Olivia Bergdahl 

Translator

Vem är konstig?
Den som inte anses vara normal.

Vad är normal?
Normaliteten är det eftersträvansvärda, en idealbild. Eftersom det är skrämmande att finnas till blir människor rädda, och vill därför ha tydliga instruktioner för hur man ska bete sig. Tydliga instruktioner innebär att det finns rätt och fel. Det är så hierarkierna skapas, och med dem normalitet och konstighet som värdeladdade begrepp.

Vad är en hierarki?
Missuppfattningen om att ett sätt att vara skulle vara bättre än andra, som om en människas värde vore mätbart.

Varför känner jag mig så konstig?
För att du är det. Och du är. Och du är. Alla är. Frågan är bara på vilka punkter man bryter mot normaliteten, och hur viktiga dessa anses vara. Klassas du som konstig har du haft otur, det är inte mer komplicerat än så.

Men varför blir jag ledsen?
Du blir ledsen för att det är orättvist.

Varför är det orättvist?
För att människor är fega och bekväma, och för att det är så förvillande lätt att vänja sig. Vi skulle inte ha överlevt om vi inte hade förmågan att vänja oss vid vilken djävulskap som helst – men det gör det också svårt för oss att se att det kan vara något annat, något bättre. Är du ledsen för att det är orättvist så har du förmågan att se det. Det är första steget.

Vad är andra steget?
Att vägra allt som inte gör det bättre.

Vad är vägran?
En icke-handling som förändrar världen.

Är det eftersträvansvärt att vara normal?
Nej. Det är eftersträvansvärt att inte göra andra människor illa. Om du är konstig och tvingas att förneka det för att inte bli utesluten, så gör de andra dig illa, och då spelar det ingen roll att de är normala.

Kommer jag någonsin att känna mig normal?
Förmodligen. Och minns då: också det är tungt att bära. Föreställ dig att någon säger: ”Du är precis som alla andra”. Väg de orden i munnen. Det är djupt sorgliga ord, för det är djupt osant. Sanningen är givetvis att du både är konstig och normal, eftersom konstigheten och normaliteten sker i relation till andra människor, och allt handlar således om vilket sällskap du befinner dig i. Det gäller alla människor.

Kommer jag någonsin att finna ett sällskap där jag känner mig normal?
Ja!

Hur finner jag detta sällskap?
Du letar med öppna ögon. Du fortsätter att vara i ditt jag, att göra allt det som får det att spritta till i dig av nyfikenhet. Det finns miljarder människor på jorden, och miljarders miljarder människor har levt och dött – du är aldrig ensam med din ensamhet, och det är tillräckligt för att inte ge upp.

Vad menar människor när de säger ”Det blir bättre sen” – det kan de väl inte veta?
Nej, det vet de inte, men de vet att livet är värt att leva. ”Det blir bättre sen” betyder alltså  ”Det är inte konstant. Det är spännande.”

Är livet värt att leva?
Ja.

Är livet värt att leva som en konstig?
Nej. Priset man tvingas betala är omätbart, för man betalar med sig själv. Men det finns inga alternativ – se tidigare svar. Det är inte levandet som är problemet, det är missuppfattningen om att det finns något som är mindre värt eftersom det är konstigt. Livet är alltid, alltid värt att leva.

Vad betyder ”Tro på dig själv”?
Härda ut.

Vad innebär det att härda ut?
Att vägra sig själv något mindre än allt. Allt är ditt. Liksom mitt. Liksom allas. Det är ett fullt rimligt krav att ställa, kravet om allt, och värt att vänta på. Att härda ut är att veta det, och att tro på framtiden.

Är det möjligt att älska den konstiga?
Det du egentligen frågar är ”Är det möjligt att älska mig?” Och svaret blir: Där människor finns, finns kärlek, så finns du där människor finns, finns du i kärlek. Med andra ord: Ja.

Vad är kärlek?
En spegel mot en spegel, alltså en evighet.

Varför känner jag mig så fruktansvärt ensam?
För att du är det.

Varför är jag så fruktansvärt ensam?
För att du hade otur. Sträck dig ut mot människorna. Finn nya sammanhang. Ingenting är konstant. Framtiden finns.

Vad kommer då att hända med mig i denna framtid?
Livet kommer att förvåna dig. Det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig. Upprepa det som ett mantra. Det är min enda tro, och den enda tröst jag har.

Vem är du att ge tröst?
Ingen alls. Jag svarar som om jag svarade mig själv, för jag vet inte mer än någon annan. De slutsatser jag drar kan jag endast dra av erfarenheterna jag har gjort, och de sträcker sig ut i världen från mitt eget, lilla liv. Jag har så länge jag kan minnas känt mig konstig, som en främling och ett undantagstillstånd, och jag har varit så fruktansvärt ensam – men trots det har jag levt gott. Jag tror därför på livet, och jag blir ständigt förvånad av det. Jag vet inte vad du behöver, men jag vet vad jag själv en gång behövde. Att någon sade det. Upprepade det som ett mantra. Livet kommer att förvåna dig. Det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig, det kommer att förvåna dig. Därför är det värt allt, att leva, också som den du är.

