Jonas Ellerström 
Translator

on Lyrikline: 8 poems translated

from: 英文, 斯洛文尼亚文 to: 瑞典文

Original

Translation

Water-gardening in an Old Farm Dam

英文 | Les Murray

Blueing the blackened water
that I’m widening with my spade
as I lever up water tussocks
and chuck them ashore like sopping comets
is a sun-point, dazzling heatless
acetylene, under tadpoles that swarm
wobbling, like a species of flies
and buzzing bubbles that speed
upward like many winged species.

Unwettable green tacos are lotus leaves.
Waterlily leaves are notches plaques
of the water. Their tubers resemble
charred monstera trunks. Some I planted,
some I let float. And I bought
thumb-sized mosquito-eating fish
for a dollar in a plastic amnion.
‚Wilderness‘ says we’ve lost belief
in human building: our dominance
now so complete that we hide from it.

Where, with my levered back,
I stand, too late in life,
in a populous amber, feet deep
in digesting chyle over clays,
I love green humanised water
in old brick pounds, water carried
unleaking for miles around contour,
or built out into, or overstepping
stonework in long frilled excess.

The hands‘ pride and abysmal
pay that such labour earned,
as against the necks and billions
paid for Nature. But the workers
and the need are gone, without reaching
here: this was never canal country.
It’s cow-ceramic, softened at rain times,
where the kookaburra’s laugh
is like angles of a scrubbing toothbrush
heard through the bones of the head.

Level water should turn out of sight,
on round a bend, behind an island,
in windings of possibility, not
be exhausted in one gesture, like an avenue.
It shouldn’t be surveyable in one look.
That’s a waterhole. Still, the trees
I planted along this one bend it
a bit, and half roof it, bringing
its wet underearth shadow to the surface
as shade. And the reeds I hate,

mint sheaves, human-high palisades
that would close in round the water,
I could fire floating petrol among them
again, and savage but not beat them,
or I could declare them beautiful.

© Les Murray
from: Subhuman Redneck Poems
Noonday Press , 1996
Audio production: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Arbete med en gammal damm på gården

瑞典文

Blåare blir det svartnade vattnet
när jag vidgar det med spade
och sliter upp sjögrästuvor
som jag slänger på kanten som blöta kometer,
det blir en solspegel, bländande kylig
acetylengas, under grodyngel som svärmar
likt klumpiga flugor eller
susande bubblor som snabbt stiger
mot ytan likt en mängd bevingade kräk.

Lotusbladen är som gröna tacos man inte kan fukta.
Näckrosbladen liknar minnestavlor fulla
av tecken. Deras rötter påminner om
förkolnade monsterstammar. Några planterade jag,
andra lät jag bara flyta bort. Så köpte jag
för en dollar tumstor myggätande fisk
i en fosterhinna av plast.
”Vildmark” innebär att vi mist tron på
människans boningar: nu är vårt herravälde
så totalt att vi gömmer oss från det.

Där jag står med böjd rygg,
alltför sent i livet,
i tätt befolkat gult ljus, med fötterna
djupt i jäsande mjölksaft och lera,
älskar jag grönt förmänskligat vatten
i gamla tegeldammar, vatten som utan att
förspillas färdats långt i vida bågar,
vatten som byggts in i eller faller fritt över
stenläggningen i ringlande överflöd.

Händernas stolthet och usla
lön för sådant arbete,
i motsats till de nackar och miljarder
man betalat för Naturen. Men jobbarna
och behovet är försvunnet, det nådde aldrig
hit: detta var aldrig kanalernas land.
Här är istället kornas lera, mjuk under regnperioderna,
när kookaburrans skratt
liknar skrapandet av tandborsten
som man hör genom skallens ben.

