Kära filosofer, när jag tänker blir jag nedslagen.
Är det så för er också?
Just som jag skall sätta tänderna i nomenonet
kommer någon gammal flickvän och distraherar mig.
”Hon lever inte ens”, vrålar jag i himlens höjd.

Vinterljuset fick mig att gå åt det hållet.
Jag såg sängar täckta med identiskt lika filtar.
Jag såg män med dystert utseende hålla fast en naken kvinna
medan de sprutade kallt vatten på henne.
Var det för att lugna henne eller var det ett straff?

Jag hälsade på min vän Bob som sa:
”Verkligheten når vi genom att övervinna bildernas lockelse.”
Jag var överförtjust tills jag insåg
att sådan avhållsamhet aldrig skulle bli möjlig för mig.
Jag kom på mig själv med att titta ut genom fönstret.

Bobs far tog ut deras hund på promenad.
Han hade svårt att röra sig, hunden väntade på honom.
Det var ingen annan i parken,
bara kala träd med oändligt många tragiska former
som gjorde tänkandet svårare.