Liāna Langa

Nachts erfrorene Blätter knistern zwischen den Fingern. Eine Krähe tritt einen Schritt dichter an ein
schlammfarben beschmiertes Kreuz. Gegen eine billige Granitplatte geworfen, ruft ein weißer Kiesel dein
Echo herbei. Dinge geschehen schneller als auf dem Markt, im Rausch der Liebenden oder in der Politik.
Das Echo gleicht dem Klang, wenn Lachse laichen und die silbrig ermatteten Rücken aneinander reiben, nur
ist es deutlicher hörbar. Ein Täuberich treibt einem andern den Schnabel mitten ins Herz.

Die Valija vom Friedhof riecht nach Wodka und übersinnlichem Leben unter den Blätterhaufen.
Geld nimmt sie mit violetten Händen entgegen wie mit Lippen von vergilbter Kreide.
Am Himmel verfilzen die Wolken zu Klumpen wie die Kunststofffüllungen der Kissen in billigen Hotels.
Der Schlüssel zur Gruft klimpert am Anhänger im baltischen Wind wie die Börse eines Wohlhabenden,
jetzt werden wir die Löcher der Kringel genießen, Blattkopeken umrasen die Kreuze wie wild.

Im Jenseits, wo der Schaufelstil der Erfüllung den Platz anweist, mit einer Handvoll Sand und Schluchzen,
gräbt sich die Zeit an das Knochenmark und wirft zurück, was wir einst im Kuss
den Engeln spendeten. Die stehen jetzt versteinert herum am Fuße der Schwarzkerzenthuja.
Unfähig zu trauern, werden sie wachsam. Allzu fassbar ist jäh ein Nichts, das derart annähern kann.
Mein Mund ist voll salziger Kiesel, als ich versuche, dich an meinen Namen zu erinnern.

Между пальцев звонко хрустят замерзшие за ночь листья. Ворон шагнул поближе к выкрашенному в цвет грязи кресту. Брошенная на пластину дешевого гранита белая галька хранит твое эхо.
Вещи здесь портятся гораздо быстрее, чем на рынке, в любовном угаре или политике.
Эхо похоже на звук нерестящихся лососей, когда они трутся почерневшими спинами, только погромче.
Но один самец голубя бьет клювом другого прямо в сердце.
Кладбищенская работница Валлия пахнет водкой и паранормальной жизнью под кучей листьев.
Деньги она берет лиловыми руками, а кажется, что губами цвета
пожелтевшего мела.
В небе облака сваливаются в комки точь- в -точь как в дешевых
гостиницах синтетические подушки.
Висячий замок каплицы звенит на Балтийском ветру словно кошелек зажиточного человека, ну мы - то получим дырку от бублика, копейки осенних листьев ошалело кружатся между крестов.
В загробном мире, место прибытия в который указывают черенком лопаты, горстью земли и всхлипами,
время проникает до мозга костей, и отбрасывает то, что однажды целовать доверили ангелам.
Черные свечи у подножия туи сейчас окаменели.
Нет сил скорбеть, будем бодры. Внезапно слишком осязаемым становится небытие, которое Так может сблизить.
Мой рот полон соленой гальки, когда я пытаюсь напомнить тебе свое имя.

Traška žvarbios nakties nušaldyti lapai tarp pirštų. Varnas žengia žingsnį arčiau
dumblo spalva nutepto kryžiaus. Į pigaus granito plokštę atsitrenkęs baltas akmenėlis
tavo aidą iššaukia. Reikalai čia baigias greičiau nei turguje, mylinčių aistrose ar politikoj.
Aidas lygus garsui, kai neršia lašišos, išblukusiom keterom besitrindamos, tik šitas
labiau girdimas. Bet vienas karvelis kerta snapu antrajam tiesiai į širdį.

Nuo kapų tvarkytojos Valijos trenkia vodka ir paranormaliu gyvenimu po lapų kupetomis.
Ji violetinėmis rankomis ima pinigus, ber, regis, lūpomis, išgeltusiomis lyg kreida.
Danguje susivelia debesys gniužulais, kaip pagalvių sintetika pigiuose viešbučiaus.
Pakabintas koplyčios raktas skamba Baltijos vėjuose tarytum kapšas bagočiaus,
o mes graužiam riestainių skyles, kai laksto lapų pinigėliai lyg pakvaišę aplink kryžius.

Anapilyje, kur vietą išsipildymo nurodo kastuvo kotu, kūkčiojimu, smėlio sauja,
ten iki pačių kaulų laikas kasa ir atmeta, ką mes kadais bučiuodami
aukojam angelams. Dabar pakojy joadašakių tujų jie suakmenėję.
Nėra jėgų gedėti, skleidžiasi budrumas. Ir tampa nebūtis staiga tokia paliečiama, tik ji suartina mus taip.
Mano burnoj vien sūrūs akmenėliai, kai stengiuos tau primint aš savo vardą.

En klarvaken natts förfrusna löv mellan fingrarna. En råka tar ett steg närmare
det lerfärgat tjärade korset. Kastad mot en plakett av billig granit, frammanar en vit
landsvägssten ditt eko. Allt här går mycket fortare än på torget, än i äalskandes hänförelse, än i
politiken. Ekot liknar ljudet när laxar leker, gnider sig med ärgade ryggar, men
härs tydligare. Och en duvhanne sticker näben rakt i hjärtat på en annan.