Du säger att jag är säker
fastän vindar har börjat vina
du ger mig vintern i ryggen som en sköld
kölden är bedräglig ursäkterna fina
tiden läker tiden läker ärren stelnar till en böld

och jag fingrar på det
fingrar på det tills det får ett namn
men det slingrar sig ur greppet heter
STOCKHOLM, LONDON, KÖPENHAMN
heter SREBRENICA, DRESDEN
heter CHARLIE HEBDO
heter ARBETE GER FRIHET heter JÄRNRIDÅ

visst är det så Europa,
jag försöker förstå
för jag ser min kropp i spegeln och det som jag ser då
är att jag äger dig, Europa,
att det står ristat i mitt skinn:
en liten lappad kontinent jag utan tvekan kallar min
där jag är fri att röra mig, där jag får välja var jag bor
men du som skulle varit plats, Europa –
varför beter du dig som mor?
Som ett blodsband
en familj
den släkt jag aldrig ville ha

Jag fingrar på det fingrar på det
fast jag inte ska

det heter KONGO, ALGERIET, heter UTØYA, BERLIN
det heter OSTINDISKA KOMPANIET, heter RASBIOLOGIN
det heter BRYSSEL, DERRY, KIEV, STALINGRAD, MADRID
det heter NICE och LAMPEDUSA allt ska läka över tid

du säger det, Europa,
du säger: titta vad jag fått
så vackra kyrkor, vackra städer, vackra broar, vackra slott!
Som vore det min födslorätt,
dessa gränser, dessa fort
men hur kan något kallas mitt som jag inte får ge bort?

Es tut mir leid, Europa,
desolée, förlåt
det sitter mänskor utan flytväst i en trasig gummibåt

och vi väljer våra övergrepp,
sen väjer vi vår skam
det är lätt att tyda kartan, men svårt att ta sig fram
när ordet blir till språk och språket blir till lag
jag ser min kropp i spegeln och jag ser att du är jag
du äger mig, Europa
du döper mig till dotter och till son
jag kan ropa bäst jag vill,
men det är det jag kommer ifrån

så jag fingrar på det fingrar på det jag måste veta vad det heter
det heter LEOPOLD och LUDVIG, heter KARL och GEORGE och PETER
du sade ju aldrig mera krig
du sade ju aldrig mera mur
nej, du säger inte raser, men du säger ju kultur
det heter ORBÁN, heter PUTIN, heter PEGIDA och LE PEN
som en gyllene gryning
fast du sade aldrig någonsin igen

och det heter JESUS, alltid JESUS
det heter COLUMBUS och LINNÉ
det är min kropp i spegeln
för den som heter europé
heter HITLER, heter STALIN, heter FRANCO, MUSSOLINI
heter DUBLIN, heter SCHENGEN, heter BOSSI-FINI

du är dom, Europa, du som kunde varit dröm
jag vet att du hör mig, för din blick är mjuk och öm
Europa, j’accuse…! Jag förnekar dig, jag vet
att du ger mig allt i hela världen, utom generositet
så jag döper dig till HYCKLARE,
till BÖDEL och till KVARN

Då rycker du på axlarna
som åt ett älskat, bråkigt barn.

För du vet att jag är säker
så då kan du låta vindarna gråta
som sköld fick jag mitt skinn och mitt namn
tiden läker tiden läker
hur ska jag förlåta
att jag aldrig är så trygg
som när jag somnar i din famn

You tell me I'm safe
though the wind is wailing
with winter at my back everything’s unwieldy
the cold is deceitful, excuses abound
time heals, time heals, the scars stay around

and I touch it,
I touch it to give it a name
it evades my grasp and is all just the same
the name is STOCKHOLM, LONDON, SREBRENICA
PRAGUE and COPENHAGEN
the name is ARBEIT MACHT FREI
the name is CHARLIE HEBDO

Isn't that right Europe,
I’ll just try to understand
'cause in the mirror I see
that I own you Europe
it's etched in my skin
a tattered little continent I've worn very thin
where I’m fairly mobile, can choose where to live
but Europe – you’re supposed to be a place
so why do you act like mother?
Like a blood tie
a family
the relations I never claimed

I touch it I touch it
I want to know to have it named

the name is CONGO, ALGERIA,
the name is UTÖYA, BERLIN
the name is EAST INDIA COMPANY
the name is RACIAL BIOLOGY
the name is BRUSSELS, DRESDEN, KIEV,
STALINGRAD, MADRID
the name is NICE and LAMPEDUSA
time heals time heals
though we skid

You tell me Europe,
you say: look where I live
all these beautiful churches, bridges, castles, cities there
Mine, too, my birthright
these borders, these seas
But how can they be mine if they are not mine to share?

Es tut mir Leid, Europe,
desolée, forgive
rubber rafts, life jackets, holes like a sieve

so we choose our own abuses
and then we choose our shame
the map's not hard to read, but it's tough going just the same
when words become language and languages law
I looked in the mirror and here is what I saw:
You own me, Europe!
Christen me daughter or son
and no matter how I shout
that is where I am from

so I touch it touch it
'cause I need to know the name

the name is LEOPOLD and LUDWIG
the name is CHARLES and GEORGE and PETER
You said never again war
You said of course no more walls
No you don't use the word race,
but you say culture
the name is ORBAN,
the name is PUTIN,
the name is PEGIDA and LE PEN
like a golden dawn
though you said never ever again

but it is still JESUS always JESUS
it's COLUMBUS and LINNAEUS
it is my body in the looking glass
‘cause since I pass as European
the name is HITLER, the name is STALIN, the name is FRANCO, MUSSOLINI
the name is DUBLIN
the name is SCHENGEN,
the name is BOSSI-FINI

That is you, Europe,
you who could have been a dream
And I know that you can hear me 'cause your gaze has a soft sheen
So Europe, j'accuse ... I deny you and I know
you give me all the world except generosity
so I christen you HYPOCRITE
KILLER MILLER WILD

And then – you shrug your shoulders
as at one you love, your problem child

Since you know that I am safe it feels
you leave these winds to weep
the shield I have is skin and name
time heals time heals
but how can I forgive
that I am in the safe securest place
when I rest in your embrace