Aase Berg
PSYLOBE
PSYLOBE
Nu leker i lönndom de lynniga tingen. I lönndom lockar tingen tivoli, organiska i lönndoms karneval: de nervösa, idag lekfulla, stolt löjliga och uppspelt glada tingen.
Jag ser ur Miriams ansikte skelettet tränga ut. Jag ser ur Miriams ansikte att munnen är en strut. Det faller spetsigt regn, fördunkelsen böjs inåt, hon är lika lite människa som jag är människa idag hos tingen.
Idag hos tingen: tingen har humör. Fördunkelsen böjs inåt. Nu vänder de på trädet. Jag växer under trädet. Jag tror jag kanske gråter. Det faller spetsigt regn på de förtjusta tingen. Nu växer trädet ut ur luften ner i jorden. Nu böjer molnens kupa in i mig. Det faller färger, faller spetsigt regn ur revbenshimlen. Det faller regnfraktaler ut ur regnbågskatedraler. Jag tror jag kanske gråter, åratalen rasar genom mig och trädet snärjer in mig. Nu krälar gräset under mig och om jag fimpar cigaretten gör jag illa tingen. Här marken slingrar sig i kurvor, höjer sänker sig i bröstkorgar av andetag och nergrävda i jorden lungor.
Nu vrider sig materien i otänkbara linjer. Nu vrider sig mitt väsen, antal fingrar varierar mellan varje samma hand. Nu bubblar det i stenen där dess kött vill ut ur skinnet. Nu spelar tingen inte döda denna värld vill ut ur skinnet. Förmuskelsen böjs inåt mina kroppar. Jag är i barnsleriet, världen muskelböjd hos de perversa tingen. Idag är tingen glada spelar tivoli i mellan-icke-rummet. Förmuskelsen förmusklar mina själars själakroppar. Jag hör, jag vet: det går ett kaos, ett jubel under ytan utav tingen.