Tanja Kragujević (Тања Крагујевић)
POLARNA
POLARNA
Zar nisu čitali budućnost
I da lepe se o zidove mauzoleja
glasovi beznadežno
Da od jabuke grada
davno zlatne u sebi zanjihane
i dah bi da spere
usta jezik grlo
Gipkije moram izroniti
iz zraka čije monade
uzdah znaju biti i orkan
Uzdići se sa kriškom
lokuma u kosi
Obasjati luk što klizi
sa leđa bika kom podvodi me
odisej mesec gladan naracije
Jednim od dvanaest hiljada
umiljatih naloga kaže
Hajde sad Pričaj
U malom amfiteatru
nalik uzdignutom
vodenom stepeniku
kog znam jer oduvek
tu čuvah reči
Ronilački uzdah
krhak koral
Gde prvi put poželeh
da razumem prostor
opruženih dimenzija
Svetlost u vodi
I tako počeh
翻译:
POLAR
Haben sie denn nicht die Zukunft gelesen
und dass sie an den Mauern des Mausoleums hängen
die Stimmen ohne Hoffnung
Dass sie aus dem Apfel der Stadt
längst golden in sich schwingen würden
und der Atem würde gerne
Mund Zunge und Schlund ausspülen
Geschmeidiger muss ich auftauchen
aus der Luft deren Monaden
ein Seufzer sein können oder ein Orkan
Mich erheben mit einer Scheibe
Gelee im Haar
Den Bogen beleuchten der
den Rücken des Stiers hinabgleitet zu dem Odysseus
mich führt wie ein Mond hungrig nach Geschichten
Zu einem von zwölftausend
schmeichelnden Befehlen sagt er
Los erzähl jetzt
In einem kleinen Amphitheater
ähnlich einer erhöhten
Kaskade
die ich kenne denn seit jeher
bewahre ich ihre Worte
einen Taucherseufzer
eine brüchige Koralle
Wo ich mir zum ersten Mal wünschte
den Raum der gestreckten Dimensionen
zu verstehen
das Licht im Wasser
So fing ich an
LA POLAR
Será posible que no leyeran el futuro
Pegándose a los muros de los mausoleos
las voces de la desesperanza
Y de la manzana de la ciudad
otrora dorada en sí mecida
hasta el aliento se lavaría
la boca la lengua la garganta
A flote debo salir más ágil
del aire cuyas mónadas
suspiros y huracán suelen ser
Emerger con una tajada
de postre oriental en el pelo
Iluminar el arco que se desliza
por el lomo del toro al que me somete
odisea la luna sedienta de narración
Con uno de sus doce mil
imperativos amables dice
Pues bien Ahora a contar
En el pequeño anfiteatro
parecido a un alto
peldaño de agua
que conozco porque desde siempre
allí guardé las palabras
El suspiro buceador
el frágil coral
Donde por primera vez deseé
comprender el espacio
de dimensiones alargadas
La luz sobre el agua
Así empecé
POLAIRE
Ne lisaient-ils pas l’avenir
Et que les voix collaient contre les murs des mausolées
sans espoir
Que même la haleine se rincerait
la bouche la langue la gorge
du goût de la pomme de ville
autrefois dorée balancée en dedans
C’est avec plus de souplesse que je dois émerger
de l’air dont les monades
peuvent être soupir et ouragan
Me relever avec une tranche
de loukoum dans les cheveux
Eclairer l’arc qui glisse
du dos du taureau auquel m’entraîne
odysée la lune avide de narration
Par un seul parmi douze mille
de ses ordres complaisants il dit
Vas-y maintenant Raconte
Dans un petit amphithéâtre
pareil à une marche d’eau érigée
que je connais car depuis toujours
j’y gardai mes paroles
Le souffle plongeur
le corail fragile
Où j’eus envie pour la première fois
de comprendre l’espace
de dimensions étendues
La lumière au-dessus de l’eau
Et ainsi commençai-je
POLARE
Ma non hanno letto il futuro
E che si attaccano senza speranza
