Malte Persson
Translator
on Lyrikline: 32 poems translated
from: alemão, sueco to: sueco, inglês
Original
Translation
kummerang
alemão | Dagmara Kraus
krummer als ein pisang,
pest du den hang lang,
gehst weg
und kehrst wieder,
flugs klanglos
wi’im krebsgang,
so lang wie mein fuß lang ist,
kommst du
immer wieder,
doch lässt dich kaum
einfangen
und kreist und kreist so lang,
bis du
alleingangs,
von mittenmang baumgangs,
merlenfang, pfaufang,
von deinem luftgang,
grenz
-gang und talhang
zu mir
zurückkommst.
dein drall
zurück –
drang nach
dem anfang :
zwar zwang nur,
wenns ziel verfehlt;
kommst immer
zurück.
und wäre es pjöngjang,
kämst du
zurück,
kämst du mit yinyang,
dugong und oolongduft,
umgeben von linsangs,
in seetang getauft.
wärs kanaan,
kämst du
zurück,
kämst diaphan
als der rührmichnichtan,
eskortiert von zehn
xystusvandalen
mit khanskurtisanen,
von schneckenmilanen
aus grüncellophan.
vielleicht kämst dann
toboggans
zu meinem wigwam,
mit pavianelan
und als trickschuft,
als mezzohetman
mit tukanuntertanen
– die merluschkamähne
stünde dir gut.
kämst
zurück wie ein mustang,
kämst
trabgangs, ganz frank
ohne gruß,
zwang, zug- oder zungzwang,
doch mit recht artigem
jubelgesang – kein kappzaum
zurück, kummerang,
von gimpelfang
und von kulmen
zurück.
alle kummerangsnücken
(kummerangsnucken),
kummerangsgucker, dumpf,
die cancanierenden kummerangstücken;
all das kummerkrummbücken –
kummerangs rückenkrümmung nämlich
ist krümmer,
als mein nasenhang krumm ist.
so kämst du
mit stets krümmerem rücken
zurück, kummerang, zu mir,
krümmer, verkümmert
und immer viel schlimmer
als noch beim letzten mal,
da du mich sahst.
– doch wer warf dich,
kummerang,
ganz sicher mein arm nicht,
bestimmt diese hand nicht,
sie vermochte es nicht,
dich so zu werfen, dass du
zurückkommst.
darf ich mal ?
würf ich nämlich,
kämst du nie mehr
zurück,
schössest zielhaft
aufs ziel zu,
ins schluckloch des schummers,
und verschwändest für immer darin :
kein schluckloch des kummers bliebe hier mehr zurück.
aber du pest
und zimperst nicht;
aber du säst
und pimperst nicht;
aber du äst
und klimperst nicht;
aber du mähst
und wimperst nicht
einmal.
aber du schläfst nicht.
der schlummerang kann dem kummerang nichts anhaben.
– wie bang ist mein fangdrang :
fang ! fang ! fang ! fang ! fang ! fang !
ihn, der kimmlang den himmel belangt,
mal seiger,
im windfang
des kumulus kumulonimbus :
du bist der versehgang,
das kummerkoma des flügelschimmels.
so lang kreist er
und kreist schon,
der kummerang,
stunden-, tage-, nächtelang
kreist dieser kummerang
um den kopf
und im kopf rum
und kommt immer
wieder zurück.
ging rum,
um den kummer
beim morgenspaziergang
abzufangen,
zu befragen,
fing
aber nichts
undsoweiter
und rang mit dem kummer,
rang mit dem kummer,
dem grabskummerandrang,
kummerangsandrang,
bis sonnuntergang
seit mondaufgang.
der kummerangeffekt
unterscheidet sich also
von jedem andern :
er färbt wellen
in das kleidgrau
der klageweiber;
er zerrt welt
durch den blaubau
der sageleider;
er wehrbellt
das chałchał
der widdermeider;
er fährt held aus dem pfau. –
pomuchel der kopf,
der glaubt, er mäandert :
denn er pest
und zimpert nicht.
denn er sät
und pimpert nicht.
denn er äst
und klimpert nicht.
denn er mäht
und wimpert nicht
zweimal.
dies jedoch vor allem :
er schläft nicht.
(spinnerlied, auf eine melodie aus mary poppins)
kummkummerang, kummkummerang, bumsklenguruh,
der kummerang hüpft nicht, hat kein blut, keinen schuh;
kummkummerang, kummkummerang, bumsklenguruh,
der kummerang kennt nur den schnellwendeflug;
kummkummerang, kummkummerang, bumsklenguruh,
den kummerang nennt kein spezialwörterbuch;
kummkummerang, kummkummerang, bumsklenguruh,
der kummerang hockt am pistolenabzug.
