Risto Oikarinen

When you still had a name, you let the ice bite into the bedrock and spit out stones here and there, to the moor and maternity ward. For you so loved me, the world, that the stone carried me like a cat carries her kitten by the scruff of its neck and lets the kitten win in wrestling like a good dam or an angel, and still, in your great love you wouldn't let me go to school naked, and I pulled on the light and dark like long johns. I've slept soundly at night, but now that the dark has learned to prey and eaten himself so fat he can't even wag his tail, you ask me where I am, and with aching shoulders, with a stone as my pillow, I open my eyes on the moor, where birds nest, and I no longer have a name.

Då när du ännu ägde ett namn lät du isen tugga sönder berget och spotta stenar hit och dit, över myren och förlossningsavdelningen. Så mycket älskade du mig, din värld, att stenen bar mig såsom katten bar sin unge i nackskinnet och lät sig besegras i brottningsmatchen likt en god moder eller ängel, och därtill, i din stora kärlek lät du mig inte gå naken till skolan, och ljuset och mörkret drog jag på mig likt ett par långkalsonger. Nätterna har jag sovit djupt, men nu, när mörkret lärt sig att jaga sitt byte och ätit sig fet, så fet att det inte ens orkar vifta på svansen, frågar du mig var jag är, och med värkande nacke och en sten som dyna öppnar jag mina ögon ute på myren, på fåglarnas häckningsområde, och inget namn äger jag.