ai muri del mausoleo le voci
Che al gusto della mela di città
tanto tempo fa dorata in sé spinta a dondolarsi
anche l’alito vorrebbe risciacquare
la bocca la lingua la gola
Con più agilità devo emergere
dall’aria le cui monadi
sanno essere sospiro e uragano
Innalzarsi con una fetta
di lokum nei capelli
Illuminare l’arco che scivola
dalla schiena del toro al quale mi sottomette
ulisse luna avida di narrazione
Con uno dei dodicimila
amabili imperativi dice
Dài ora Racconta
In un piccolo anfiteatro
somigliante a un gradino
d’acqua rialzato
che conosco perché da sempre
là conservavo le parole
Respiro di palombaro
fragile corallo
Dove la prima volta desiderai
comprendere lo spazio
di dimensioni distese
Luce sull’acqua
E così cominciai
ΠΟΙΗΜΑ, ΠΟΛΙΚΟ
Δεν διάβαζαν το μέλλον;
Πως οι φωνές των μαυσωλείων
κολλούν στους τοίχους απελπιστικά
Από το μήλο της πόλης
μαλαματένιο άλλοτε ιπτάμενο
ακόμα και η ανάσα θέλει να ξεπλύνει
στόμα, γλώσσα, λαιμό
Πιο σβέλτα πρέπει να αναδύσω
από τον αέρα που τα μόριά του
αναστεναγμός μπορεί να είναι ή θύελλα
Να υψωθώ με μελωμένα μαλιά
Να φωτίσω το τόξο που γλιστρά
από τη ράχη του ταύρου
στον οποίο με προάγει
oδύσσεια σελήνη που διψά για αφηγήσεις
Με μια από τις δώδεκα χιλιάδες
γλυκές διαταγές της λέει
Ελα τώρα Μίλα
Στο μικρό αμφιθέατρο
όμοιο με υψωμένο
υδάτινο σκαλί
γνωστό ανέκαθεν
όπου φύλαγα λέξεις
Μια εισπνοή δύτη
ένα εύθραστο κοράλι
Οπου για πρώτη φορά ευχήθηκα
να καταλάβω τον χώρο
των ανοιχτών διαστάσεων
Φως στο νερό
Κι έτσι ξεκίνησα
DEN POLARISKA
Utläste de inte framtiden
Och att rösterna hopplöst
fastnar på mausoleets väggar
Att också andan vill skölja av sig
stadens äpple
för länge sedan av guldet i sig gungande
mun tunga strupe
Jag måste dyka upp vigare
ur strålen vars monader
kan vara en suck eller en orkan
Resa mig med en klyfta
lokum i håret
Belysa bågen som glider
ner för oxens rygg som jag förs till
av odysseus månen som hungrar efter berättelser
Säger till en av tolvtusen
smickrande uppmaningar
Kom nu Berätta
I den lilla amfiteatern
likt en upprest
vattentrappa
som jag känner till för att jag alltid
förvarat mina ord där
Dykarnas suck
skör korall
Där jag för första gången önskade
att jag förstod razumem rum
med utsträckta dimensioner
Ljus på vatten
Och så började jag
SARKVIDÉKI
Hát nem olvastak a jövőben
a mauzóleum falaira ha ráragadnának
reménytelenül a hangok
Hogy a rég önmagában megingott
város almájából
a lélegzet is kimosson
szájat nyelvet torkot
Rugalmasabban kellene felbuknom
a levegőből melynek monádjai
sóhaj avagy orkán tudnak lenni
Felemelkedni egy szelet
süteménnyel a hajamban
beragyogni a csúszó ívet
hátulról a bika ha elcsábít
odüsszeusz a narrációra éhező hold
Tizenkétezer nyájas parancsának
egyikével azt mondja
Most beszélj hát
Egy pirinyó felálló
vízlépcsőre emlékeztető
kis amfiteátrumban
mely oly ismerős hisz
ősidők óta ott őriztem
a szót ezt a búvároknak
épített törékeny korallt
Ahol első ízben kívántam
megérteni a teret
a szétterülő dimenziók
fényét a vízen.
Imigyen kezdtem el.
北極の
未来を読まなかったのか
霊廟の壁にはりつく
絶望の声は
街のリンゴの
均整のとれた熟した味で
息が洗う
口、舌、喉を
しなやかに浮かび上がらなくては
大気から その単子は
溜め息にもハリケーンにもなる
立ちあがる
ロクムのかけらを髪につけて
光る弧が
雄牛の背から滑り落ちて
旅が、語りに飢えた月が、私を誘う
一万二千の
愛らしい求めの一つ
さあ、いま、話して、と
小さな円形闘技場は
そびえたつ
水の段に似ている
それを私は知っている ずっと
言葉をそこで守っていたから
潜水夫の溜め息
壊れやすい珊瑚
そこではじめて
理解したいと願った
広がる空間を
水中の光
そうして始めた