J.V. Foix

I fear the night, but night transports me,
Rigid, down lanes past the sooty sea;
In the dying light the street-band is heard, dischordant,
I’m alone with myself, and this comforts me.

Black coals ring the dead sea,
The low hill and the pine slope,
But in them I see a dense jungle
And imagine a door in the barren desert.

The dark night seems a blackboard
And like a child, I draw strange heads on it,
A brand-new world and the land that desire tells.

I marvel, and am afraid — oh night that sharpens
Stars and wisdom! — You fill the sea with clothes,
And a voice says: «It’s raining blood in the catch-basins»

Temo la noche, y rígido me lleva
por las afueras, a la mar humosa;
en la luz muerta se oye apenas la «cobla»,
conmigo a solas voy, y ello me templa.

Negros tiznes sugieren la mar muerta,
el pueyo exiguo y la cuesta pinosa,
mas me imagino una selva frondosa,
y en el desierto erial veo una puerta.

La obscura noche bríndame pizarra
y, así el niño, le pinto rostros raros,
un nuevo feudo que el deseo narra.

Me asombro, y temo — ¡oh noche que los astros
y juicio afinas!—. La mar engalanas,
y oigo que sangre llueve en los cascajos.

Je crains la nuit, cependant la nuit m’emporte
Raide, aux lieux perdus, près des suies de la mer;
Le chant se fait confus, où meurt la lumière,
Mais me trouver seul, avec moi, me conforte.

Les noirs charbons ébauchent une mer morte,
Le petit puy, le coteau de pins couvert,
Où je vois une profondeur forestière,
Et dans un désert j’imagine une porte.

La nuit obscure est l’ardoise où je griffonne
D’étranges têtes, comme font les enfants,
Monde nouveau, fief que le désir se donne.

Merveille que je crains — oh nuit tu affines
Raison, astre! — Emplis la mer de vêtements,
Une voix dit: «Le sang pleut sur les collines»

Strah me je noći, ali noć me vodi
kraj mutnog mora u samotne strane;
u mraku čujem pjesme pomiješane,
sam sam sa sobom, sam, i to mi godi.

Mrtvo bilježi more mrka kreda,
brežulijke niske, borove na humu,
al ja tu vidim prolistalu šumu
i sred pustinje jasno vrata gledam.

Ko crna ploča noć djeluje na me
i po njoj dječji čudne glave maštam,
rišem svijet željom pričan, novi, viši.

Začuđen, plah sam — o noći, što pamet
i zvijezde bistriš — More ispod plašta
tutnji, a glas će: »Krv na hridi kiši«

Jag fruktar natten men av natten förs jag kraftlös
bort till avlägsna platser vid ett sotigt hav.
I ett sken som falnar hörs den lilla orkestern otydligt,
jag möter mig själv alldeles ensam — ett slags tröst.

Som en mörkskuggad kolteckning ligger havet livlöst
under den låga kullen och en pinjesluttning.
Men jag skådar där en frodig djungel
och i en kal och öde öken skymtar jag en dörr.

Den dunkla natten är som svarta tavlan
och som ett skolbarn ritar jag underliga ansikten,
en ny värld och ett välde som innerligheten manar fram.

Stor min förundran och min fruktan — du natt som besjälar
himlakroppar och förnuft! Havet skrudar du i tunika
och en stämma säger: «Över källorna regnar det blod»