Lars Gustaf Andersson
švedščina
Exile
If it happened once, it happened in Odessa.
The city of your childhood rises between steppe and sea, wheat and light,
white with the dust of cockleshells, stargazers, and bones of pipefish,
city of limestone soft enough to cut with a hatchet, where the sea
unfurls and acacias brought by Greeks on their ships
turn white in summer. So yes, you remember, this is the city you lost,
city of smugglers and violinists, chess-players and monkeys,
an opera house, a madhouse, a ghost church with wind for its choir
where two things were esteemed: literature and ships, poetry and the sea.
If you return now, it will not be as a being visible to others, and when
you walk past, it will not be as if a man had passed, but rather as if
someone had remembered something long forgotten and wondered why.
If you return, your father will be alive to prepare for you
his mint-cucumber soup or give you the little sweet called bird's milk,
and after hours of looking with him for his sandals lost near the sea,
you visit again together the amusement park where
your ancestors are buried, and then go home to the apartment house
built by German prisoners of war, to whom your father gave bread
which you remember surprised you. You take the tram to a stop
where it is no longer possible to get off, and he walks
with you until he vanishes, still holding in his own your invisible hand.
Avdio produkcija: Haus für Poesie / 2016
Exil
Om det bara hände en gång så var det i Odessa
Din barndoms stad reser sig mellan stäppen och havet, vetet och ljuset,
vit av dammet av musselskal och benen efter stjärnkikarfiskar och
kantnålsfiskar,
stad av kalksten så mjuk att den kan delas med en yxa, där havet
breder ut sig och akaciorna som grekerna förde hit på sina skepp
vitnar under sommaren. Så det är klart, du kommer ihåg, det här är
staden du förlorat,
smugglarnas och violinisternas stad, schackspelarnas och apornas stad,
ett operahus, ett dårhus, en spökkyrka där vinden står för körsången,
där två ting uppskattades: litteraturen och skeppen, poesin och havet.
Om du kommer tillbaka nu är det som att inte synas av de andra, och när
du vandrar förbi är det inte som om en människa hade passerat dem, utan
mer som om någon plötsligt erinrat sig något bortglömt och undrat varför.
Om du återvänder kommer din pappa att vakna till liv igen för att laga till dig sin soppa med gurka och mynta eller ge dig den där sötsaken som ni kallade
fågelmjölk,
och efter att letat tillsammans med honom efter hans förlorade sandaler i
timmar nere vid havet så besöker ni åter nöjesparken där
dina förfäder är begravda, och sedan går ni till hyreshuset
som tyska krigsfångar byggde under kriget, din far gav dem bröd,
något du minns förvånade dig. Ni tar spårvagnen till en hållplats
där man inte längre kan stiga av, och han går
med dig tills han försvinner, ännu kramandes din osynliga hand.