Miodrag Stankovski 
Translator

on Lyrikline: 12 poems translated

from: 马其顿文, 瑞典文 to: 瑞典文, 马其顿文

Original

Translation

ВИДОВ СОНОВИ

马其顿文 | Nikola Madzirov

Видов сонови на кои никој не се сеќава
и плачења на погрешни гробови.
Видов прегратки во авион што паѓа
и улици со отворени артерии.
Видов вулкани што спијат подолго
од коренот на семејното стебло
и едно дете кое не се плаши од дождот.
Само мене никој не ме виде,
само мене никој не ме виде.

© Nikola Madzirov
Audio production: LiteraturWERKstatt Berlin 2009

Jag såg drömmar

瑞典文

Jag såg drömmar som ingen kommer ihåg
och gråt vid fel gravar.
Jag såg kramar i störtande flygplan
och gator med öppna artärer.
Jag såg vulkaner som sover längre
än roten på familjeträdet
och ett barn som var rädd för regnet.
Men mig var det ingen som såg,
mig var det ingen som såg.

Översättning av Miodrag Stankovski
Publicerade i Rester från ett annat sekel (Rámus, 2013)
© Rámus & Miodrag Stankovski

БРЗ Е ВЕКОТ

马其顿文 | Nikola Madzirov

Брз е векот. Да бев ветер,
ќе ги лупев корите на дрвјата
и фасадите на периферните згради.

Да бев злато, ќе ме криеја во подруми,
во ровлива земја и меѓу скршени играчки,
ќе ме заборавеа татковците, а нивните синови
трајно ќе ме паметеа.

Да бев куче, немаше да ми биде страв
од бегалци, да бев месечина немаше
да се плашам од смртни казни.

Да бев ѕиден часовник
ќе ги криев пукнатините на ѕидот.

Брз е векот. Ги преживуваме слабите земјотреси
гледајќи кон небото, а не кон земјата.
Ги отвораме прозорците за да влезе воздух
од местата каде што никогаш не сме биле.
Војни не постојат, зашто секој ден некој
го ранува нашето срце. Брз е векот.
Побрз од зборот.
Да бев мртов, сите ќе ми веруваа
кога молчам.

© Nikola Madzirov
Audio production: LiteraturWERKstatt Berlin 2009

Snabbt är seklet

瑞典文

Snabbt är seklet. Om jag vore vinden,
skulle jag skalat av barken på träden
och fasaderna på byggnaderna i periferin.

Om jag vore guld, skulle de ha gömt mig i källare,
i mullrik jord och mellan trasiga leksaker,
fäderna skulle ha glömt mig, men deras söner
skulle ha kommit ihåg mig för alltid.

Om jag vore en hund, skulle jag inte ha varit rädd
för flyktingar, om jag vore månen så skulle jag inte
varit rädd för dödsdomar.

Om jag vore en väggklocka
skulle jag ha dolt sprickorna i väggen.

Snabbt är seklet. Vi överlever de svaga jordbävningarna
när vi tittar mot himlen, och inte mot jorden.
Vi öppnar fönstren för att släppa in luft
från platser där vi aldrig har varit.
Det finns inga krig, för varje dag är det någon
som sårar vårt hjärta. Snabbt är seklet.
Snabbare än ordet.
Om jag vore död, skulle alla tro mig
när jag är tyst.

Översättning av Miodrag Stankovski
Publicerade i Rester från ett annat sekel (Rámus, 2013)
© Rámus & Miodrag Stankovski

НЕ ЗНАМ

马其顿文 | Nikola Madzirov

Далечни се сите куќи што ги сонувам,
далечни се гласовите на мајка ми што на
вечера ме повикува, а јас трчам кон полињата со жито.

Далечни сме ние како топка што го промашува голот
и оди кон небото, живи сме
како термометар кој е точен само тогаш кога
ќе погледнеме кон него.

