Liāna Langa

latvijščina

Juris Kronbergs

švedščina

Bezpiederīgie (5.)

Mazdārziņa karaliene iekāpj vilcienā Aizkraukle - Rīga.
Viņai kājās gumijnieki, sirmas ūsas ap sačervelētām lūpām.

Viņai maisiņā gurķi, mazdārziņa karaliene ir nogurusi.
Bet viņai maisīņā pašas audzēti gurķi, lieliska šķirne.

Vai tik es neatstāju grābekli starp dobēm, viņa domā.
Acis vēl dziļāk iegulst dobumos, kad viņa domā.

Kaimiņu suns bieži ienāk viņas dārziņā nokārtot darīšanas
un izbradā asteres, reizēm zemeņu stādus.

Vilciena vagons nav pilns. Tā nobružātība kaut kā piestāv
viņas gumijniekiem, sasvīdušajiem kāju pirkstiem tajos.

Mazdārziņa karaliene pēkšņi saprot, ka vagons un zābaki
ir viens un tas pats. Viņas kāju pirksti ir vilciena pasažieri.

Galvenais tas, ka vagonā viss ir ļoti tīrs.
Viņa nekad nav sapratusi, ko nozīmē vārdi nervi un pedikīrs.

Šmaugi bērzi paskrien garām vagona logiem.
Mazdārziņa karaliene ievēro studentu netālu sēžam.

Klēpī tam grāmata. Puisis ir labi ģērbies, viņš snauž.
Stacija Gaisma ar savām ogļu kaudzēm paskrien garām. 

Mazdārziņa karalienes acis izlien no dobumiem kā vāveres bērni.
Dzīvnieciņi apžilbst no pārlieku lielās gaismas.

Tomēr veča turpina lūkoties uz studentu,
kurš viņai atgādina reiz satiktu Stepanu.

Stepans, jauns karavīrs, viņai iemācīja trīs tūkstoš
vai vairāk skūpsta variāciju mežā pēc ballītes.

Viņa atceras Stepana skūpstu bezgalīgumu.
Bezgalīgums garšoja pēc zābaku smēres un kazarmu paikas.

Bija vasara, dienas līdzīgas šai: zaļa, smaržīga tume visapkārt,
bet naktis caurspīdīgas kā melna kaprona zeķe.

Mazdārziņa karalienes lūpas sakustas.
Krampji kāju pirkstos pret labvēli likteni saceļas.

© Liāna Langa
Iz: Antenu burtnīca
Rīga: Neputns, 2006
ISBN: 9984-729-78-8
Avdio produkcija: Latvijas Literatūras centrs

De obehöriga

Drottningen av kolonilotten kliver på tåget Aizkraukle - Riga.
Med gummistövlar och grå mustascher runt skrynkliga läppar.
Hon har gurkor i påsen, drottningen av kolonolotten är trött.
Men i påsen har hon gurkor hon odlat själv, en ypperlig sort.
Lämnade jag inte krattan i rabatten, undrar hon.
Ögonen lägger sig ännu djupare i sina hålor när hon tänker.
Grannhunden kommer ofta och gör sitt på hennes kolonilott
och trampar på astrarna, och ibland på jordgubbsplantorna.
Tågvagnen är inte full. Den är nedgången på ett sätt som passar
hennes gummistövlar, de svettiga tårna i dem.
Drottningen av kolonilotten förstår plötsligt att vagnen och stövlarna
är en och samma sak. hennes tår är tågets passagerare.
Det viktigaste är att allt i vagnen är mycket rent.
Hon har aldrig förstått innebörden av orden nerver och pedikyr.
Smäckra björkar rusar förbi vagnsfönstren.
Drottningen av kolonilotten lägger märke till en student i närhetten.
Han har en bok i knäet. Pojken är välklädd, han har slumrat till.
Stationen Ljuset med sina kolhögar rusar förbi.
Drottningen av kolonilotten ögon kryper fram ur hålorna likt ekorrungar.
De små djuren bländas av det alltför starka ljuset.
Ändå fortsätter gumman se på studenten,
som påminner henne om Stefan som hon en gång träffade.
Stefan, en ung soldat, lärde henne tre tusen eller fler
variationer på kyssar i skogen efter en fest.
Hon minns Stefans kyssars oändlighet.
Oänligheten smakade skoräm och kasernkäk.
Det var sommar, dagar som liknade den här: gröna, vällingdoftande,
men nätterna var genomskinliga som svarta nylon strumpor.
Drottningen av kolonilotten läppar rör sig en aning.
Krampen i tårna reser sig mot välgöraren, ödet.

Översättning: Juris Kronbergs. Lettisk literatur #1. LLC, 2007