Mathura
KOHALOLU
- 1 KIVIDENA | Prevodi: deenfihehizh
- 2 MAASTIKUSSE MINEK | Prevodi: enhezh
- 3 SIENA | Prevodi: enheltde
- 4 JÄRV | Prevodi: esptde
- 5 MÕRSJA. KIVITRÜKK | Prevodi: asen
- 6 KOLM HAIKUT | Prevodi: enjasvzh
- 7 KOHALOLU | Prevodi: deenesheltrosvzh
- 8 NOSTALGIA | Prevodi: esfihiltsq
- 9 DELFTIS | Prevodi: deenfihesvzh
- 10 Ignatjevo metsa ainetel | Prevodi: defihe
KOHALOLU
Ma polnud seda planeerinud.
Orus kohtuvad teed,
keerdudes läbi lihtsa linna, lumiste tippude vahel.
Talv läheneb põhja suunast.
Tänane päikesevalgus näitab end hajusa uduna,
see muutub nii eredaks, et katab kõik,
kustutab mäed piirjoonteks, mis eristuvad
alles pisut pikema vaatamise järel ning
mis võiksid ka siis olla sama hästi hoopiski madalad pilved;
see sulatab Lago Maggiore ja vastaskaldad ja
taeva üheks taustaks, laiaks siidikangaks.
Ma lähen ujuma, kuigi noor itaallanna
lapsega naeratab ja naerab, ohoo.
Punane laev seisab sadamas, kajakad
redutavad paadisilla pidemeil ja silt ütleb võõras
keeles: “Loata kalastamine keelatud.” Pardid ja
vesipapid uitavad kalda kandis, mäed terendavad
justkui unarusse suikuv ulm.
Ma polnud seda planeerinud –
seda reisi, seda elu. Seda päeva, mil saan
taas olla koos sinuga, keda
kohtasin nii vara, ühel sarnasel pealelõunal
põhjamaisel vanalinna tänaval. Ma ei teinud seda,
sest kõik on mööduv – see päev, see valgus,
see aastaaeg – ning keegi ei jõua kunagi kokku lugeda
kõiki tunde, keegi ei suuda kokku liita
ja lahutada kõik valusid ja rõõme, et leida neist mingit
tahutud tõde. Ja keegi ei vajagi seda.
Õhtul süttivad mäejärsakuil kirikud
nagu valged jõuluküünlad; külad ja linnad
on lampide võrgustik.
Mitmed elud ootavad aeglast päeva.
Prevodi:
DASEIN
Ich hatte es nicht geplant.
Im Tal kreuzen sich Wege,
sie schlängeln sich zwischen den verschneiten Spitzen einer einfachen Stadt.
Der Winter nähert sich aus Norden.
Das heutige Sonnenlicht zeigt sich als lichter Nebel,
dann wird es so grell, dass es alles bedeckt,
die Berge erlöschen zu Grenzlinien, die sich erst
nach etwas längerer Betrachtung abzeichnen und
selbst dann könnten sie genauso gut niedrige Wolken sein;
der Lago Maggiore und die gegenüberliegenden Ufer und
der Himmel verschmelzen zu einem Hintergrund, einem breiten Seidenstoff.
Ich gehe schwimmen, wenn auch die junge italienische
Mutter lächelt und lacht, oho.
Ein rotes Schiff liegt im Hafen, Möwen
sitzen auf dem Geländer des Bootsstegs und auf einem Schild steht
in fremder Sprache: „Fischen ohne Erlaubnis verboten.“ Enten und
Wasseramseln tummeln sich am Ufer, die Berge flimmern in der Luft
wie ein in Vergessenheit geratender Traum.
Ich hatte es nicht geplant –
diese Reise, dieses Leben. Diesen Tag, an dem ich
wieder mit dir zusammen sein kann, die ich
so früh traf, an einem ähnlichen Nachmittag
auf den Straßen einer Altstadt im Norden. Ich habe es nicht getan,
weil alles vergänglich ist – dieser Tag, dieses Licht,
diese Jahreszeit – und niemand kann je alle Stunden zusammenzählen,
niemand schafft es alle Schmerzen und Freuden aufzuaddieren und wieder abzuziehen, um
in ihnen irgendeine zurecht gehauene Wahrheit zu finden. Und das braucht auch niemand.
