Malte Persson
[När morgonen röntgar natten syns knappt...]
[När morgonen röntgar natten syns knappt...]
När morgonen röntgar natten syns knappt
ens skelettet: vita fiskben
kvarlämnade i sanden. Vilken katt
var det som kom hit för att kalasa
på detta regnbågsfärgade kött?
Ah, jag menar, vilket sabeltandat husdjur
har vi oss själva ovetande hyst
ihopkrupet i huvudet…
Cyklopen i sin ögonhåla blundar
och notisblocket på nattduksbordet
tiger fromt; dess ränder
alarmerar gryningens fossiljägare och
fiskare efter den pärlemor som återstår
när skjorta och kostym har multnat:
fallfrukt bredvid sängen.
Skattkartan som låg i innerfickan
är sig lik, men landskapet förändrat.
Värdelösa glimmerfyndigheter
är allt som marmorerar mörkret;
bokmärkesglitter virvlande i globen,
lejonkulans hoprullade timmar,
däst smältande sval materia
bakom revbenspersienner:
brontosaurieväder utanför.
Tunga biljardklot
rullar över dissektionsbordet
och strimmor av kroppstempererat ljus
låter genom en tunn skiva
av papayaliknande frukt
stjärnbilder av svarta kärnor träda fram,
vilka en märkligt oomtvistad tradition
ger namn som ”encyklopedin”,
”ishackan”, ”enhjulingen”,
”stora natt”. O stora natt,
mellan vars tassar
jag är en sliten boll
som studsar.