Jakob Kaae 
Translator

on Lyrikline: 1 poems translated

from: angleščina to: švedščina

Original

Translation

Conversations About Home (at the Deportation Centre)

angleščina | Warsan Shire

Well, I think home spat me out, the blackouts and curfews like tongue against loose tooth. God, do you know how difficult it is, to talk about the day your own city dragged you by the hair, past the old prison, past the school gates, past the burning torsos erected on poles like flags? When I meet others like me I recognise the longing, the missing, the memory of ash on their faces. No one leaves home unless home is the mouth of a shark. I've been carrying the old anthem in my mouth for so long that there’s no space for another song, another tongue or another language. I know a shame that shrouds, totally engulfs. Allah Ceebta, I tore up and ate my own passport in an airport hotel. I’m bloated with language I can't afford to forget.

*
They ask me how did you get here? Can’t you see it on my body? The Libyan desert red with immigrant bodies shot in the face for trying to enter, the Gulf of Aden bloated with immigrant bodies. I wouldn’t have put my children on the boat unless I thought the sea was safer than the land. I hope the journey meant more than miles because all of my children are in the water. I want to make love but my hair smells of war and running and running. Look at all these borders, foaming at the mouth with brown bodies broken and desperate. I’m the colour of hot sun on my face, my mother’s remains were never buried. I spent days and nights in the stomach of the truck, I did not come out the same. Sometimes it feels like someone else is wearing my body.

*
I know a few things to be true. I do not know where I am going, where I have come from is disappearing, I am unwelcome and my beauty is not beauty here. My body is burning with the shame of not belonging, my body is longing. I am the sin of memory and the absence of memory. I watch the news and my mouth becomes a sink full of blood. The lines, the forms, the people at the desks, the calling cards, the immigration officers, the looks on the street, the cold settling deep into my bones, the English classes at night, the distance I am from home. But Alhamdulilah all of this is better than the scent of a woman completely on fire, or a truckload of men who look like my father, pulling out my teeth and nails, or fourteen men between my legs, or a gun, or a promise, or a lie, or his name, or his manhood in my mouth.

*
I hear them say, go home, I hear them say, fucking immigrants, fucking refugees. Are they really this arrogant? Do they not know that stability is like a lover with a sweet mouth upon your body one second and the next you are a tremor lying on the floor covered in rubble and old currency waiting for its return. All I can say is, I was once like you, the apathy, the pity, the ungrateful placement and now my home is the mouth of a shark, now my home is the barrel of a gun. I'll see you on the other side.

© flipped eye
from: Teaching my Mother How to Give Birth
flipped eye, 2011
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin, 2015

Konversationer om hemmet (på avvisningscentralen)

švedščina

Nåväl, jag tror hemmet spottade ut mig, mörkläggningarna och utegångsförbuden, som en tunga mot en lös tand. Gud, vet du hur svårt det är, att tala om dagen då din egen stad drog dig med sig i håret, förbi det gamla fängelset, förbi skolgrindarna, förbi de brinnande bröstkorgarna spetsade på pålar likt flaggor. När jag möter andra som mig känner jag igen deras längtan, det frånvarande, minnet av aska över deras ansikten. Ingen lämnar sitt hem såvida hemmet inte är hajens mun. Jag har burit den gamla nationalsången i min mun så länge att det inte finns plats för en annan sång, en annan tunga eller ett annat språk. Jag känner skammen som döljer, som slukar. Jag rev sönder och åt mitt pass i ett flygplatshotell. Jag är svullen av språk jag inte har råd att glömma.


*

De frågar mig hur kom du hit? Ser du inte det på min kropp? Den libyska öknen röd med flyktingkroppar, den uppsvullna Adenviken, staden Rom utan jacka. Jag hoppas att resan betydde mer än bara avstånd för alla mina barn ligger i vattnet. Jag trodde havet var tryggare än land. Jag vill älska, men mitt hår luktar av krig och flykt och flykt. Jag vill lägga mig ner, men dessa länder är som morbröder som rör dig när du är ung och sover. Se på alla dessa gränser, munnar löddrande av desperata, brutna kroppar. Jag är den heta solens färg över ansiktet, resterna av min mor begravdes aldrig. Jag tillbringade dagar och nätter i lastbilens mage; jag var inte den samma när jag kom fram. Ibland känns det som någon annan klätt sig i min kropp.


*

Några saker tar jag som sanna. Jag vet inte var jag är på väg, där jag kommer ifrån försvinner, jag är ovälkommen och min skönhet är inte skönhet här. Min kropp brinner med skammen av att inte höra till, min kropp längtar. Jag är minnenas synd och minnesfrånvaron. Jag tittar på nyheterna och min mun blir en vask fylld med blod. Linjerna, formerna, människorna bakom skrivborden, visitkorten, handläggaren på migrationsverket, blickarna på gatan, kylan som kryper långt in i benen, engelskklasserna om kvällarna, avståndet mellan mig och hemma. Men Alhamdulilah allt detta är bättre än doften av en brinnande kvinna, eller en lastbil full av män som ser ut som min far, som drar ut mina tänder och naglar, eller fjorton män mellan mina ben, eller en pistol, eller ett löfte, eller en lögn, eller hans namn, eller hans mandom i min mun.


*

Jag hör dem säga åk hem, jag hör dem säga jävla invandrare, jävla flyktingar. Är de verkligen så arroganta. Vet de inte att stabilitet i ena sekunden är som en älskare med en söt mun över din kropp; för att i nästa vara en skakning på golvet täckt av spillror och gammalt bråte i väntan på dess återvändo. Allt jag kan säga är, en gång i tiden var jag som ni, apatin, medlidandet, den otacksamma positionen och nu är mitt hem hajens mun, nu är mitt hem en pistolmynning. Vi ses på andra sidan.

Översättning: Jakob Kaae
Ur: Lära min mor att föda, ©Rastlös förlag