Am Abend erleuchten an den Berghängen die Kirchen
wie weiße Weihnachtskerzen; die Dörfer und Städte
sind ein Netzwerk von Lampen.
Mehrere Leben erwarten einen langsamen Tag.
Presence
I hadn’t planned this. Roads
meet in a valley and wind through
a town amidst snow-capped mountains.
Winter nears from the north.
Sunlight appears a scattered mist,
it turns glaring, covers everything,
makes mountains lines of clouds
for as long as you can watch them.
Lago Maggiore, the embankments,
the sky, all dissolve into a backdrop,
a broad silken cloth. I dive in
though a young mother smiles
at me. Oh!
A red boat waits at a dock,
seagulls laze on the handrails of a pier
and a sign says in an incongruous language:
‘No unauthorized fishing allowed.’
Ducks and dippers float about,
ridges loom like dreams
that are soon to doze off into oblivion.
I hadn’t planned this –
this journey, this life, the day to be
with you again,
you the one I met so early in my progress,
there in the afternoon streets
of my Nordic town.
All things pass – this day, this light,
this season – and no-one will ever tally up
the passing hours, their pleasures and pains,
to find some hewn truth in them.
No-one even needs it.
By nightfall, churches light up
on the hillsides
like white Christmas candles,
the villages and towns
a network of bulbs.
Numerous lives go on waiting
for a slow day.
Presencia
No planeé esto. Los caminos
coinciden en un valle y serpentean
por un pueblo situado en medio de montañas
coronadas de nieve.
El invierno desde el Norte se acerca.
La luz del sol parece neblina dispersa,
se vuelve deslumbrante, lo cubre todo,
hace de las montañas unas filas
de nubes
mientras alcances mirarlas.
El Gran Lago, los diques,
el cielo, todo se disuelve – un telón de fondo,
un gran paño sedoso. Doy un clavado
a través de una madre joven que me sonríe. Oh.
Un barco rojo espera en la dársena,
las gaviotas se solazan en los pasamanos de un muelle
y una pancarta dice en un idioma extranjero:
“No se permite la pesca no autorizada.”
Van flotando los patos y mirlos acuáticos,
las crestas surgen imponentes como sueños
que se quedan dormidos hasta el olvido.
No planeé esto –
este viaje, esta vida, el día para estar
contigo otra vez,
tú que conocí tan temprano en mi caminar,
mientras recorría las calles vespertinas
de un pueblo nórdico.
Todas las cosas deben pasar – este día, esta luz,
esta temporada – y nadie hará nunca la cuenta
de las horas que pasan, de sus placeres y dolores,
como si buscara alguna verdad hilvanada en ellas.
Nadie lo necesita.
Al caer la noche, las iglesias se iluminan
en las laderas de los cerros
como blancas velas de Navidad,
los pueblos y ciudades
hechos una red de focos.
Numerosas vidas siguen esperando
un día que pase lento.
הֱיוֹת
אֶת זֶה לֹא תִּכְנַנְתִּי. דְּרָכִים
נִפְגָּשׁוֹת בְּעֵמֶק וְרוּחַ עוֹבֵר
בַּעֲיָרָה בֵּין הָרִים מְכֻסֵּי שֶׁלֶג.
חֹרֶף מִתְקָרֵב מֵהַצָּפוֹן.
אוֹר שֶׁמֶשׁ צָץ מֵהָעֲרָפֶל הַפָּזוּר,
שֶׁהוֹפֵךְ בּוֹהֵק, מְכַסֶּה הַכּלֹ,
הוֹפֵךְ עֲנָנִים לְקַוֵּי מִתְאָר הֲרָרִיִּים
הַמִּתְאָרְכִים עַד לְאָן שֶׁהָעַיִן רוֹאָה.
אֲגַם מָאג'וֹרֶה, הַסֶּכֶר,
הַשָּׁמַיִם, הַכּלֹ מִתְמוֹסֵס לְרֶקַע,
לִרְצוּעַת בַּד רְחָבָה וּמִשְׁיִית. אֲנִי צוֹלֵל פְּנִימָה
לַמְרוֹת שֶׁאִמָּא צְעִירָה
מְחַיֶּכֶת לְעֶבְרִי . הוֹ!