Далечната стварност секој ден ме испрашува
како непознат патник што ме буди на половина пат
со прашање „Тој ли е автобусот“,
а јас му велам „Да“, но мислам „Не знам“,
не знам каде се градовите на твоите дедовци
што сакаат да ги напуштат сите откриени болести
и молитвите.

Сонувам за куќа на ридот од нашите копнежи,
да гледам како брановите на морето го исцртуваат
кардиограмот на нашите падови и љубови,
како луѓето веруваат за да не потонат
и чекорат за да не бидат заборавени.

Далечни се сите колиби во кои се криевме од дождот
и од болката на срните што умираа пред очите на ловците
кои беа повеќе осамени, отколку гладни.

Далечниот миг секој ден ми поставува прашање
„Тој ли е прозорецот? Тој ли е животот?“, а јас му велам
„Да“, а всушност „Не знам“, не знам кога
птиците ќе прозборат, а да не кажат „Небо“.

© Nikola Madzirov
Audio production: LiteraturWERKstatt Berlin 2009

Jag vet inte

瑞典文

Långt borta i alla hus som jag drömmer om,
långt borta är min mors röst som
kallar mig till kvällsmat,
men jag springer mot vetefälten.

Vi är långt borta,
liksom bollen som missar målet
och far mot himlen,
vi lever likt en termometer som är exakt
bara när vi kastar ett öga på den.

Den fjärran verkligheten frågar ut mig varje dag,
som en främmande resenär
som väcker mig på halva vägen
med frågan ”är det den här bussen?”,
och jag säger ”ja” men menar ”jag vet inte”,
jag vet inte var dina förfäders städer finns
som de vill lämna med alla upptäckta sjukdomar
och böner.

Jag drömmer om huset på av vår längtans kulle,
att se hur havets vågor ritar
diagram över vår kärlek
hur människorna tror för att inte drunkna
och stegar fram för att inte bli bortglömda.

Borta är alla skjul
där vi gömde oss för regnet
och för de döende rådjurens smärta
inför ögonen på jägarna, mer ensamma än hungriga.

Blinkningen från fjärran ställer dag efter dag samma fråga
”är det det här som är fönstret?””är det det här som är livet”,
och jag säger ”ja”, men egentligen ”vet inte”,
jag vet inte
när fåglarna kommer att börja tala
utan att säga ”himmel”.

Översättning av Miodrag Stankovski
Publicerade i Rester från ett annat sekel (Rámus, 2013)
© Rámus & Miodrag Stankovski

КОГА НЕКОЈ ЗАМИНУВА СÈ ШТО Е СОЗДАДЕНО СЕ ВРАЌА

马其顿文 | Nikola Madzirov

На Марјан К.


Во прегратката зад аголот ќе препознаеш
дека некој некаде оди. Секогаш е така.
Живеам меѓу две вистини
како неонка што се колеба во
празен ходник. Моето срце собира
сè повеќе луѓе, зашто нив веќе ги нема.
Така е секогаш. Четвртина од будноста
ја трошиме во трепкање. Нештата
ги забораваме уште пред да ги изгубиме -
тетратката по краснопис, на пример.
Ништо не е ново. Седиштето во
автобусот е секогаш топло.
Последните зборови се пренесуваат
како накосени кофи во вообичаен летен пожар.
Утре пак ќе се повтори истото -
лицето пред да исчезне од фотографијата
првин ќе ги изгуби брчките. Кога некој заминува
сè што е создадено се враќа.

© Nikola Madzirov
Audio production: LiteraturWERKstatt Berlin 2009

När någon åker bort kommer allt som är skapat tillbaka

瑞典文

Till Marjan K.

I en kram bakom hörnet kommer du att känna
att någon går iväg. Det är alltid så.
Jag lever mellan två sanningar.
Som en neonlampa som vacklar i
en tom korridor. Mitt hjärta samlar på
allt fler människor, eftersom de inte längre finns.
Så är det alltid. En fjärdedel av vår vakna tid
slösar vi bort på blinkningar. Tingen
glömmer vi bort redan innan vi förlorar dem –
renskrivningshäftet till exempel.
Ingenting är nytt. Sätet i
bussen är alltid varmt.
De sista orden förs vidare
som lutande hinkar i en vanlig sommarbrasa.
I morgon kommer samma sak att upprepas –
innan ansiktet försvinner från fotot
kommer det först att förlora sina rynkor.
När någon åker bort
kommer allt som är skapat tillbaka.

