En enda historia
Jag har min grekiska stolthet att hålla och inte brista. Jag går ut på min bit grekisk mark och där är den. I den grekiska jordmånen växte världen. Jag odlar olivträd i jorden varpå grekiska genier en gång trampade. Nätta grekiska getter springer runt och lämnar sina spår. Den svarta grekiska geten tar sig upp på restaurangens tak och kastar med sitt lilla huvud i den fridfulla grekiska byn och bejakar allt. Så italienska människor hävdar att de har historia, så tyskar och finnar hävdar historia. De lågmälda grekiska kvinnorna kommer gående tillsammans i svart och de glömmer aldrig. Andra fortsätter glömma. De belgiska människorna glömmer, de danska erinrar sig inte. De luxemburgska människorna kan inte komma på någonting att minnas. Jag går med ryggen böjd ut under det grekiska lövverket för att samla mina oliver. Grekiska getter kommer rännande. De gör samma läten som de alltid har gjort, ända från början, men vem verkar minnas? Jag står bredvid mina träd och det är allts början, men vem placerar stoltheten där den hör hemma? Det italienska blodet fortsätter stiga de franska brister för ingenting alls. Jag står i den grekiska solnedgången precis som de en gång gjorde före mig. De svarta grekiska kvinnorna nickar tigande till varandra från åsnorna längs vägen
从: Sond
OEI Editör, 2004
录制: Ida Börjel
UNE SEULE HISTOIRE
J’ai ma fierté grecque à porter sans faille. Je sors sur mon bout de terre grecque et le voilà. C’est du sol grec que le monde s’est nourri. Je cultive des oliviers dans la terre que des génies grecs ont un jour foulée. De petites chèvres soignées font des cabrioles grecques et laissent des traces. La chèvre grecque est noire et grimpe sur le toit du restaurant, balançant sa petite tête au sommet du paisible village grec, saluant le monde. Alors comme ça les Italiens prétendent avoir de l’histoire, alors les Allemands et les Finlandais prétendent de l’histoire. Les femmes grecques réservées cheminent ensemble en noir et n’oublieront jamais. D’autres oublient tout le temps. Les Belges oublient, les Danois ne se souviennent plus. Les citoyens luxembourgeois ne trouvent rien à se rappeler. J’avance le dos courbé sous le feuillage grec pour rassembler mes olives. Des chèvres grecques accourent. Elles poussent les mêmes cris qu’elles ont toujours poussés, depuis le commencement, mais qui semble s’en souvenir ? Je suis auprès de mes arbres et c’est le commencement de tout, mais qui donne à la fierté sa véritable place ? Le sang italien monte les Français défaillent pour un rien. Je me tiens debout dans le coucher de soleil grec comme cela s’est fait un jour avant moi. Les femmes grecques en noir se saluent d’un hochement de tête silencieux depuis les ânes le long de la route