סִירָה אֲדֻמָּה מַמְתִּינָה בָּרְצִיף
שְׁחָפִים מִתְנַמְנְמִים עַל מַעֲקֵי הַמֵּזַח
וְשֶׁלֶט אוֹמֵר בְּשָׂפָה בִּלְתִּי הַרְמוֹנִית
״אָסוּר לָדוּג שֶׁלֹּא כַּחקֹ״.
בַּרְוָזִים וְטַבְלָנִים מְשַׁיְּטִים סָבִיב,
רְכָסִים מְגִיחִים כְּמוֹ חֲלוֹמוֹת
שֶׁתֵּכֶף יְנֻמְנְמוּ אֶל הַשִּׁכְחָה.
– אֶת זֶה לֹא תִּכְנַנְתִּי
הַמַּסָּע הַזֶּה, הַחַיִּים הָאֵלּוּ, הַיּוֹם בּוֹ
אֶהֱיֶה אִתָּךְ שׁוּב,
אַתְּ, שֶׁפָּגַשְׁתִּי בְּשָׁלָב מֻקְדָּם כָּל כָּךְ בַּהִתְהַוּוּת שֶׁלִּי,
אֵי שָׁם בִּרְחוֹבוֹת אַחַר הַצָּהֳרַיִם
בָּעֲיָרָה הַנּוֹרְדִּית שֶׁלִּי.
הַכּלֹ חוֹלֵף – הַיּוֹם הַזֶּה, הָאוֹר הַזֶּה,
הָעוֹנָה הַזּוֹ – וְאַף אֶחָד אַף פַּעַם לֹא יְחַשֵּׁב
אֶת הַשָּׁעוֹת הַחוֹלְפוֹת, הַתַּעֲנוּגוֹת וְהַכְּאֵבִים שֶׁלָּהֶן,
כְּדֵי לִמְצאֹ אֵיזוֹ אֱמֶת שֶׁחֲקוּקָה בָּהֶן.
אִישׁ אֲפִלּוּ לֹא זָקוּק לָזֶה.
עִם רֶדֶת חֲשֵׁכָה, נִדְלָקוֹת כְּנֵסִיּוֹת
עַל צַלְעוֹת הַגְּבָעוֹת
כְּמוֹ נֵרוֹת לְבָנִים שֶׁל חַג מוֹלָד,
הָעֲירָוֹת וְהְַכְּפְרִָים
רֶשֶׁת שֶׁל נוּרוֹת.
אֵינְסְפוֹר חַיִּים מַמְשִׁיכִים וּמַמְתִּינִים
לְיוֹם אִטִּי.
BUVIMAS
Aš to visai neplanavau.
Slėny susitinka keliai, vingiuoja per paprastą miestą
tarp sniegu apklėstų viršūnių.
Žiema nuo šiaurės artėja.
Šiandien saulės šviesa ir išskydęs rūkas,
jis tampa tokiu ryškiu, kad uždengia viską,
paverčia kalnus kontūrais, kurie matyti
tik ilgėliau įsižiūrėjus ir
taip pat galėtų būti žemai traukiantys debesys;
tai sutirpdo Lago Maggiore ir priešingus krantus ir dangų
į vieną foną, platų šilkinį audeklą.
Einu maudytis, nors jauna italė
su vaiku šypso ir juokiasi, ohoo.
Raudonas laivas laukia uoste, žuvėdros
tyko ant molo turėklų, užrašas svetima kalba
skelbia: „Be leidimo žvejoti draudžiama.” Antys ir
vandeniniai strazdai plūduriuoja pakrantėj, kalnai
šmėkšo it užmarštin smingantis sapnas.
Aš to visai neplanavau – kelionės šios ir šio gyvenimo.
Tos dienos, kai vėl galėsiu būti su tavim, sutikta taip anksti,
vieną panašią popietę šiaurietiško senamiesčio gatvelėj.
Aš to nepadariau, nes visa kas praeina – toji diena,
toji šviesa, tas metų laikas
ir niekas niekada nesugebės
visų tų valandų skaičiuoti, niekas nepajėgs sudėti
ir atimti visų tų skausmo ir džiaugsmo valandų,
kad jose rastų kažin kokią
kirviu tašyta tiesą. Ir niekam to nereikia.
Vakare kalnų pašlaitėse žiebiasi bažnyčios
kaip baltos Kalėdų žvakės; kaimai ir miestai
virsta lempų raizginiu.
Daugelis gyvybių laukia lėtos aušros.