Översättning av Miodrag Stankovski
Publicerade i Rester från ett annat sekel (Rámus, 2013)
© Rámus & Miodrag Stankovski

СЕНКИТЕ НÈ ОДМИНУВААТ

马其顿文 | Nikola Madzirov

Еден ден ќе се сретнеме,
како бротче од хартија и
лубеница што се лади во реката.
Немирот на светот ќе
биде со нас. Со дланките
ќе го помрачиме сонцето и со фенер
ќе се доближуваме.

Еден ден ветрот нема
да го промени правецот.
Брезата ќе испрати лисја
во нашите чевли пред прагот.
Волците ќе тргнат по
нашата невиност.
Пеперутките ќе го остават
својот прав врз нашите образи.

Една старица секое утро
ќе раскажува за нас во чекалната.
И ова што го кажувам е
веќе кажано: го чекаме ветрот
како две знамиња на граничен премин.

Еден ден сите сенки
                               ќе нè одминат.

© Nikola Madzirov
Audio production: LiteraturWERKstatt Berlin 2009

Skuggorna går förbi oss

瑞典文

En dag kommer vi att mötas
som en pappersbåt
och en vattenmelon som kyls i floden.
Världens oro kommer att följa oss,
med händerna skall vi skymma solen
och med lyktor närmar vi oss varandra.

En dag skall vinden inte ändra riktning.
Björken kommer att skicka löv
till våra skor vid tröskeln.
Vargarna kommer att sätta efter
vår oskuld.
Fjärilarna skall lämna
sitt stoft på våra kinder.
Varje morgon kommer en gumma
att berätta om oss i väntrummet.
Även det jag säger har redan
sagts: vi väntar på vinden
som två flaggor vid gränsövergången.

En dag kommer alla skuggor att gå förbi oss.

Översättning av Miodrag Stankovski
Publicerade i Rester från ett annat sekel (Rámus, 2013)
© Rámus & Miodrag Stankovski

ПРЕД ДА СЕ РОДИМЕ

马其顿文 | Nikola Madzirov

Улиците беа асфалтирани
пред да се родиме и сите
соѕвездија веќе беа формирани.
Лисјата гниеја
до работ на тротоарот.
Среброто црнееше врз
кожата на работниците.
Нечии коски растеа низ
должината на сонот.

Европа се обединуваше
пред да се родиме и косата
на една девојка спокојно
се ширеше врз површината
на морето.

© Nikola Madzirov
Audio production: LiteraturWERKstatt Berlin 2009

Innan vi föddes

瑞典文

Gatorna var asfalterade
innan vi föddes och alla
stjärnhopar var redan bildade.
Bladen multnade
vid kanten av trottoaren.
Silvret blånade över
arbetarnas skinn.
Någons ben växte genom
drömmens längd.

Europa höll på att förenas
Innan vi föddes och håret
på en flicka spreds stilla ut
över havets yta.

Översättning av Miodrag Stankovski
Publicerade i Rester från ett annat sekel (Rámus, 2013)
© Rámus & Miodrag Stankovski

Schubertiana

瑞典文 | Tomas Tranströmer

I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsikts-
   punkt där man med en enda blick kan omfatta åtta mil-
   joner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiral-
   galax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren
   tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte
   sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop,
   bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de
   framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schu-
   bert i något rum där borta och för att någon är de tonerna
   verkligare än allt det andra.

