en bok i knäet. Pojken är välklädd, han har slumrat till.
Stationen Ljuset med sina kolhögar rusar förbi.
Drottningen av kolonilotten ögon kryper fram ur hålorna likt ekorrungar.
De små djuren bländas av det alltför starka ljuset.
Ändå fortsätter gumman se på studenten,
som påminner henne om Stefan som hon en gång träffade.
Stefan, en ung soldat, lärde henne tre tusen eller fler
variationer på kyssar i skogen efter en fest.
Hon minns Stefans kyssars oändlighet.
Oänligheten smakade skoräm och kasernkäk.
Det var sommar, dagar som liknade den här: gröna, vällingdoftande,
men nätterna var genomskinliga som svarta nylon strumpor.
Drottningen av kolonilotten läppar rör sig en aning.
Krampen i tårna reser sig mot välgöraren, ödet.

Översättning: Juris Kronbergs. Lettisk literatur #1. LLC, 2007

Vakara saruna

拉脱维亚文 | Liāna Langa

- Es gribētu nomirt mežā.
- Es – ātri.
- Un kalnam piedzimt par oli.
- Es – nātri.
- Lejā ripot, kad vējš to paspers.
- Pieglausties sētai. Siltai.
- Par ko tu strādāsi ziemā?
- Par tirpām.

© Liāna Langa
from: Antenu burtnīca
Rīga: Neputns, 2006
Audio production: Latvijas Literatūras centrs

Kvällssamtal

瑞典文

- Jag skulle vilja dö i skogen.
- Jag - i hast.
- Och födas som en sten på berget.
- Jag - som nässla.
- Rulla ner när vinden sparkar.
- Ty mig till staketet. Det varma.
- Vad ska du arbeta som på vintern?
- Som gåshud.

Översättning: Juris Kronbergs. Lettland diktar. Ord och steg. Stockholm: Tranan, 2008

Психология

俄文 | Igor Kotjuh

Она любит спать на боку,
свернувшись калачиком. Он –
во весь рост, на спине.

Она касается кулачком
подбородка. Он –
заложил руки за голову.

(Учебник по невербальному поведению
объясняет ее позу как выражающую смирение,
его – как надменную.)

Она выспится.
Ему будут сниться кошмары.

© Igor Kotjuh
Audio production: Eesti Kirjanduse Teabekeskus [Estonian Literature Centre], 2014

Psykologi

瑞典文

Hon tycker om att sova på sidan,
hoprullad till ett nystan. Han –
i sin fulla längd, på rygg.

Hon snuddar vid hakan
med sina små nävar. Han har
korsat händerna bakom huvudet.

(Läroboken i kroppsspråk
förklarar att hennes pose uttrycker uppgivenhet,
men hans – högmod.)

Hon kommer att bli utsövd.
Han kommer att drömma mardrömmar.

Översättning Juris Kronbergs

[šviesi naktis, šilta ir švelni...]

立陶宛文 | Vladas Braziūnas

šviesi naktis, šilta ir švelni tarytum vidinė tavo šlaunų pusė,
tą rytą prasnūsi, dieną prabusi, nakty miegūsta prabūsi per
pusę su manimi, už langų pustys kaip ir pustė, gūsiais, už
langų šalnų delnai šalti lyti baltą obelų odą, plyti sodas pus-
tuštis per platų užmatomą plotą, džiausto baltai išvelėtas
paklodžių drobes mirusios motinos, sunkios ir lėtos, gėlėtos
jų suknios, retai besapnuojamos, šnera
švelnioji, mano švelnioji, man dovanoji mane, silpną ir švarų


2002.I.7

© Vladas Braziūnas
from: būtasis nebaigtinis / imparfait
Vilnius: Petro ofsetas , 2003
Audio production: 2006 Books from Lithuania

[en ljus natt, varm och len som...]

瑞典文

en ljus natt, varm och len som insidan av dina lår
denna morgon ska du sova, vakna sent på dagen, uthärda natten sömnig, till
hälften med mig, utanför fönstren ska det yra som det brukar, stötvis, utanför
fönstren rör nattfrostens kalla händer äppelträdens vita hud, trädgården sträcker sig halv –
tom genom den breda synliga ytan, döda mödrar hänger ut
vittvättade linnelakan, tunga och långsamma, deras klänningar är
blommiga, sällan drömda, och se frasar
du lena, min lena, du skänker mig till mig, svag och ren

