YANG Lian

II
Niemand vertraut dem Wort weniger als ein Dichter.
Mitten im Schnee, im weißen Fleck ist eine Rose schon welk im Keim.
Die Flamme floh zwei eiskalte Hände.
Der Winter hatte zu tun wie ein emsiger Redakteur.
Ich wurde zu einem Schnipsel nach Zuschnitt der Sonne,
geduckt den Geruch meiner Verwesung atmend.
Beizeiten verweht war der Garten im Nordwind eines Menschen.

Ein Leben für eine Chimäre, zuletzt ihr immer noch hörig.
Nur die Stille spielt die blaue Musik der Bäume.
So fiel derselbe große Schnee zweimal von meinen Schultern.
Als er den Garten bedeckte, war ich vergessen.
Als er die Kreuzung befiel, war ich in die Irre entlassen.
Die Straße, verwaist im Licht, glich einer Kehle,
so heiser bei ihrer Rezitation, jahrelang beäugt von hinfälligem Wort.

2

De som tror minst på orden    är poeter
i den tomma snön    har rosor vissnat sen födelsen
lågan brinner långt från två kalla händer
vintern drunknar i bestyr    som en flitig redaktör
jag    blir den som stryks över av solen
lutar mig fram för att lukta på min egen allt fränare likstank
i en ensam människas nordanvind    är trädgården död sedan länge

att existera för illusionen    och slutligen återvända till den
den blå musiken av träd och träd     spelas bara av tystnaden
så faller samma tunga snö två gånger från mina axlar
när den täcker trädgården    är jag den bortglömde
kliver ut i en korsning    jag har blivit missförstådd
den tomma gatan under lamporna är en hes röst
som deklamerar    medan vissna ord ser på i många år