II
Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till
   en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
   på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under
   sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna för-
   svinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några
   ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
   är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
   ”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i
   rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
   med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i fram-
   tiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga
   dag utan att sjunka genom jorden!
Lite på snömassorna som klamrar sig fast vid bergsslutt-
   ningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
   olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsligt yx-
   hugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som på oss på motorleden mitt i den
   trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
   förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra hän-
   der i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en
   aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
   som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans:
   glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ”den där musiken är så heroisk”, och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de
   som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är
   mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och tror att
   alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla
   förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig
   och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

© Tomas Tranströmer
from: Sanningsbarriären
Stockholm: Bonnier, 1978
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

ШУБЕРТИЈАНА

马其顿文

I
Во вечерниот мрак на една височинка вон Њујорк,
     кај што може само со еден поглед да се опфатат
     домовите на осум милиони луѓе.
Џиновскиот град таму е долг светкав нанос, спирална
     галаксија отстрана.
Внатре во галаксијата се служат филџани кафе преку шанкот,
     излозите просат од минувачите,  купишта чевли што не
     оставаат никакви траги.
Противпожарните скали се качуваат, врати од лифтови се
     лизгаат една до друга, зад врати со полициски брави
     непрекинат бран од гласови.
Пресвиткани дремат во вагоните во метрото, катакомби во
     лет.
Знам исто така – без никаква статстика – дека токму сега се
     свири Шуберт во некоја соба и дека за некој овие тонови
     пореални се од сé друго.


II
Бескрајниот шир на човечкиот мозок е стуткан до обем од
     тупаница.
Во април ластовицата се враќа во своето ланско гнездо под
     олукот на токму тој амбар и во токму таа населба.
Таа лета од Трансвал, го минува Екваторот, лета шест недели
     преку два континента и се упатува токму кон таа
     незабележлива мала точка во земјината маса.
А тој што ги фаќа сигналите од сосема обичен живот во
     неколку најобични акорди од пет жици тој што може да
     натера река да тече низ иглени уши е дебел млад господин
     од Виена, пријателите го нарекуваат „Габа“, спие со
     очилата и доаѓа точно на време до катедрата наутро.
Со тоа се придвижуваат прекрасните стоноги на нотното
     писмо.

III
Петте гудала свират. Одам дома низ млаки шуми а почвата се
     ниша под мене
се собира како неродена, заспива, се тркала без тежина во
     иднината, чувстува наеднаш дека растенијата имаат мисли.


IV
Какво ли доверие треба да имаме за да можеме да го
     преживееме секојдневниот ден а да не потонеме низ земјата!
Имај доверие во снежните маси што се фаќаат цврсто на
     планинската падина над селото.
Имај доверие во ветувањата за чување тајна и смеата на
     слогата, имај доверие дека телеграмите за несреќни случаи
     не се однесуваат на нас и дека ненадејниот удар со секира
     однатре нема да дојде.
Имај доверие во оските на тркалата што нé носат по автопатот
     сред тристапати зголемениот рој пчели од челик.
Но всушност ништо од ова не го заслужува нашето доверие.
Петте гудала велат дека можеме да имаме доверие во нешто
     друго и нé следат едно време патем дотаму.
Како кога светлото ќе се згасне на скалите а раката ја следи –
     со доверие – слепата ограда што се снаоѓа во мракот.


V
Се туркаме пред пијаното и свириме со четири раце во ЕФ-
     мол, двајца кочијаши во ист екипаж, изгледа малку смешно.
Се чини како рацете да помрднуваат ѕвонливи тегови напред
     назад небаре сме ги допреле теговите во обид да ја
     помрднеме ужасната рамнотежа на лостот од кантарот:
     радоста и страдањето тежат сосема исто.
Ани рече „музикава е така херојска“, и вистина е.
Но оние што погледнуваат љубоморно на претприемчивите
     луѓе, оние што длабоко во себе се презираат што не се убијци
     не се чувствуваат дома тука.
А многуте што купуваат и продаваат луѓе и веруваат дека сé
     може да се купи не се чувствуваат дома тука.
Ова не е нивна музика. Долгата мелодија што останува
      еднаква во сите промени, понекогаш светкава и слаба,
     понекогаш нерамна и јака, трага од полжав и челична жица.
Тврдоглаво потпевнување што нé следи токму сега угоре од
     длабочината.