Ytvatten borde försvinna ur sikte
runt en krök, bak en holme,
i de möjligas vindlingar, inte
uttömmas i ett enda svep, som en aveny.
Man inte kunna överblicka alla på en enda gång.
Det är det som är en damm. Och visst blir den
en aning krökt av de träd jag planterat
runt den, de ger den ett litet tak, och får
dess fuktiga underjordiska speglingar att stiga
till ytan just som skugga. Och jag hatar vassen,
knippen av giftig salvia, människohöga palissader
som försöker sluta sig kring dammen,
jag skulle kunna antända dem med bensin
på nytt, och skada dem men inte besegra dem,
eller också bestämma mig för att de är vackra.

Översättningar Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson.
Publicerade i Dikter från den efterblivna landsbygden (Brombergs, 2005)

The Quality of Sprawl

英文 | Les Murray

Sprawl is the quality
of the man who cut down his Rolls-Royce
into a farm utility truck, and sprawl
is what the company lacked when it made repeated efforts
to buy the vehicle back and repair its image.

Sprawl is doing your farming by aeroplane, roughly,
or driving a hitchhiker that extra hundred miles home.
It is the rococo of being your own still centre.
It is never lighting cigars with ten-dollar notes:
that’s idiot ostentation and murder of starving people.
Nor can it be bought with the ash of million-dollar deeds.

Sprawl lengthens the legs; it trains greyhounds on liver and beer.
Sprawl almost never says Why not? With palms comically raised
nor can it be dressed for, not even in running shoes worn
with mink and a nose ring. That is Society. That’s Style.
Sprawl is more like the thirteenth banana in a dozen
or anyway the fourteenth.

Sprawl is Hank Stamper in Never Give an Inch
bisecting an obstructive official’s desk with a chainsaw.
Not harming the official. Sprawl is never brutal
though it’s often intransigent. Sprawl is never Simon de Montfort
at a town-storming: Kill them all! God will know his own.
Knowing the man’s name this was said to might be sprawl.

Sprawl occurs in art. The fifteenth to twenty-first
lines in a sonnet, for example. And in certain paintings;
I have sprawl enough to have forgotton which paintings.
Turner’s glorious Burning of the Houses of Parliament
comes to mind, a doubling bannered triumph of sprawl –
except, he didn’t fire them.

Sprawl gets up the nose of many kinds of people
(every kind that comes in kinds) whose futures don’t include it.
some decry it as criminal presumption, silken-robed Pope Alexander
dividing the new world between Spain and Portugal.
If he smiled in petto afterwards, perhaps the thing did have sprawl.

Sprawl is really classless, though. It’s John Christopher Frederick Murray
asleep in his neighbours‘ best bed in spurs and oilskins
but not having thrown up:
sprawl is never Calum who, drunk, along the hallways of our House,
reinvented the Festoon. Rather
it’s Beatrice Miles going twelve hundred ditto in a taxi,
No Lewd Advances, No Hitting Animals, No Speeding,
on the proceeds of her two-bob-a-sonnet Shakespeare readings.
An image of my country. And would that it were more so.

No, sprawl is full-gloss murals on a council-house wall.
Sprawl leans on things. It is loose-limbed in its mind.
Reprimanded and dismissed
it listens with a grin and one boot up on the rail
of possibility. It may have to leave the Earth.
Being roughly Christian, it scratches the other cheek
and thinks it unlikely. Though people have been shot for sprawl.

© Les Murray
from: The People's Otherworld
Audio production: 1999 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Egenskapen sprawl

瑞典文

Sprawl är vad han hade
som gjorde om sin Rolls Royce
till en jordbrukstruck, och sprawl
är vad firman saknade när man gång på gång försökte
köpa tillbaka bilen och återställa sitt rykte.

Sprawl är att utan åthävor sköta sitt lantbruk med flygplan
eller att skjutsa en liftare tio extra mil hem.
Det är det rokokomässiga i att vara sin egen orörliga medelpunkt.
Det är aldrig att tända cigaretter med tiodollarsedlar:
sånt är bara tramsigt skryt och mord på dem som hungrar.
Inte heller kan det köpas med askan från miljondonationer.

