Eva Ström 

Translator

På kudden är John Mateers sömniga huvud

en guldfiskskål med en virvel av venetianskt vatten

       och pä den spanska galleonen, denna lysande leksak

står han till rörs med kikaren vid ögat

       och svar att han inte kan se Australien

Och när hans karavell glider in mot Tejo

       så värdig och cerebral som en svart svan

beställer han ett glas portvin och en pastel de nata

       och går till sängs in ett rofyllt hotell i Alfama

och drömmer drömmen:

       att det en dag ska finnas en poet

vid namn John Mateer, precis som det en gång fanns

       bortom kanten av kartorna, ett odjur

vid namn Australien

Du sa mitt namn i kung Joåos bibliotek

medan salen slöt sig runt oss, en sjunkande karacks

guldfodrade grav. Enligt vad min översättare sa

i inledningen till din poesiläsning avundades du mig:

"Han är en vit afrikan, jag en desterrado." Jag föreställde mig

att du frågade hur många slavar som hade förvandlats till utsmyckningarna

av guld som ringlade barockt och ormlikt runt omkring oss

och vars hud användes till att fullständigt binda in böckerna ?

Vi hade knappt talats vid och var ändå kamrater, som delade minnen:

Jag ville fråga om du där borta i Laruenco Marques någonsin kände Mia Couto.

Eller den där tropiska pandan Malangatana? Eller kanske, Wopko Jesma?

(Den där albinoskuggan vars rotvälska var en blues, vars sandade

förblir en bok med fotografier av Poeten som långsamt försvinner

pä stranden som sägs vara Maputo.) Du sa

JOHN MATEER in i mörkret i Kung Joäos bibliotek

och var närmare mitt namn än jag någonsin kommer att bli.

All världens syner fanns i mitt kvarter:
Lillys baracker för film och Yorams skjul för godis,
doften av apelsiner och jasmin, skalliga palmer.
En skojare prålade med sina dollar i 60-talets fattigdom,
en bar mitzvah med mörk choklad ägde rum
i den nedgångna salen för det liberala partiet
När gäster fattades bjöds de fattiga grannarna in till pappersborden.
På Beersheva-gatan stod hettan still, barnen lekte, kraftiga kvinnor
smackade med tungan på balkongerna och vi visste att  Ramat Isaac var världen.
I öster, den legendariska Pardes-skolan i sanden,
Hemlighetsfulla lärare travade bördor på oss
och på morgonen uppenbarade sig lärarinnan Bilha i all sin helighet:
” Efraims berg har tagit ett ungt, friskt offer.
 Så vyss, lilla vän, och vila i frid.
Som du ska vi offra våra liv för vårt land.”
Och det väldiga liket
låg på Efraims berg i kylan och regnet,
norr om Leviathanbergets utslocknade vulkan.
Åt väster rann floden Modi och vid dess bortre strand
landet Givatayim.
Skomakaren, den armstarke Josef, ägnade sig åt grannarnas skor.
Åt söder, vid Rechassimgatan med dess sommarbalkonger, dök
en föräldralös flicka upp
för att förlora förståndet till Ramat Isaacs enögda måne.
Vi såg vintern komma i trädgårdslanden med kyla i husen.
Vi skyddade oss från det våldsamma regnet under världens sju filtar
    i våra rum.
Grönsakshandlaren Josef, insvept i arakångor, uthärdade likt Atlas
    bördan av sina packlårar.
Gnisslande gungor och doften från blyträden i Bar-Ilanparken.
Från balkongen såg vi Chayeks son lära sig Bibeln utantill
på moderns uppmaning.
Esther Yehezkel från Doktor Cohens gata blev drottning Esther.
Yael Sharon från 101:sta gatan blev dalens lilja.
Vi gifte oss bland katter, fisk och tidningar.
Avishai Braverman försvann till världens rikedomar,
Orly Steingart blev skönhetsdrottning.
Världen började i dessa dammiga jordlotter,
sedan svingade vi oss upp till Jerusalem.
Alla flydde för att leva sina liv,
och det fanns inte längre något Ramat Isaac i världen,
    hade aldrig funnits,
mellan Modi’ingatans skyar och Ha-Ro-aye-avenyn,
gömt mellan  landet Givatayim och Ramat Gan,
mellan berg och dalar
i det sandiga landskapet i ett obesått land.

Jag tror inte på drömmar.
Jag föredrar de underbara böckerna.
Ingenting fattas i mitt grekiska bibliotek
och om det fattas saknar det betydelse.
 
Man sa att min hustru är i trädgården.
Någon tog henne till sjön
för att ligga med henne i den romerska skymningen
och störa gässens och hjortarnas sömn.
 
Jag vill sadla min häst, rida till sabinskorna
i kullarna vid den norra gränsen,
De kalla dagarna kommer
för att lägga ner mig  bland mina blå soldater.
 
Snart glömmer jag alltsammans
Och allt glömmer mig.

I femton år tjänstgjorde jag som barn
tills jag blev avskedad från min plats
i detta kungarike där landet var pålitligt,
och träden glittrade i regnet. Nu
har mandelträdet torkat och brödfisken blivit brun,
den övertäckta himlen faller samman  över Leviathan-berget,
och kärlek,
en gång på tungspetsen, fastnar i gommen.