Liāna Langa

latvijščina

Juris Kronbergs

švedščina

Bezpiederīgie (2.)

Čaukst skaidras nakts nosaldētās lapas starp pirkstiem. Krauķis sper soli tuvāk dubļu krāsā nopervētajam krustam. Mests pret lēta granīta plāksni, balts olis
     tavu
atbalsi izsauc. Lietas te noris daudz ātrāk nekā tirgū, mīlošo jūsmā un politikā.
Atbalss ir līdzīga skaņai, kad laši nārsto, nosūbējušām mugurām beržoties,
     tikai
tā dzirdamāka. Bet viens baložtēviņš triec knābi otram tēviņam tieši sirdī.

Kapu kopēja Vallija smaržo pēc vodkas un paranormālas dzīves zem lapu
     gubām.
Ņem viņa naudu ar lillā rokām, bet šķiet, ka ar nodzeltējuša krīta lūpām.
Debesīs mākoņi kunkuļos saveļas gluži kā lētas viesnīcas spilvenā sintētika.
Kapličas atslēga piekaramā Baltijas vējā šķind kā turīga cilvēka maks,
nu mēs baranku caurumus baudīsim, lapu kapeikas joņo ap krustiem kā
     negudras.

Aizsaulijā, kur piepildījumam ierāda vietu ar lāpstas kātu, smilšu sauju un
     šņukstu,
laiks rok līdz kaulu kaulam, un atmet viņš to, ko reiz skūpstot
ziedojām eņģeļiem. Melnsveces tūjas pakājē tagad tie pārakmeņoti.
Nejaudā sērot, top modri. Pārāk taustāma pēkšņi ir nebūtība, kura tā var
     satuvināt.
Mana mute ir sāļu oļu pilna, kad savu vārdu pūlos tev atgādināt.

© Liāna Langa
Iz: Antenu burtnīca
Rīga: Neputns, 2006
ISBN: 9984-729-78-8
Avdio produkcija: Latvijas Literatūras centrs

De obehöriga

En klarvaken natts förfrusna löv mellan fingrarna. En råka tar ett steg närmare
det lerfärgat tjärade korset. Kastad mot en plakett av billig granit, frammanar en vit
landsvägssten ditt eko. Allt här går mycket fortare än på torget, än i äalskandes hänförelse, än i
politiken. Ekot liknar ljudet när laxar leker, gnider sig med ärgade ryggar, men
härs tydligare. Och en duvhanne sticker näben rakt i hjärtat på en annan.

Gravskötaren Vallija stinker av vodka och paranormalt liv under lövhögarna.
Hon tar pengar med lila händer, med som det tycks läppar av gulnad krita.
På himlen samlas molnen i klump som i syntetiska kuddar på billiga hotell.
Gravkapellets nyckel på haken klirrar i den Baltiska vinden likt den rikes portmonnä,
nu ska vi njuta av saltkringlornas hål, lövkopeken virvlar som förryckta runt korsen.

I det hinsides, där fullbordan anvisas plats med ett spadskaft, en handfull sand och en snyftning,
gräver sig tiden in i benmärgen, kastar till oss det vi en gång skänkte änglarna med en kyss. De är nu
förstenade vid foten av svartljustujan. De ids inte sörja,
de vaknar upp. Plötsligt är det alltför påtagligt, icke-varat som för oss samman .
Min mun är full av salta stenar, när jag försöker påminna dig om mitt namn.

Översättning: Juris Kronbergs. Lettisk literatur #1. LLC, 2007