Sprawl gör benen längre; det är att föda upp vinthundar på lever
    och öl.
Sprawl säger nästan aldrig Varför inte? med komiskt höjda
    handflator.
Inte heller sitter det i kläderna, inte ens om man har löparskor
till mink och en näsring. Så gör societeten. Så gör de som har Stil.
Sprawl är snarare den trettonde bananen på ett dussin
eller i varje fall den fjortonde.

Sprawl är Han Stamper i Never Give an Inch
som sågar upp en motspänstig tjänstemans skrivbord med
    motorsåg.
Utan att skada tjänstemannen. Sprawl är aldrig brutalt
men ofta upproriskt. Sprawl är aldrig Simon de Montfort
när en stad stormas: Döda alla! Gud känner de sina.
Att veta namnet på mannen som detta sades till kan vara sprawl.

Sprawl finns i konsten. Rad femton till tjugoett
i en sonett, till exempel. Och i vissa målningar:
jag har sprawl nog att ha glömt vilka.
Turners underbara Burning of the Houses of Parliament
inställer sig, en dubbel fanprydd triumf av sprawl
bortsett från att han inte satte eld på dem.

Sprawl irriterar många sorters människor
(varje sort som uppträder i sorter) vars framtid inte rymmer sprawl.
En del avvisar det som kriminellt övermod, påven Alexander
    i silkeskläder
som delar upp den nya världen mellan Portugal och Spanien.
Om han smålog in petto efteråt, fanns det kanske ett drag av
    sprawl i det hela.

Men sprawl är i grunden någonting klasslöst. Det är John
    Christopher Frederick Murray
som sover i sin grannes bästa säng med sporrar och oljeställ
men utan att ha kräkts:
sprawl är aldrig Calum som i berusat tillstånd återuppfann
    Girlangen
längs väggarna i tamburen hemma hos oss. Det är
snarare Beatrice Miles som åker taxi i tolvhundra dito,
inga oanständiga närmanden, inget djurplågeri, ingen
    fortkörning,
för inkomsterna från sin Shakespeareuppläsning à två shilling
    sonetten.
En bild av mitt land. Om det ändå fanns mer av den varan.

Nej, sprawl är lyskraftiga inskriptioner på de kommunala
    bostadshusens väggar.
Sprawl utövar påtryckningar. Det är gängligt till sinnet.
När det läxas upp och ombeds dra sina färden
lyssnar det flinande med ena stöveln på möjligheternas
staket. Det blir måhända tvunget att lämna Jorden.
Eftersom det är något så när kristet kliar det sig på andra kinden
och menar att det inte är särskilt troligt. Fast det finns de som
    har skjutits för sprawl.

Översättningar Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson.
Publicerade i Tillflykt till ödemarken (Wahlström & Widstrand, 2000)

The Cows on the Killing Day

英文 | Les Murray

All me are standing on feed. The sky is shining.

All me have just been milked. Teats all tingling still
from that dry toothless sucking by the chilly mouths
that gasp loudly in in in, and never breathe out.

All me standing on feed, move the feed inside me.
One me smells of needing the bull, that heavy urgent me,
the back-climber, who leaves me humped, straining, but light
and peaceful again, with crystalline moving inside me.

Standing on wet rock, being milked, assuages the calf-sorrow in me.
Now the me who needs mounts on me, hopping, to signal the bull.

The tractor comes trotting in its grumble; the heifer human
bounces on top of it, and cud comes with the tractor,
big rolls of tight dry feed: lucerne, clovers, buttercup, grass,
that’s been bitten but never swallowed, yet is cud.
She walks up over the tractor and down it comes, roll on roll
and all me following, eating it, and dropping the goods pats.

The heifer human smells of needing the bull human
and is angry. All me look nervously at her
as she chases the dog me dream of horning dead: our enemy
of the light loose tongue. Me’d jam him in his squeals.