TORNADA
enlaidiert enziane;
fern spreizen
geköpfte
vulkanpelikane
speiend die riesischen
feuersschnäbel.
du liegst neben mir, wach, kummerang
– die summa vielleicht etwa wäre :
verrückt, wie gut wir doch
in löffelchenstellung ineinanderpassen,
ich und mein buhle, der kummersatan.
fakultative beschwörung
komm, kummercombrus, komm, kummercombrus,
kummkummer, komm. kummkummer, komm :
komm, kummercombrus.
kummercumbrus.
kummcomboros. kummers oroboros
(uroboros), kummriger boris, komm, kummerbolos.
kummers kümmerling, o komm, kummerkloß, -joch,
-last,
-see,
-los.
hab nur paar
kummerkrumen –
o kummerkrume, komm;
hab einen kubbenkrümel,
ach kummerkubbe, komm;
komm krümeln,
so himmele, komm.
und wenn ?
warum in dieses
kummerkruch verkrümeln ?
die kummerrunen. kummerline.
daginias kummernun.
daginiakrümelkrumm.
mit kumpfets kummerkamm (das nur für den frank), klamm,
kump kummermann und hier die galgenmiene,
klumpklar, kleinlamm.
die kumbermuhme.
mein fieberkumbermuhmenbann.
ne muhmenkumpe flammt und fumpt den kummermann.
da : dies ist seine bumsal.
kumbers cumbrus – cumbersamba – kumbercumbrus – kummerrumba
kummertango – ummen mamba – kummermambo – warum das ?
kumbers cumbrus – cumbersamba – kumbercumbrus – kummerrumba
kummertango – ummen mamba – kummermambo – warum hast ?
kumbers cumbrus – cumbersamba – kumbercumbrus – kummerrumba kummernumbfuß – kummersamba – dummer cumbrus – KUMMKARAMBA –
auf kummerun. ins umbad – schnell, schnell,
aber geht das ?
kummerskunde
kündet pfunde.
doch hier vom kummergan.
kurzfuß, armekurz, kratzfuß :
da kommt der kummerang mit seinem kummersklan.
(tak, tak : szklany.)
(sind ja fahrende.)
postkarte
kumm’rang heut
in sankt kummer
und como
(pagane veranstaltung)
karawanen kommen herum.
von makaras karakaras
besetzt ganz karaman;
und kommt dagmara,
kommt auch kumm’rang
klags auf den karagan.
(immer will sie
dann zu ihm sagen :
huste mal.
yychu. yychu, yychu.)
ich komm wohl nicht
da kummerrum,
ums kummergarn,
ums kummernun,
und karakumschwarz,
hummerhungrig,
komm ich tumb,
komm lummerlungig,
komme, komme,
komm ich, komm ich,
kumm’rang, komich komm ich
um.
from: kummerang
Berlin: kookbooks, 2012
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2014
bekymmerang
sueco
böjdare än en pisang
far du längs ett hang,
drar du tyst
och svänger om,
i flygande fläng
som i kräftgång,
så lång som min fot är lång,
kommer du
jämt tillbaka
men låter dig knappt
fångas in
och kretsar länge kring
tills du solo
utan mankemang,
från en trädsvängoms fänge
av fågel: på- och sång-,
från din luftgång,
gräns
-gång och klippsprång,
till mig
kommer tillbaks.
din spinn
tillbaka –
trängtan till
begynnelsens anfang:
om än bara tvång,
när målet missas;
du kommer
tillbaks varje gång.
och vore detta pyongyang,
kom du
tillbaka,
kom du med yinyang,
dugong och oolongdoft,
följd av en linsang,
döpt i tång.
vore detta kanaan,
kom du
tillbaka,
kom du diafan
som springkorns frön,
med eskort av tio
xystosvandaler
med khankurtisaner,
av kolchisfasaner
i grön cellofan.
kanske kom du sen
i toboggan
till min wigwam,
med babianélan
och som conman,
som mezzohetman
vid tukanhovmän van
– du skulle passa
i man av persian.
kom du
tillbaks som en mustang,
kom du
i travgång, helt frankt
utan hälsning,
tvång, drag- eller tungtvång,
men med rätt duktig
jubelsång – ingen kapson
kvar, bekymmerang,
från gröngölingsfångst
och från krön
tillbaks.
alla bekymmerangnycker
(bekymmerangnickar),
bekymmerangblickar, stumt tryckande,
cancanryckande bekymmerangstycken;
allt bekymrat krumbockande –
bekymmerangens ryggkrumbukt
är alltså krummare
än mitt näskrön är krumt.
så kommer du
med allt krummare rygg
tillbaka, bekymmerang, till mig,
böjdare, bekymmerstung,
och jämt mycket sämre
˘ än senaste gång
du såg mig.
