Ana Brnardić

I have composed a mortal secret
To live sometimes secretly in another country
Peeling off garlic and boiling coffee in somebody else’s kitchen
Walking to the monastery lighting up a candle
In the backyard a congregation of birches converse in silent tongues
The face splits up in a mirror
Round and sad it veils itself with golden chanting
 
Come night I leave my body, my fingers, I peel off bark
In the cold dorm the wind covers us with its long beard
Come morning I am a young tree planted in front of the house
A naked bone giving birth to daylight

Sestavila sem grobno skrivnost
da včasih, skrivaj, odidem živet v drugo državo
v tuji kuhinji lupim česen in kuham kavo
hodim do samostana in prižgem svečo
za plotom shod bréz v gluhem jeziku
obraz se podvaja v ogledalu
okrogel in žalosten se prevleče z zlatim petjem

ponoči zapuščam telo, prste, slačim skorjo
v mrzli spalnici naju veter prekriva z dolgo brado
zjutraj sem mlado drevo, posajeno pred hišo
gola kost, iz katere nastaja dan

Jag har knåpat ihop en gravallvarlig hemlighet
om att ibland, i smyg, bosätta mig i ett annat land
i någon annans kök skalar jag vitlök och kokar kaffe
jag går till klostret och tänder ett ljus
bakom staketet en björkförsamling med ett stumt språk
ansiktet klyvs i spegeln
runt och sorgset höljer det sig i gyllene mässång

om natten lämnar jag kroppen, fingrarna, drar av mig skalet
i den kalla sovsalen bäddas vi ner under vindens långa skägg
på morgonen är jag ett ungträd som planterats framför huset
en benknota ur vilken dagen föds