Me, facing every way, spreading out over feed.

One me is still in the yard, the place skinned of feed.
Me, old and sore-boned, little milk in that me now,
licks at the wood. The oldest bull human is coming.

Me in the peed yard. A stick goes out from the human
and cracks, like the whip. Me shivers and falls down
with the terrible, the blood of me, coming out behind an ear.
Me, that other me, down and dreaming in the bare yard.

All me come running. It’s like the Hot Part of the sky
that’s hard to look at, this that now happens behind wood
in the raw yard. A shining leaf, like off the bitter gum tree
is with the human. It works in the neck of me
and the terrible floods out, swamped and frothy. All me make the Roar,
some leaping stiff-kneed, trying to horn that worst horror.
The wolf-at-the-calves is the bull human. Horn the bull human!

But the dog and the heifer human drive away all me.

Looking back, the glistening leaf is still moving.
All of dry old me is crumpled, like the hills of feed,
and a slick me like a huge calf is coming out of me.

The carrion-stinking dog, who is calf of human and wolf,
is chasing and eating little blood things the humans scatter
and all me run away, over smells, toward the sky.

© Les Murray
from: Translations From the Natural World

New York: Farrar Straus & Giroux , 1992
Audio production: 1999 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Korna när de skall slaktas

瑞典文

Alla jag står och betar. Himlen lyser.

Alla jag har just blivit mjölkade. Spenarna svider fortfarande
efter de kyliga munnarnas torra tandlösa diande
som ljudligt suger in in in och aldrig andas ut.

Alla jag som står och betar flyttar runt födan i mig.
En av mig luktar längtan efter tjuren, det tunga och angelägna jag,
ryggklättraren, som gör mig uttänjd och nedtyngd, men lätt
och fridfull på nytt, med kristalliska rörelser inombords.

Jag står på våt sten, blir mjölkad, det lindrar kalvsorgen i mig.
Nu bestiger mig hoppande det jag som längtar, för att kalla på
    tjuren.

Traktorn kommer struttande och knotar; den mänskliga kvigan
studsar ovanpå den och med traktorn kommer stora bollar
av idisslad föda, håra och torra: lusern, klöver, smörblommor
    och gräs
som har bitits av men aldrig svalts, och ändå blivit till bollar.
Hon går upp bakpå traktorn och det kommer ner, boll efter boll
och alla jag följer med, äter det och skiter ut de goda klickarna.

Människokvigan luktar av längtan efter människotjuren
och är arg. Alla jag tittar oroligt på henne
när hon jagar hunden som jag drömmer att stånga till döds:
    vår fiende
med den lätta fladdrande tungan. Jag skulle sätta stopp för hans
    gnäll.

Jag, vänd åt alla håll, sprider ut mig över betet.

En av mig står fortfarande på gårdsplanen, den avbetade platsen.
Jag, gammal och ömlemmad, föga mjölk i denna mig nu,
slickar på träet. Den äldsta människotjuren kommer.

Jag är på den nerpinkade gården. En pinne sticker ut från människan
och smäller, som en piska. Jag skälver och fallier ihop
och det hemska, mitt blod, rinner ut bakom örat.
Jag, det andra jag, ligger drömmande på den nakna gården.

Alla jag kommer springande. Det är som den Heta Delen av
    himlen
som det är svårt att se på, det som nu händer bakom staketet
på den kala gården. Ett lysande blad, som från bitter eukalyptus,
är hos människan. Det arbetar i min hals
och det hemska strömmar ut, fradgade och genomdränkt. Alla
    jag råmar,
några hoppar med stela knän och försöker stånga bort den värsta
    skräcken.
Människotjuren är vargen-i-hasorna. Stånga människotjuren!

Men hunden och människokvigan driver bort alla jag.

