Aris Fioretos
Daniel Paul Schreber nr 2 anhåller om audiens
Daniel Paul Schreber nr 2 anhåller om audiens
Jag ställer denna skrivelse till framtiden,
I hopp om att en själ plastisk nog
Skall röras av den.
Ty jag är den sista människan
Kvar på vår jord.
Det faller mig inte lätt att säga detta,
Man kommer att betvivla mina ord,
Men bevisen talar för sig själva
Och mig lurar man inte.
Jag har koloniserats
Genom näsa, genom mun,
Öron och anus,
Av de lägsta och skändligaste makter.
Men jag kan inte dö.
Ändå har jag tvingats bete mig som ett lik
För att uthärda de röster och strålar
Som uppfyllt min kropp.
Ljud har gått in i mig som ljus genom glas
Och jag har varit skådeplatsen
För det oheligaste tumult.
Man måste föreställa sig min tillvaro!
En tid hyste högra armen en geléartad massa
Av ett körsbärs storlek
Och mina fötter ivriga små män
Med uppdrag att pumpa kotpelaren ur mig.
Följden blev att denna så vitala del
Lämnade mig i form av moln ur min mun,
Främst under promenader genom parken.
Åh, sedan Gud lade sig i saken
Har det inte varit någon ände på kvalen.
Förvisso var hemsökelserna svåra för alla,
Också för vårdarna, doktorerna,
Min hustru och andra,
Förutsatt förstås att de var verkliga människor.
Men jag har varit tapper.
Att skrika för full hals var min första åtgärd,
Att vägra mat min andra.
När så intet mera återstod att göra
Tillät jag mig att ”avmanligas”:
Könet krympte tills det helt försvann,
Hår rycktes ur mitt ansikte
Och mina bröst blev tunga.
Där låg jag, en liderlig kvinna,
Som till för att befruktas.
Sedan dess har åren gått,
Stora plågor, bittra lidanden,
Umbäranden knappt av denna värld,
Men nu känner jag att slutet är nära.
Efter tolv år återstår endast huvudet av mig
Samt dessa stavelser som jag räknar som de sista
– En livhank av syre, föga mera.
Är jag ängel eller idiot?
Kanske en smula av ingenting.
Men har jag inte rätt
Att vara herre i eget huvud?
Till min glädje
Har jag en trumf att spela ut.
Den store kalkylatorn tror ännu
Att en människa som existerar
Måste befinna sig på en plats.
Jag har som första person i världen
Insett att så inte är fallet.
Jag låg på min säng på kliniken,
Vinden lekte ta fatt bland gardinerna,
Och erfor den tydliga känslan av att gå bort.
Ändå var jag bevisligen där
– Ty vem tänkte denna tanke,
Tänkte jag,
Och förstod att räddningen låg i att förskingras.
Plötsligt stod klart att skydd och förskansningar
Inte varit till någon nytta.
Också genom ett nyckelhål kan djävulen krypa.
Bara öppningar och tomrum hjälper:
Fönster måste slås upp,
Korsdrag få härska
Och intet uppfylla tankarna.
Då skall luften bära ens ande.
Min vilda musik!
Att inte vara en utan många är livets djupare regel.
Således har jag förökat mig
Genom en mängd in- och utgångar.
Som molekyler av syre
Skall jag ligga spridd i de avlägsnaste lungor.
Liksom förr kommer strålarna att falla in genom fönstren,
Men hädanefter skall de bringas i oreda.
”Himmel”, kommer de att skrika,
(Ty strålar i rörelse talar),
”Det är en människa med många huvuden!”
Och sedan inte veta vart de skall ta vägen.
Ett lik är en återvändsgränd,
Eller hur,
Goda reflexer kan dock rädda situationen.
I deras spel med varandra skall jag födas på nytt,
Inte längre kropp utan klimat,
Ett aggregat för en oändlig mängd teatrar.
På så vis skall jag bli den förste att desertera
Från den allmänna ordningen,
Men själv stå ingenstans att finna.
En dag kommer nya människor att växa ur min ande,
Denna autentiska förhärjning,
Kanske blir det i den trakt av planeten Phobos,
I omlopp kring Mars,
Som kallas Yttre Mongoliet.
Varken man eller kvinna
Skall jag då åter bli till ett stoff
Av vilket levnad kan vävas.
Som ni förstår,
Eders ev. Majestät,
Fordras endast
Att ni beviljar mig audiens.
I denna anda tecknar jag,
Daniel Paul Schreber nr 2,
F.d. Senatspresidenten
Dr. jur. Daniel Paul Schreber,
Tillfälligtvis i Leipzig-Dösen,
I detta Herrens Sista År 1911.
(Till Thomas Florschuetz)
—————————————————————————–
1903 publicerade den före detta senatspresidenten i Dresden, Daniel Paul
Schreber, en redogörelse för sin tid på ett antal sinnessjukhus i östra
Tyskland. Hans Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken ledde snart
till att författaren blev ”den mest citerade psykiatriske patienten” i
historien. Det främsta syftet med skriften – att redogöra för situationen och
åter bli myndigförklarad – uppnådde Schreber: i september 1902 hävdes
förmyndskapet och han var en fri man. Efter hustruns slaganfall på hösten
1907 lades Schreber dock åter in, denna gång på en anstalt utanför
Leipzig. Mycket lite är känt om hans sista år. Den 14 april 1911 dog
Schreber på sitt rum på sjukhuset. I ett appendix till sin bok, försett med
överskriften ”Betraktelse med avseende på framtiden”, förklarar han
folktron att ”djävulen kan krypa genom ett nyckelhål” genom ”att det i
själva verket inte finns något av människan påfunnet mekaniskt skydd
som kan hindra strålar från att tränga in. I varje ögonblick upplever jag
att så är fallet i min egen kropp; ingen vägg hur tjock den än är, inget
stängt fönster eller dylikt kan förhindra att strålarna på ett för
människan obegripligt sätt tränger in och når en godtycklig del av min
kropp, men framför allt mitt huvud.” – En annan leipzigbo, G. W.
Leibnitz, menade i en skrift om ”livets principer” ett par hundra år
tidigare att monader utan kropp är ”desertörer från den allmänna
ordningen”.