– men vem svang dig,
bekymmerang,
helt säkert inte min arm,
förvisso inte denna hand,
den skulle inte förmå
att slunga dig så, så att du
kom tillbaka.
får jag lov?
för om jag slängde,
kom du aldrig mer
tillbaka,
sköt du målmedvetet
motmåls,
in i skymningens slukhål,
och försvann för alltid där det skymmer:
inget slukhål av bekymmer funnes kvar.
men du far
och kinkar inte;
men du sår
och plinkar inte;
men du flår
och klinkar inte;
men du slår
och blinkar inte
en gång.
men du sover inte.
till sängs är slummerangen chanslös när bekymmerangen slängs.
– min tvångstankes fångstangst:
fånga! fånga! fånga! fånga!
den, som angår himlens långa rand,
pendel ibland,
i ett vindfång
av cumulus cumulonimbus:
du är sockenbudets klang
en vingskimmels bekymmerskoma.
så länge ryttlande och
kretsande minsann,
min bekymmerang,
timman, dagen, natten lång
kretsar den bekymmerangen
runt mitt huvud
och i huvet runt
och rymmer jämt
tillbaka igen.
gick kring,
för att fånga in
och fråga ut
bekymret under
en morgonpromenix,
men nix,
infångat blev ingenting
ochsåvidare
i bråk med bekymret,
batalj med bekymret,
med dess begravningsanhang,
som bekymmerangtvang
sig till solnedgång
från månuppgång.
bekymmerangeffekten
skiljer sig alltså
från varje annan:
kypfärgar
sjögång i gråterskornas
kjolgrå;
härjar värld
i ånejsägarnas
blå bo;
slår på
vädurundvikares
vo-vooo;
klår påfågeln på sin hjältefärd. –
jöns den skalle
som tror den meandrar:
för den far
och kinkar inte;
för den sår
och plinkar inte;
för den flår
och klinkar inte;
för den slår
och blinkar inte
två gånger.
men framför allt:
den sover inte.
(spinnsång, på en melodi från mary poppins)
kymkymmerang, kymkymmerang, tjongbänguru,
bekymmerang är oskodd och oskuttbar ju;
kymkymmerang, kymkymmerang, tjongbänguru,
bekymmerang med sitt kvickvändflygtrick;
kymkymmerang, kymkymmerang, tjongbänguru,
bekymmerang utan diktfackordbok;
kymkymmerang, kymkymmerang, tjongbänguru,
bekymmerang i pistolavtrycksskick.
TORNADA
chikanerar gentiana;
fjärran utspyr
halshuggna
vulkanpelikaner
de giganteska
eldnäbbarna.
du ligger bredvid mig, vaken, bekymmerang
– summa vore kanske ungefär:
galet ändå hur väl
vi ligger sked ihop,
jag och min älskare, bekymmersatan.
överkursbesvärjelse
be, kymmercombrus, kom, kymmercombrus,
kymkymmer, kom. kymkymmer, be:
kom, kummercombrus.
kummercombrus.
kumcomboros. bekymmers oroboros
(uroboros), kymige boris, kom, kymmerbolos.
kymmers bekymrade, o kom, bekymmerskloss, -ok,
-tyngd,
-flod,
-lös.
har av bekymmersbröd
ynka brottstycken –
o bekymmersbit, kom;
har till måkbete kråm,
ack kymmermåk, kom;
kom och bryts,
himlas, kom.
och om?
varför nedbrytas
till sånt bekymmerskryp?
kumberrunorna. kymberline.
daginias kymmernu.
daginiakråmkrum.
med brysk bekymmerskamm (detta bara för frank), i kläm,
kum kymmerman här med galgfysionomin,
klåklar, lilla lamm.
kymbermaran.
min feberkymbermaras bann.
å markummen flammar och fimpar denne kymmerman.
då: detta blir hans undertjong.
kymbers cumbrus – cumbersamba – kymbercumbrus – kymmerrumba
kymmertango – tjålan mamba – kymmermambo – varför då?
kymbers cumbrus – cumbersamba – kymbercumbrus – kymmerrumba
kymmertango – tjålan mamba – kymmermambo – varför du?
kymbers cumbrus – cumbersamba – kymbercumbrus – kymmerrumba
kymmerklumpstuss – kymmersamba – dumma cumbrus – KYMKARAMBA
på kymmerö. in i ombadet – skynda,
men kan man?
bekymmerskund
kunnar pund.
men här om bekymmergan.
kortfot, armkort, kråkfot:
bekymmerangen kommer där med sin bekymmersklan.