Bakom mig ser jag att det gnistrande bladet fortfarande rör sig.
Hela mitt torra gamla jag har skrumpnat, som högarna av föda,
och ett glansigt jag, som en stor kalv, kommer ut ur mig.

Den kadaverstinkande hunden, som är kalv av människa och
    varg,
jagar och äter små blodiga saker som människorna sprider ut
och alla jag springer iväg, över lukterna, mot himlen.

Översättningar Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson.
Publicerade i Tillflykt till ödemarken (Wahlström & Widstrand, 2000)

Poetry and Religion

英文 | Les Murray

Religions are poems. They concert
our daylight and dreaming mind, our
emotions, instinct, breath and native gesture

into the only whole thinking: poetry.
Nothing’s said till it’s dreamed out in words
and nothing’s true that figures in words only.

A poem, compared with an arrayed religion,
may be like a soldier’s one short marriage night
to die and live by. But that is a small religion.

Full religion is the large poem in loving repetition;
like any poem, it must be inexhaustible and complete
with turns where we ask Now why did the poet do that?

You can’t pray a lie, said Huckleberry Finn;
you can’t poe one either. It is the same mirror:
mobile, glancing, we call it poetry,

fixed centrally, we call it religion,
and God is the poetry caught in any religion,
caught, not imprisoned. Caught as in a mirror

that he attracted, being in the world as poetry
is in the poem, a law against its closure.
There’ll always be religion around while there is poetry

or a lack of it. Both are given, and intermittent,
as the action of those birds – crested pigeon, rosella parrot –
who fly with wings shut, then beating, and again shut.

© Les Murray
from: The Daylight Moon
Audio production: 1999 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Dikt och religion

瑞典文

Religioner är dikter. De samordnar
vårt dagljusjag och vårt drömjag, våra
känslor, instinkter, andetag och medfödda gester

till ett enda helt tänkande: poesin.
Ingenting är sagt förrän det har drömts i ord
och ingenting är sant som enbart klätts i ord.

Jämfört med en ordnad religion är en dikt
att likna vid en soldats enda kort bröllopsnatt
att och leva genom. Men det är en liten religion.

En hel religion är en väldig dikt som ömt upprepas;
som varje annan dikt är den självklart outtömlig och full
av vändningar där vi frågar Varför gör nu diktaren så här?

Man inte be en lögn, sade Huckleberry Finn;
man kan inte dikta den heller. Spegeln är en och densamma:
rör den sig och glimmar, kallar vi den poesi,

hänger den som fixpunkt kallar vi den religion,
och Gud är den poesi som fångas i all religion,
fångas, inte fängslas. Fångad som i en spegel

som han drog till sig eftersom han finns i världen
som poesin i dikten, en lag mot dess upphävande.
Det kommer alltid att finnas religion så länge det finns dikt

eller brist på dikt. Båda är givna och periodiska
som flygsättet hos de två fåglar – tofsduva, rosellapapegoja –
som flyger med hopfällda vingar, slår ett slag och sen fäller hop
    dem igen.

Översättningar Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson.
Publicerade i Tillflykt till ödemarken (Wahlström & Widstrand, 2000)