Превод на македонски јазик: Miodrag Stankovski

Romanska bågar

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

© Tomas Tranströmer
from: För levande och döda
Stockholm: Bonnier, 1989
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

РОМАНСКИ СВОДОВИ

马其顿文

Внатре во оргомната романска црква се туркаат туристи во
   полумракот.
Свод зинат зад свод и никаква прегледност.
Неколку пламења трепереа.
Еден ангел без лице ме прегрна и ми шепна низ сето тело:
- Не срами се што си човек, биди горд!
Во тебе се отвора свод зад свод во бескрај.
Никогаш нема да бидеш готов, сѐ е како што треба. –
Ослепев од солзи и ме истуркаа на зовриената од сонце пјаца
заедно со Мистер и Мисис Џонс, Господин Танака и
  Сињора Сабатини
а внатре во  нив се отвора свод зад свод во бескрај.

Превод на македонски јазик: Miodrag Stankovski

Osäkerhetens rike

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Byråchefen lutar sig fram och ritar ett kryss
och hennes örhängen dinglar som damoklessvärd.

Som en spräcklig fjäril blir osynlig mot marken
flyter demonen ihop med den uppslagna tidningen.

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.

© Tomas Tranströmer
from: Sorgegondolen
Stockholm: Bonnier, 1996
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

ЦАРСТВО НА НЕСИГУРНОСТ

马其顿文

Шефицата на бирото се наведнува и впишува крстови
а нејзините обетки се нишаат како Дамоклов меч.

Како што шарена пеперутка станува невидлива врз земјата
демонот се соединува со отворените весници.

Власта ја презел шлем што никој не го носи.
Мајката желка бега летајќи под вода.

Превод на македонски јазик: Miodrag Stankovski

Dygnkantring

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet
in. Och intet hörs utom dropp från dunkla
lövverk och det nattliga sorlet djupt i
sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk,
taggig. Myran glöder i bergets skugga.
Fågel skrek! Och äntligen. Långsamt börjar
molnforan rulla.

© Tomas Tranströmer
from: 17 dikter
Stockholm: Bonnier, 1954
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

ПРЕМИН НА ДЕНОНИЌИЕ

马其顿文

Мирно стражари шумската мравка, гледа во ништото.
И ништо не се слуша освен капките од темните
разлистени крошни и ноќниот џагор длабоко во кањонот на
     летото.

Елата стои како стрелка од часовник,
трнлива. Мравката се жари во планинската сенка.
Крикна птица! И конечно. Полека се затркала товарот на
     облаците.

Превод на македонски јазик: Miodrag Stankovski

Från mars –79

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

© Tomas Tranströmer
from: Det vilda torget
Stockholm: Bonnier, 1983
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

ОД МАРТ -79

马其顿文

Изморен од сите што доаѓаат со зборови, зборови но без јазик
отпатував на островот покриен со снег.
Дивината нема зборови.
неиспишаните страници се шират на сите страни!
Наидувам на траг од копита на срна во снегот.
Јазик но без зборови.

Превод на македонски јазик: Miodrag Stankovski

Allegro

瑞典文 | Tomas Tranströmer

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

© Tomas Tranströmer
from: Den halvfärdiga himlen
Stockholm: Bonnier, 1962
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

АЛЕГРО

马其顿文

Го свирам Хајдн по еден црн ден
и чувствувам едноставна топлина во рацете.

Тангентите сакаат. Меки чекани удираат.
Звукот е зелен, жив и смирен.

Звукот вели дека има слобода
и дека некој не му плаќа данок на царот.

Ги пикам рацете во моите хајдн-џебови
и имитирам некој што смирено го гледа светот.

Го кревам хајдн-знамето – тоа значи:
„Не се предаваме. Но сакаме мир.„

Музиката е стаклена куќа на падината
кај што камењата летаат, се тркалаат.

А камењата се тркалаат попреку низ сé
но секое стакло останува цело.

Превод на македонски јазик: Miodrag Stankovski