2002.I.7

Översättning Liana Ruokytė & Juris Kronbergs

vakar yra rytoj

立陶宛文 | Vladas Braziūnas

aname arklio gyvenime
dirbau žirgu, per šermenis
ankstyvaisiais viduramžiais prūsų
varžybų buvau nuvarytas, dar gyvas duobėn
guldomas kniūbsčias, priekinės kojos
priklaupiamos, paspaudžiamos po krūtinkauliu, trakšt
pirmas ir antras kaklo slanksteliai, akys
saulės laidos kryptimi, kur už jūrių žuvėdai, aukštyn
iškeltas pasturgalis
aname arklio gyvenime
prakaitavau vokiečio šachtoje Banská Štiavnicoj
žiurkinoje tamsoj, apžlibau
vieną naktį, stojus mėnulio
tárpijoms, išvedė kūtėn, paskiau pamažėliais
naktim, tunkant jaunam į pilnatį, leido
ganyklon, akiūkliai platyn, vis platyn, pripratino
aname arklio gyvenime
iš Naugarduko į Wilno atvežęs Mickevičių
klaidžiojau miesto gatvėmis
ant medinių koturnų
numirti – visi į tą mylimą šalį, į Vilnių
dabar vaidenuosi Belmonte
būna kad ir Sereikiškėse
baidausi vagių ir mašinų
ant sprando tampau policininką
tolimo miško spalvos

aname paukščio gyvenime dirbau lakštingala
kalnų ir slėnių mieste prie Dugnojaus, miškais
aptaisyto, girių, laukų Lietuvoj
keldavau šienpjovius
aname paukščio gyvenime
visą vos temusią naktį iš gegužės į birželį
ėjau iš proto, visą Bratislavos naktį
ėjau lenktynių su vakaro
paskiau ir su ryto paukščiais, visus
juos užtrenkdamas, ryto pasiutus
gegutė vis tiek užklupo poetą nuogintelį
eurocentai kišenėj, kišenė kitam kambary
lieka meilė, mirtis ir rekrūtai
pats užkukuosi

aname poeto gyvenime
pastebėjau, kad visos prancūzės, važiuojam
gulim ar skrendam, – migdo mane, vos šalia
kad nereikėtų kalbėtis
žodžiais ar rankom, ar pirštų
karštų pagalvėlėm, ar lūpų
kraščiukais, sapnuoju uždaroje erdvėje


Banská Štiavnica–Bratislava–Vilnius, 2003.VI.1–IX.25

© Vladas Braziūnas
from: unpublished
Audio production: 2006 Books from Lithuania

igår är imorgon

瑞典文

i mitt andra liv som häst
arbetade jag som en häst, under en begravning
tidig medeltid blev jag utmattad
av de preussiska tävlingarna, ännu levande knuffades jag
ner i en grop, på knä med frambenen
pressade mot mitt bröstben, krasch gick
den första och den andra halskotan, ögonen
riktades mot solnedgången, där normander fanns bortom haven,
bakdelen i vädret
i mitt andra liv som häst
svettades jag i en tysk gruva i Böhmen
i becksvart mörker och blev blind
en natt under nymånen
togs jag till stallet, på nätterna sedan,
medan månen svällde till full släpptes jag
ut på grönbete, skygglapparna blev långsamt allt bredare,
jag vande mig vid mitt andra liv som häst
och när jag fört Mickevičius från Naugardukas till Wilno
vandrade jag omkring på stadens gator
på träskor
att dö – alla ska till det älskade landet, till Vilnius
nu spökar jag i Belmont
det händer att också Sereikiškės
och släpar dit en polisman
klädd i den avlägsna skogens färg

i mitt andra liv som fågel arbetade jag som näktergal
i sen stad med berg och dalar vid Donau, omgiven
av skogar, lundar, i mitt andra liv som fågel
väckte jag slåtterkarlar på fält i Litauen
under hela den knappt mörka natten från maj till juni
var jag galen, hela natten i Bratislava
tävlade jag med kvällens
och sedan med morgonens fåglar och
överröstade dem alla, hursomhelst kom morgonens
rabiata gök på den nakna poeten
med euromynt i fickan, fickan som fanns i det andra rummet
kvar är kärleken, döden och rekryterna
ja, du ska själv som göken gala

i mitt andra liv som poet
la jag märke till att alla franska flickor, när vi reser,
antingen ligger eller flyger – söv med mig, alldeles intill
så att vi inte behöver tala
med ord eller händer, heta
fingerblommor eller läppars yttersta
spetsar, drömmer jag i ett slutet rum

Banská Štiavnica–Bratislava–Vilnius, 2003.VI.1–VI.12

Översättning Liana Ruokytė & Juris Kronbergs