MRTVI FANTJE

斯洛文尼亚文 | Tomaž Šalamun

mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer v stepah hušknejo ptice in se razpolovi dan
kjer so kocke glav jadrnice za šepetanje in se vozovi desk odbijajo od skal
kjer so jutra bleščeča kot oči slovanov
kjer se na severu kloftajo bobri da odmeva kot vabilo k smrti
kjer kažejo otroci podplute oči in z besom skačejo po butarah
kjer z odtrganimi rokami plašijo sosedom bike
kjer čakajo mraz v vrsti
kjer smrdi kruh po kisu, ženske po zvereh
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer se čekani zabliskajo in zašumijo pravljice
kjer je največja umetnost pribiti sužnja v loku skoka
kjer koruzo zažigajo na ogromnih ploskvah da jo zavoha bog
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer so posebne cerkve ptic da se privajajo bremenu duše
kjer prebivalci pri vsakem obroku hrane tleskajo z naramnicami in pod mizo teptajo
                                                                                        svete tekste
kjer so konji črni od saj
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer so keglji orodje velikanov ki si trejo mastne dlani ob hlodih
kjer bi šalamuna pozdravili s krikom
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer so vsi vratarji rumenokožci da porabijo manj časa za zapiranje oči
kjer prodajalce mesa dotolčejo z loparji in jih ne pokopljejo
kjer teče donava v kino iz kina v morje
kjer je vojaška trobenta znak za pomlad
kjer delajo duše visoke loke in šepetajo v zboru zveri
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer je branje utrjeno z gramozom da se sliši če se udari obenj
kjer so drevesa na navoj, drevoredi na sklepe
kjer otrokom že prvi dan po rojstvu zarežejo kožo kot plutovcem
kjer točijo alkohol starkam
kjer si mladina grebe po ustih kot bager po dnu reke
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer so matere ponosne in rujejo iz sinov vlakna
kjer so lokomotive polite z losovo krvjo
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer luč zgnije in poči
kjer so ministri oblečeni v granit
kjer so čarovniki začarali da so živali padle v košare šakali stoje na očeh vider
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer s križi označujejo strani neba
kjer je žito hrapavo in lica zabuhla od požarov
kjer imajo črede usnjene oči
kjer so vsi slapi iz testa, vežejo jih s črnimi trakovi mladih bitij
kjer genijem razbijejo nartne kosti s kavlji za transportiranje lesa
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer je fotografiranje omejeno na rastline ki potem rasejo naprej in razženejo papir
kjer se na podstrešjih sušijo slive in kapljajo v stare pesmi
kjer matere vojakov pakete s hrano navijajo na kolo
kjer so čaplje stesane kot atletske postave argonavtov
mrtvi fantje! mrtvi fantje!
kjer pridejo mornarji na obisk
kjer v vilah razgečejo konji, dišijo popotniki
kjer so kahlice po kopalnicah prelepljene z risbami irisovih semen
kjer ljudožrce hranijo s skodlami
kjer so trte zavite v sive pajčolane da se naredi mrena na očeh ljubosumnih

© Tomaž Šalamun
from: Bela Itaka
Ljubljana : DZS, 1972
Audio production: Študentska založba

DÖDA MÄN

瑞典文

döda män! döda män!
där fåglar flaxar och dagen delar sig i två på stäppen
där kubhuvuden är viskningarnas segelbåtar och vagnlaster
studsar mot klipporna
där morgnar glittrar som slavers ögon
där bävrar slår varandra i norr, det ekar som
en inbjudan till döden
där barn pekar på sina blodsprängda ögon och ursinniga hoppar på fimpar
där de med sina avslitna armar skrämmer grannarnas tjurar
där de inväntar kylan på led
där brödet stinker av vinäger, kvinnorna av vilddjur
döda män! döda män!
där huggtänderna blänker till och sagorna susar
där den främsta konten är att spika fast slaven i luften
där majsen bränns ner på de vidsträckta slätterna så at Gud kan känna lukten
döda män! döda män!
där det finns särskilda kyrkor för fåglar, för att lära dem bära själens bördor
där invånarna vid varje matranson fäster
hängslena och trampar på heliga texter under bordet
där hästarna är svarta av sot
döda män! döda män!
där käglor är verktyg när jättar slår sina flottiga händer mot stockar
där Salamun skulle hälsas med skrik
döda män! döda män!
där alla dörrvakter är gulhyade så att de ska behöva mindre tid
att stänga ögonen
där köttförsäljare blir ihjälslagna med racket och inte begravs
där Donau flyter in i filmen, från filmen ut i havet
där trupprevljen är ett vårtecken
där själar hoppar högt och viskar i vilddjurens kör
döda män! döda män!
där läsandet förstärks med grus, för att höras när vi slår emot det
där träden har ringlat ihop sig, de trädkantade avenyerna har knäleder
där de skär i barnens hud redan första dagen efter födseln, som i korkekar
där de säljer alkohol till gamla kvinnor
där ungdomen skrapar munnen som en grävskopa botten på en flod
döda män! döda män!
där stolta mödrar plockar fibrer från sina söner
där lokomotiven är täckta med älgblod
döda män! döda män!
där ljuset ruttnar och spricker
där ministrar är klädda i granit
där trollkonster får djur att ramla i korgar, sjakaler trampar på utterögon
döda män! döda män!
där himlaranden markeras med ett kors
där vetet är grovt och eldarna fått kinderna att svälla
där flockarna har läderögon
där alla vattenfall är av deg, de binder dem med unga varelsers svarta band
där de bryter geniers fotledsben med timmerhakar
döda män! döda män!
där fotografering begränsas till växter som sedan växer vidare och spränger pappret
där plommon torkar på vinden och faller i de gamla sångerna
där soldatmödrar rullar matpaket på cykel
där hägrarna är byggda som atletiska argonauter
döda män! döda män!
där sjömän kommer på besök
där hästar gnäggar i villorna, resenärer luktar
där kakelplattorna i det lilla badrummet är täckta med teckningar av svärdsliljors frön
där kannibaler matas med träspån
där vinrankorna svepts in i grå slöjor så att de svartsjukas ögon täcks med en tunn hinna
döda män! döda män!

