Yulia Musakovska  (Юлія Мусаковська)
Translator

on Lyrikline: 6 poems translated

from: švedščina to: ukrajinščina

Original

Translation

Osäkerhetens rike

švedščina | Tomas Tranströmer

Byråchefen lutar sig fram och ritar ett kryss
och hennes örhängen dinglar som damoklessvärd.

Som en spräcklig fjäril blir osynlig mot marken
flyter demonen ihop med den uppslagna tidningen.

En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.

© Tomas Tranströmer
from: Sorgegondolen
Stockholm: Bonnier, 1996
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

Королівство ненадійності

ukrajinščina

Начальниця схиляється і ставить хрестик,
Її сережки нависають, мов дамоклів меч.

Як пістрявий метелик, непомітний на землі,
демон зливається з розгорнутою газетою.

Владу захопив шолом, ніким не вдягнений.
Мати-черепаха тікає, летячи під водою.

Переклала зі шведської Юлія Мусаковська

Romanska bågar

švedščina | Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

© Tomas Tranströmer
from: För levande och döda
Stockholm: Bonnier, 1989
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

Романські арки

ukrajinščina

У величезній романській церкві тісняться туристи
у напівтемряві.
Склепіння відкривають роти одне за одним, і ціле не охопиш оком.
Тріпоче полум’я свічок.
Безликий ангел обійняв мене,
пронизавши все тіло шепотом:
«Не соромся того, що ти людина, пишайся цим!
В тобі склепіння відкриваються одне за одним – нескінченно.
Тебе ніколи не довершать – так і має бути.»
Мене, засліпленого слізьми,
виштовхали на пьяццу, що кипіла від сонця,
разом зі мною – містера та місіс Джоунз, герра Танаку та
 синьйору Сабатіні,
і в кожному із них склепіння відкривалися одне за одним –
нескінченно.

Переклала зі шведської Юлія Мусаковська

Schubertiana

švedščina | Tomas Tranströmer

I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsikts-
   punkt där man med en enda blick kan omfatta åtta mil-
   joner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiral-
   galax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren
   tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte
   sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop,
   bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de
   framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schu-
   bert i något rum där borta och för att någon är de tonerna
   verkligare än allt det andra.

II
Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till
   en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
   på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under
   sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna för-
   svinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några
   ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
   är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
   ”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i
   rörelse.

III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
   med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i fram-
   tiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga
   dag utan att sjunka genom jorden!
Lite på snömassorna som klamrar sig fast vid bergsslutt-
   ningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
   olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsligt yx-
   hugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som på oss på motorleden mitt i den
   trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
   förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra hän-
   der i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en
   aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
   som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans:
   glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ”den där musiken är så heroisk”, och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de
   som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är
   mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och tror att
   alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla
   förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig
   och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

© Tomas Tranströmer
from: Sanningsbarriären
Stockholm: Bonnier, 1978
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

Шубертіана

ukrajinščina

І

У вечірній темряві поблизу Нью-Йорка є точка, з якої видно, як на долоні, домівку восьми мільйонів людей.
Велике місто у далечі  мерехтить, мов сніговий замет, або спіраль галактики, яка лежить на боці.
Всередині цієї галактики барними стійками пливуть горнята з кавою, вітрини жебрають у перехожих – юрби черевиків, які не лишають слідів.
Повзуть пожежні драбини, двері ліфтів ковзаючи зачиняються; за дверима з поліцейськими замками – постійне хвилювання голосів.
Тіла-мішки дрімають у тісняві вагонів метро – катакомбах, що біжать вперед.
Я також знаю – не зі статистики – що саме зараз, там в одній кімнаті лунає Шуберт, і для когось ці звуки є реальнішими за все те інше.

II

Безмежність людського мозку стиснута до розміру кулака.
У квітні ластівка вертає до свого торішнього гнізда під стріхою саме тієї клуні, саме у тому селищі.
Вона летить із Трансваалю, перетинає екватор, летить шість тижнів над двома континентами, цілячи саме в ту цятку суші, яка зникає.
А той, хто вміщає сигнали всього життя у кілька дуже простих акордів для п’яти смичків,
той, хто примушує ріку текти крізь вушко голки, - гладкий панок із Відня, якого друзі прозивали Губкою, що спав у окулярах, удосвіта вставав писати музику,
і починали рух чудові багатоніжки нот.  