Gravskötaren Vallija stinker av vodka och paranormalt liv under lövhögarna.
Hon tar pengar med lila händer, med som det tycks läppar av gulnad krita.
På himlen samlas molnen i klump som i syntetiska kuddar på billiga hotell.
Gravkapellets nyckel på haken klirrar i den Baltiska vinden likt den rikes portmonnä,
nu ska vi njuta av saltkringlornas hål, lövkopeken virvlar som förryckta runt korsen.

I det hinsides, där fullbordan anvisas plats med ett spadskaft, en handfull sand och en snyftning,
gräver sig tiden in i benmärgen, kastar till oss det vi en gång skänkte änglarna med en kyss. De är nu
förstenade vid foten av svartljustujan. De ids inte sörja,
de vaknar upp. Plötsligt är det alltför påtagligt, icke-varat som för oss samman så.
Min mun är full av salta stenar, när jag försöker påminna dig om mitt namn.

Leaves frost-bitten by a harsh night rustle between my fingers.
A rook siddles closer
to a cross painted mud-colour. A white pebble thrown against
the cheap granite slab summons an echo
of your voice. Here, fired by the passion and politics of lovers,
all transactions take place more swiftly
than in a market. An echo is like the sound of salmon spawning
as they rub their dulled backs, just more audible.
But one pigeon cock thrusts its beak straight into the heart
of another pigeon cock.

The grave-keeper Valerie smells of vodka and a paranormal life
under piles of leaves.
Although she grasps money with purple hands, it seems
more like she does so with yellowed chalk lips.
In the sky the clouds congeal into lumps
just like synthetic pillows in cheap hotels.
The hanging chapel key jangles in the Baltic wind like the money bag
of a wealthy man,
now we’ll gnaw on baranka holes, while the leaf kopecks
madly race among the crosses.

In nether land, where one’s place is shown by the pointing
of a shovel’s handle, a handful of sand and a sob,
time digs down to the bone of bones and rejects whatever
was once kissed and offered up to the angels
At the foot, black-candle cedars now have fossilized.
Grieving accidentally, one grows vigilant.
Suddenly too tangible is non-existence, which can be so easily
approximated. My mouth is full
of salt pebbles, when I try to remind you of my name.

V prstech šustí listy zmrzlé v nepříjemné noci.
Havran vkráčel
před kříž barvy bláta. Bílý oblázek hozený na levnou
desku žuly vyvolává tvou ozvěnu.
Tady se věci dějí rychleji než na trhu, v milostném
vytržení a v politice.
Echo zní jako lososi, když se třou vybledlými hřbety,
je jen hlasitější.
A holubí samec vrazil druhému zobák přímo do
srdce.

Správkyně hřbitova Valija čpí vodkou
a paranormálním žitím pod hromadami listí.
Bere peníze fialovýma rukama, ačkoli rty - zdá se -
mají barvu zažloutlé křídy.
Mraky se na nebi srážejí do chomáčů - jak syntetika
v polštáři levného hotelu.
Visací zámek kaple cinká v pobaltském větru jak
boháčova peněženka
a my hryžeme díry preclíků, kopějky listí víří kolem
křížů jak šílené.

Na onom světě, kde si vyznačuje naplnění místo
násadou lopaty, hrstí písku a vzlykem,
čas kope až na kost a odhazuje to, co jsme kdysi
líbali
a obětovali andělům.
Černé svíce pod korunami tújí teď zkameněly.
Nedokážou truchlit, probouzejí se. Příliš hmatatelné
je náhle nebytí, které může tolik sbližovat.
Moje ústa jsou plná slaných kamínků, když se ti
snažím připomenout své jméno.

Hışırdar soğuk bir gecenin dondurduğu yapraklar parmaklarımın arasında. Ekin kargası bir adım daha yaklaşır
çamur rengine boyanmış haça. Ucuz granıtten yontulmuş levhaya atılan beyaz, yuvarlak taş
senin yankını uyandırır. Burada işler, çarşı pazarda, aşk heyecanında, siyasette olduğundan daha hızlı gerçekleşiyor.
Senin yankın som balıklarının paslı sırtlarıyla sürtüşerek yumurtlama sesine benziyor, sadece
daha işitilebilir. Fakat bir erkek güvercin gagasını öteki erkek güvercinin yüreğine batırmakta.
Mezar bakıcısı Valliya hem votka, hem yaprak yığınları altındaki olağan benzeri yaşam kokar.
Parayı morarmış elleriyle alır, sararmış tebeşir gibi dudaklarıyla alıyormuş gibi.
Gökte bulutlar ucuz bir otelin sentetik yastıkları gibi keçeleşir.
Şapelin asma kilidi varlıklı bir adamın kesesi gibi tıngırdar Baltık rüzgârında,
Simit deliklerinden haz duymanın vakti, yaprak kopikleri uçuşur delirmişçesine haçların çevresinde.
Bir kürek sapı, bir avuç kum ve bir hıçkırıkla yerlerin gösterildiği yeraltı dünyasında
zaman kazmaktadır kemiklerin kemiklerini ve fırlatır bize bir zaman öperek meleklere kurban verdiklerimizi.
Bir mazı ağacının siyah mumunun dibinde onlar taşlaşmıştır şimdi.
Güçleri yok yas tutmaya, tetik. Hiçlık elle tutulurcasına yakın.
Adımı sana anımsatmaya çalıştığımda ağzım tuzlu çakıllarla dolu.