Översättning: Sophie Sköld & Jonas Ellerström
Från: När jag läser dig, simmar jag (Rámus, 2010)

LAK

斯洛文尼亚文 | Tomaž Šalamun

Usoda me vali. Včasih kot jajce. Včasih me
s šapami lomasti po bregu. Kričim. Upiram se.
Ves svoj sok zastavim. Ne smem tega delati.
Usoda me lahko utrne, to sem že začutil. Če

nam usoda ne piha na dušo, zmrznemo v hipu.
Preživljal sem dneve v strašni grozi, da sonce
ne bo več vzšlo. Da je to moj poslednji dan.
Čutil sem, kako mi svetloba polzi iz rok, in če

ne bi imel v žepu dovolj quarterjev in bi Metkin
glas ne bil dovolj mil in prijazen in konkreten
in stvaren, bi mi duša ušla iz telesa, kot mi

enkrat bo. S smrtjo je treba biti prijazen. Vse
je skupaj v vlažnem cmoku. Domovanje je, od koder
smo. Živi smo samo za hip. Dokler se lak suši.

© Tomaž Šalamun
from: Ambra
Ljubljana : Mihelač, 1995
Audio production: Študentska založba

LACK

瑞典文

Ödet rullar över mig. Ibland som ett ägg. Ibland
slår det mig mot sluttningen med sina labbar. Jag skriker. Jag tar ställning.
Jag sätter mina safter i pant. Jag borde inte göra detta.
Ödet kan vädra mig, det märker jag nu.
 
Om ödet inte blåser på våra själar, fryser vi på ett ögonblick.
Jag tillbringade dag efter dag i rädsla för att solen
inte skulle gå upp. Att detta var min sista dag.
Jag kände hur ljuset gled ur mina händer, och om
 
jag inte hade tillräckligt med quarters i fickan och om Metkas
röst inte var tillräckligt ljud och snäll och trygg och
verklig skulle min själ lämna min kropp, som den en dag
 
kommer att göra. Mot döden måste du vara vänlig Allt
tillsammans i en fuktig knödel. Hemma är där vi
kommer ifrån. Vi lever bara ett ögonblick. Tills lacken torkar.

Översättning: Sophie Sköld & Jonas Ellerström
Från: När jag läser dig, simmar jag (Rámus, 2010)

BRATI: LJUBITI

斯洛文尼亚文 | Tomaž Šalamun

Ko te prebiram, plavam. Kot medo s šapami me
potiskaš v blaženost. Ležiš na meni, ki si me
razdejal. Na smrt sem te vzljubil, prvi med
rojenimi. V enem samem hipu sem postal tvoj kres.

