Håkan Sandell

švedščina

Tid och rum

Min tid är nu, min plats är här,
lösenordet är sedan länge sagt -
jag behöver inte längre söka det.
Men som en vinge prövar om den bär
har ögat svårighet att finna fäste.
Det skadar sig på allsköns bråte,
på medelmåttiga och fula saker,
på fyrkantskanterna och trånghet;
skrapar sig och stukas, slår i taken,
och blinkar lite i sitt blåmärke
tills det - böj dig bakåt! - höjer sig
och tar sig frihet i en vidgad sal
som tänkte det att annektera den.
Det finns en gräns för vad man klarar
av instängdhet och halvkvävd andning.
Det är lätt att tappa skaparkraften
och huka sig, fast himlen över en
oupphörligt genererar nya fresker
med moln så luftigt monumentala
att de endast lämnar smala rester
av det blå som invigt platsen.
Mitt öga dör i era lägenheter,
det grånar, grumsas, världen falnar
och flammar bara till i tändarlågan,
ögonblicket före rökens nya grånad.
Det är lågt i tak, trångt i buren;
en hastig blick, inget att förlora.
Ett svek, jag vet, att vända ryggen till,
men jag flydde ut, ut till naturen,
till norska berg och Irlands floder,
och dränkte mig i vild extas;
det jublade och sjöng, mitt huvud
tycktes rulla fram på höga vågor.
Men ett uppropr som går innåt,
in i en - tar spjärn - eller ut i skogen,
måste en dag återvända, av trohet.
Det gäller fortfarande en frihetssak.
Man knäcker mig, men min nöt är mogen,
den har klarnat, söt och gyllene,
dess skal behöver inte längre skydda den.
Jag känner vad jag alltid kände,
hur krafterna som strävar att förstöra
väger exakt jämnt med de som skapar,
och om det ändå finns ett uppdrag
så kan det vara att kring tomheten
få passat något snarlikt gjutformer.
Jag för relief tillbaks till skymningen,
från det skäggstubbsblåa vill jag göra
ett färgavtryck så tiden bevaras,
lod åt det svävande, och fyllningar
till det urgröpta och håliga.
Ur dessa grå kvarter kommer då och då,
hur sällsynt det än är, en tecknare
som med skärpan i en blyertsspets
kan ge skyarna en klarare kontur
och streckvis lyckas återskapa rymden,
där i kvällningen - likt en gud -
den blåa luften självmant fyller den.

© Håkan Sandell
Iz: Midnattsfresken
Stockholm: Wahlström o Widstrand, 1999
ISBN: 91-46-17437-0
Avdio produkcija: 2001 M.Mechner, literaturWERKstatt berlin

Zeit und Raum

Meine Zeit ist jetzt, mein Platz ist hier,

die Losung längst gesagt –

zu suchen brauch ich sie nicht mehr.

Doch wie ein Flügel ob er trägt erprobt

fällt es dem Auge schwer zu haften.

Es eckt an allerlei Gerümpel an,

an Mittelmaß und Häßlichkeiten,

Vierschrötigem und dumpfer Enge;

kratzt sich, schlägt, gestaucht, an Decken,

und blinzelt leichthin mit dem Veilchen

bis es – beug dich zurück! – sich hebt,

in weitgestrecktem Saal die Freiheit nimmt

als wolle es ihn annektieren.

Eine Grenze hat was man erträgt

an Eingeschlossenheit und halbersticktem Atem.

Die Schaffenskraft verlieren ist nicht schwer,

sich ducken, obwohl der Himmel über einem

unaufhörlich neue Fresken schafft

mit Wolken luftig riesenhaft

einzig schmale Reste hinterlassend

von jenem Blau der Platzestaufe.

In euern Zimmern stirbt mein Auge,

wird trübe, grau, die Welt verblaßt

flammt auf nur im Entzünden,

im Augenblick vorm neuerlichen Grau des Rauchs.

Die Decken niedrig, eng der Käfig;

ein hastiger Blick, nichts zu verlieren.

Verrat, ich weiß, dem seinen Rücken kehren,

doch floh ich fort, hinaus in die Natur,

Norwegens Berge, Irlands Flüsse

tollte mich in heftiger Ekstase;

Jubel und Gesang, mein Kopf

rollt scheinbar an auf hoher Brandung.

Und doch, ein Aufruhr der nach innen zielt

in dich selbst – sich abstemmt –, in die Wälder,

muß eines Tages wiederkehrn, aus Treue.

Um Freiheit geht es immer noch.

Man will mich brechen, doch reif ist meine Nuß,

hat sich verklärt, mit goldner Süße,

braucht nicht mehr den Schutz der Schale.

Ich spüre was ich immer spürte,

die Kräfte die zerstören wollen

wiegen gleich viel wie die die schaffen,

und wenn es dennoch einen Auftrag gäbe

so höchstens den der Leere etwas

anzupassen, Gußformen ähnlich.

In die Dämmerung trag ich Reliefs,

mach einen Farbabdruck vom Blau

des Bartgestoppels der die Zeit bewahrt,

Senkblei fürs Schwebende, und Füllungen

für Ausgehöhltes, Löchriges.

Aus diesen grauen Vierteln kommt mitunter,

wie selten es auch immer sei, ein Zeichner

der mit der Schärfe einer Bleistiftspitze

den Wolken klarere Kontur verleiht

und stellenweis den Raum ganz neu erschafft,

wo ihn im Abenddämmer – gleich einem Gott –

die blaue Luft erfüllt aus freien Stücken.

Aus dem Schwedischen von Klaus-Jürgen Liedtke