III

Грають п’ять смичків. Я йду додому прохолодними лісами, а піді мною тріпотить земля, я скручуюся, як ембріон, і засинаю, кочуся невагомим у майбутнє, і раптом відчуваю, що у рослин теж є думки.

IV

На стільки всього нам треба покладатися, аби прожити свій звичайний день – й не провалитися крізь землю!
На сніг, налиплий на схил гори над селищем.
На обіцянки тиші й усмішки із розумінням.
На те, що телеграма про нещасний випадок нас не стосується, і нас не вразить раптом із середини удар сокири.
На осі коліс, які несуть нас по шосе всередині бджолиного рою зі сталі, збільшеного в триста разів.
Але ніщо із цього не варте нашої довіри.    
Ці п’ять смичків говорять, що ми можемо покластися на зовсім інше.
На що? Щось інше, і частину шляху вони ведуть нас за собою.
Так, коли гасне світло на сходах, рука йде – впевнено – за перилами сліпими, які знаходять шлях у темряві.

V

Ми втискаємося за піаніно і граємо в чотири руки у фа-мінорі, два візники в одному екіпажі – це має дещо жалюгідний вигляд.
Здається, наші руки із брязкотом пересувають гирьки туди-сюди, так наче граємо один супроти одного, силкуючись порушити страшний баланс великих ваг – де радість і страждання важать однаково.
Анні каже: «Ця музика – героїчна» - і це правда.
Але ті, що заздрять людям дії, ті, що таємно зневажають себе за те, що вони – не вбивці, вони не впізнають себе у ній.
І багато з тих, які купують і продають людей та вірять, що купити можна всіх, вони не впізнають себе у ній.
Ні, це не їхня музика. Довга мелодія, що залишається собою у всіх своїх видозмінах, іноді мерехтлива й слабка, іноді груба та сильна, слід слимака та сталевий трос.
Набридливий мотив, що саме цієї миті супроводить нас
угору
із глибин.

Переклала зі шведської Юлія Мусаковська

Från mars –79

švedščina | Tomas Tranströmer

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

© Tomas Tranströmer
from: Det vilda torget
Stockholm: Bonnier, 1983
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

З березня 1979 року

ukrajinščina

Стомлений від усіх, які приходять зі словами, словами, але без мови,
я вирушив на вкритий снігом острів.
Дике не має слів.
Несписані сторінки розгорнуті на всі боки!
Натрапив на сліди косулі на снігу.
Мова, але без слів.

Переклала зі шведської Юлія Мусаковська

Allegro

švedščina | Tomas Tranströmer

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
”Vi ger oss inte. Men vill fred.”

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

© Tomas Tranströmer
from: Den halvfärdiga himlen
Stockholm: Bonnier, 1962
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

Алегро

ukrajinščina

Я граю Гайдна в кінці чорного дня
і відчуваю легке тепло в руках.

Клавіші прагнуть. М’які молоточки б’ють.
Звук – зелений, живий, спокійний.

Цей звук говорить, що свобода є,
і хтось не платить кесарю податків.

Я кладу руки у свої гайднівські кишені,
як той, хто мирно споглядає світ.

Я підіймаю прапор гайднівський – це значить:
«Ми не здаємося. Та прагнемо миру.»

Музика – це скляний будинок на пагорбі,
на який летить каміння, котиться каміння.

І каміння прокочується крізь нього,
але всі шиби залишаються цілими.

Переклала зі шведської Юлія Мусаковська

Dygnkantring

švedščina | Tomas Tranströmer

Stilla vaktar skogsmyran, ser i intet
in. Och intet hörs utom dropp från dunkla
lövverk och det nattliga sorlet djupt i
sommarens canyon.

Granen står som visaren på ett urverk,
taggig. Myran glöder i bergets skugga.
Fågel skrek! Och äntligen. Långsamt börjar
molnforan rulla.

© Tomas Tranströmer
from: 17 dikter
Stockholm: Bonnier, 1954
Audio production: Recorded by Swedish Radio SR, Swedish Television SVT and Bonnier Audio.
© Bonnier Auido 2006, Sveriges Radio, Sveriges Television © Tomas Tranströmer

На зламі доби

ukrajinščina

Тихий страж – лісова мураха дивить-
ся в ніщо. Й не чутне ніщо – лиш краплі
з листя темного й дзюркотання ночі
в каньйоні літа.

Тут ялина, ніби годинника стрілка,
гостра. Сяє в тіні гори мураха.
Скрикнув птах! І врешті. Почала хмара
возом котитись.

Переклала зі шведської Юлія Мусаковська