Varen sem, kot nisem bil nikoli. Si dokončni
občutek zadoščenja: vedeti od kod je hrepenenje.
V tebi sem kot v mehkem grobu. Režeš in prežarjaš
vse plasti. Čas se vname in izgine, himne slišim,

ko te gledam. Strog si in zahteven, stvaren. In ne
morem govoriti. Vem, da hrepenim po tebi, trdo sivo
jeklo. Za en tvoj dotik dam vse. Glej, pozno sonce

buta ob stene dvorišča v Urbinu. Umrl sem zate.
Čutim te in te rabim. Mučiš. Ruješ me in izžigaš,
vedno. In v prostore, ki si jih uničil, teče raj.

© Tomaž Šalamun
from: Mera časa
Ljubljana : Cankarjeva založba,
Audio production: Študentska založba

LÄSA: ÄLSKA

瑞典文

När jag läser dig, simmar jag. Som en björn med starka ramar
knuffar du mig mot lyckan. Du ligger ovanpå mig, du som
slet mig i bitar. Jag förälskade mig i dig in i döden, först bland
de födda. På ett enda ögonblick blev jag ditt bål.
 
Jag är säker som aldrig tidigare. Du är den allra sista
känslan av uppfyllelse: att veta varifrån längtan kommer.
I dig är jag som i en mjuk grav. Du klipper och belyser
varje skikt. Tiden fattar eld och försvinner, jag hör lovsånger
 
när jag ser på dig. Du är sträng och krävande, fast. Och jag kan inte
tala. Jag vet att jag längtar efter dig, hårt grått
stål. För en enda av dina beröringar ger jag allt. Se, eftermiddagssolen
 
stänker mot väggarna på gårdsplanen i Urbino. Jag har dött
för dig. Jag känner dig och använder dig. Plågoande. Du rycker upp mig och
tänder eld på mig, alltid. Och in över de platser som du har förstört, flödar paradiset.

Översättning: Sophie Sköld & Jonas Ellerström
Från: När jag läser dig, simmar jag (Rámus, 2010)

ANDRAŽ

斯洛文尼亚文 | Tomaž Šalamun

Moj brat stopi gol, lep kot deviški vrelec
v dvorano in ubije jagnje iz ljubezni:
jemo in premišljujemo sliko.
Sani zarjavijo čez poletje, nebo se zniža

in postane vlažno, zemlja rodi jagode.
Vojaki stojijo lačni
med narcisami rumenimi kot noč,
jasna, jasna straža;

roloji so spuščeni in zaklenjeni,
markacija pelje v gore, v Trnovski gozd,
o, Čaven, zrak nabit z angeli,

krediti armade, kruh, kruh,
o, Sibila, razlita, strnjena barva,
nepremično, nespremenljivo hrepenenje.

© Tomaž Šalamun
from: Amerika
Maribor : Založba Obzorja, 1972
Audio production: Študentska založba

ANDRAZ

瑞典文

Min bror vandrar naken, vacker som en jungfrukälla
genom salen och dödar lammet av kärlek:
Vi äter och begrundar bilden.
Slädar rostar över sommaren, himlen sänker sig
 
och blir fuktig, jorden föder jordgubbar.
Soldater står hungriga
bland påskliljor gula som natten
och klar, klar vakt;
 
persiennerna är nerdragna och stängda,
vägvisare i bergen och i Trnovskogen,
å Caven, luft full av änglar,
 
truppkredit, bröd, bröd,
å Sibylla, utrunnen stelnad färg,
orörlig, oföränderlig längtan.

Översättning: Sophie Sköld & Jonas Ellerström
Från: När jag läser dig, simmar jag (Rámus, 2010)