Håkan Sandell

švedščina

Finn Printz-Påhlson

angleščina

Tid och rum

Min tid är nu, min plats är här,
lösenordet är sedan länge sagt -
jag behöver inte längre söka det.
Men som en vinge prövar om den bär
har ögat svårighet att finna fäste.
Det skadar sig på allsköns bråte,
på medelmåttiga och fula saker,
på fyrkantskanterna och trånghet;
skrapar sig och stukas, slår i taken,
och blinkar lite i sitt blåmärke
tills det - böj dig bakåt! - höjer sig
och tar sig frihet i en vidgad sal
som tänkte det att annektera den.
Det finns en gräns för vad man klarar
av instängdhet och halvkvävd andning.
Det är lätt att tappa skaparkraften
och huka sig, fast himlen över en
oupphörligt genererar nya fresker
med moln så luftigt monumentala
att de endast lämnar smala rester
av det blå som invigt platsen.
Mitt öga dör i era lägenheter,
det grånar, grumsas, världen falnar
och flammar bara till i tändarlågan,
ögonblicket före rökens nya grånad.
Det är lågt i tak, trångt i buren;
en hastig blick, inget att förlora.
Ett svek, jag vet, att vända ryggen till,
men jag flydde ut, ut till naturen,
till norska berg och Irlands floder,
och dränkte mig i vild extas;
det jublade och sjöng, mitt huvud
tycktes rulla fram på höga vågor.
Men ett uppropr som går innåt,
in i en - tar spjärn - eller ut i skogen,
måste en dag återvända, av trohet.
Det gäller fortfarande en frihetssak.
Man knäcker mig, men min nöt är mogen,
den har klarnat, söt och gyllene,
dess skal behöver inte längre skydda den.
Jag känner vad jag alltid kände,
hur krafterna som strävar att förstöra
väger exakt jämnt med de som skapar,
och om det ändå finns ett uppdrag
så kan det vara att kring tomheten
få passat något snarlikt gjutformer.
Jag för relief tillbaks till skymningen,
från det skäggstubbsblåa vill jag göra
ett färgavtryck så tiden bevaras,
lod åt det svävande, och fyllningar
till det urgröpta och håliga.
Ur dessa grå kvarter kommer då och då,
hur sällsynt det än är, en tecknare
som med skärpan i en blyertsspets
kan ge skyarna en klarare kontur
och streckvis lyckas återskapa rymden,
där i kvällningen - likt en gud -
den blåa luften självmant fyller den.

© Håkan Sandell
Iz: Midnattsfresken
Stockholm: Wahlström o Widstrand, 1999
ISBN: 91-46-17437-0
Avdio produkcija: 2001 M.Mechner, literaturWERKstatt berlin

Time and Space

My time is now, my place is here,
the password long since been spoken –
no longer do I need to seek for it.
But as a wing will try to test its flight
my eye has difficulty finding focus.
It’s injured in all kinds of ways,
by mediocre and unsightly things,
on cornered squares and in restricted space;
scrapes and sprains and hits the roof,
blinking slightly in its blackened eye
until it -– bend now backwards! -– rises up
and finds its freedom in a widened room
as if this eye had planned to annex it.
There is a limit to what one manages
of stuffiness and stifled breathing.
How easy to lose one’s creative drive
and crouch despite the sky above does
incessantly generate new fresh frescoes
with clouds so airy white and monumental
that they only leave behind small traces
of the blue that inaugurated the place.
My eye must die in your apartments,
it’s getting grey, the world is fading,
and only flashes in the lighter’s flame,
the moment before the smoke’s new greyness.
The ceiling’s low, the cage is cramped;
a sudden glance, with nothing to lose.
It’s a crime you know, to turn one’s back
but I fled, to nature’s lap,
to Irish rivers and Norwegian hills
and drowned myself in rapture wild;
the sound of jubilance, my head
was swept along on frothy waves.
But as rebellion’s seeking in, and digs
it’s heels, or takes off into the woods,
it must loyally one day return to fight.
I’m all cracked up, but my nut is ripe,
it has brightened, sweet and golden,
its shell no longer needs to hold it.
I’m feeling what I’ve always felt,
how the forces that strive to unmake
exactly measure up to those that create,
and if there was to be a task for me,
it should be a one to fit a mould
of sorts around a gloomy void.
I bring the contours back to twilight,
from stubble blue I’d like to make
a colour print so time preserves,
a weight for the floating, fillings
for the vacuous and hollow.
From these dreary quarters a draughtsman
might now and then appear, although how rare,
who with a sharpened pencil point
can lend the skies a bold relief
and, line for line, recreate the space,
and where at dusk – and godlike –
the bright blue air fills in with ease.

Translated by Finn Printz-Påhlson