PREZENŢĂ
Nu am plănuit asta. Drumurile
se întîlnesc într-o vale şi şerpuiesc printr-un
orăşel dintre munţii cu vîrfuri înzăpezite.
Vine iarna din nord.
Lumina soarelui ciopîrţeşte ceaţa,
strălucind, începe să acopere totul,
face din munţi rînduri de nori
pînă departe, pînă unde ochii pot să vadă.
Lago Maggiore, debarcaderele,
cerul, totul se dizolvă în tot, picătură,
pînză mătăsoasă şi largă. Mă scufund în ea
deşi o tînără mamă zîmbeşte
către mine. Ah!
Un barcaz roşu aşteaptă într-un doc
pescăruşi lenevesc pe balustradele cheiului
şi un semn indică neclar:
‘Pescuitul neautorizat interzis’.
Raţe şi scufundaci se răspîndesc în jur
şi valurile par nişte vise
care foarte curînd vor clipoci uitării.
Nu am plănuit asta –
acestă călătorie, această viaţă, ziua cînd voi fi
iar cu tine,
tu, singura pe care am întîlnit-o devreme,
acolo în străzile amiezii
din oraşul meu nordic.
Totul trece – această zi, această lumină,
anotimpul de acum – şi nimeni nu va cresta un semn
pentru orele trec ca plăcerea şi durerea,
ca să rămînă vreo cioplitură a adevărului în ele.
Nimeni nu are nici măcar nevoie.
La căderea nopţii, bisericile de pe dealuri
se aprind
ca lumînările albe ale Crăciunului,
satele şi oraşele
covor de becuri.
Cîte vieţi curgînd aşteaptă
O zi mai puţin grăbită.
NÄRVARO
Jag hade inte planerat det här. Vägarna
möts i dalen och slingrar sig fram
genom en stad bland snötäckta berg.
Vintern närmar sig från norr.
I solljuset framträder en spridd dimma,
den blir bländande, lägger sig över allt,
bildar bergskedjor av moln
så länge du klarar av att titta på dem.
Lago Maggiore, fördämningarna,
himlen, allt löses upp till bakgrund,
ett rymligt silkestyg. Jag dyker i
trots att en ung mamma ler
mot mig. Åh!
En röd båt väntar vid kajen,
måsar tar igen sig ute på pirens ledstänger
och en skylt på ett orimligt språk säger:
”Otillåtet fiske förbjudet.”
Strömstare och änder flyter omkring,
bergskammar dyker upp som drömmar
och ska snart slumra i glömska.
Jag hade inte planerat det här –
denna resa, detta liv, dagen som kommer
med dig igen,
du, dig, som jag mötte så tidigt i min utveckling,
vi promenerade
längs eftermiddagsgatorna
i min nordiska stad.
Allt måste passera – denna dag, detta ljus,
denna årstid – och ingen kommer ens att
hålla räkningen på alla dessa timmar, nöjena och plågorna,
för att hitta några hopsnickrade sanningar där.
Ingen. Det behövs inte.
I skymningen tänds kyrkor
längs sluttningarna
som vita stearinljus,
byarna och städerna
ett mönster av glödlampor.
Åtskilliga liv pågår i väntan
på en långsam dag.
存在
我預料之外。道路
相遇於山谷,蜿蜒穿過
披滿雪的山中小鎮。
冬季自北方臨近。
陽光驅散迷霧,
變得耀眼,籠罩萬物,
每每看到群山,
雲彩繚繞山脈。
馬焦雷湖的堤岸,
天空皆融為一景,
一寬闊絲布。我潛入其間
哪管一位年輕媽媽對我
莞爾。噢!
紅艇在船塢等待,
碼頭欄杆上,海鷗懶閒
告示措辭不當:
「禁止擅自釣魚。」
鴨子與河烏飄蕩,
山脊如夢隱現
即將沉睡不醒。
我預料之外——
這旅程,這生活,即將與你
重聚的日子,
你是我途上早就遇上的人,
在北歐小鎮的
午後街道。
萬物流逝——此時此刻,
這季節——無人會清點
逝去時光,苦與樂,
從中鑿出真相。
連一人也不需要。
夜幕低垂,教堂燈光
像聖誕白蠟燭
照亮山坡,
村落與小鎮
織滿燈泡之網。
無數生命繼續等待
緩緩的一天。