(tak, tak: szklany.)
(är ju resande.)
vykort
bekym’rang idag
i sankt kymmer
och como
(hednisk högtid)
karavaner kommer förbi.
makaras karakaras
ockuperar karaman;
och kommer dagmara
kommer också bekym’rang
i klagande kläng på karagan.
(alltid vill hon då
säga till’en:
hosta då.
yycho. yycho, yycho.)
där kommer jag knappast
bekymmersförbi,
runt kymmersnät,
runt kymmersnu,
och karakumsvart,
hummerhungrigt
kommer jag kodum,
kommer kollrigt, hu,
kom, kom,
kom jag, kommer jag,
bekym’rang, konstit kommer jag
om.
[gott will immer alles panieren]
alemão | Dagmara Kraus
gott will immer alles panieren
er wühlt in mehl
und eischleim
und panade
er pfeift
und singt dabei
und was hier fehlt
das wälzt und würzt er gerade
Audio production: Haus für Poesie / 2019
[gud vill alltid panera allt]
sueco
gud vill alltid panera allt
han gräver i mjöl
och äggklägg
och panad
han visslar
och sjunger glad
och det som saknas här
vänder han nu i ströbröd och salt
[wochen ankern auf rümpfen guter antennen]
alemão | Dagmara Kraus
wochen ankern auf rümpfen guter antennen und mein mane ratzt noch
ich hab mir die strümpfe an den teppich genäht, um nicht von hier wegzurennen
und die ewigkeit ist die witwe des todes; sie zerrt ein kinntau von bart hinter
sich her
sie rodet damit und sie rodet (nicht er, nein, der wär verwirkt)
und klotho klaubt klumpatsch, kaut klumpatsch vor
zum beispiel haselschienen fürs eichhörnchen zufall
es ratscht, mahlt, tratscht, die mienen auf dem kien
wochen ankern auf stümpfen guter antennen
wie die tanne kratzt noch
ich hab mir den kumpf schier am eppich versengt und „da nicht mehr
wegzukönnen“
ist doch gar nicht so flimm
Audio production: Haus für Poesie / 2019
[veckor för ankar på skrumpnade bra antenner]
sueco
veckor för ankar på skrumpnade bra antenner och min mane snarkar än
jag har sytt fast min strumpa i mattan, för att inte springa härifrån
och evigheten är dödens änka; hon drar en haktross av skägg efter sig
hon röjer stubbar med den och hon röjer (inte han, nej, den vore förspilld)
och klotho roddar bråte, tuggar bråte redo
till exempel hasselspån för ekorren slump
den snattrar, maler, tjattrar, med miner på sin vakt
veckor för ankar på stumpar av bra antenner
vad granen ännu skrapar
jag har bränt mitt mått på pumpan nästan och “inte längre komma därifrån”
är faktiskt inte alls så flumt
galane
alemão | Dagmara Kraus
hätte casanova gewusst
dass er auf deutsch NEUHAUS heisst
wäre er bestimmt nicht so eitel gewesen
hätte mit dreiundzwanzig eine familie gegründet
bei der erstbesten versicherungsanstalt angeheuert
sich als freizeitküster am rande
einer friaulischen kleinstadt niedergelassen
und die alten beziehungskisten alle fest zugenagelt
wüsste neuhaus
dass er auf italienisch CASANOVA heisst
würde er sich gleich was drauf einbilden
frau und kinder verlassen
den buchhalterjob an den nagel hängen
sich zum chopinenfetisch bekennen und beginnen
mit einer dafür eigens angefertigten schwellzugfeder detailliert
tagebuch über die errungenschaften als schürzenjäger zu führen
Audio production: Haus für Poesie / 2019
galaner
sueco
hade casanova vetat
att han på tyska heter NEUHAUS
hade han helt säkert inte varit lika inbilsk
hade tjugotre år gammalt grundat en familj
tagit hyra hos första bästa försäkringsanstalt
slagit sig till ro som fritidskonstnär
i utkanten av en friulisk småstad
och stängt dörren till alla gamla affärer
visste neuhaus
att han på italienska heter CASANOVA
hade han genast börjat inbilla sig saker
övergivit fru och barn
lagt bokhållarjobbet på hyllan
bekänt sig till en zoccolofetisch och börjat
att med en för detta särskilt förfärdigad gåspenna
detaljerat föra dagbok över sina bedrifter som kjoljägare
toter zyklop
alemão | Dagmara Kraus
als sein linkes brillenauge hell abgeklebt war
mit dem hansaplast, schien die welt noch heile:
alles rauhe wirkte glatt und eile durch das eine
wie gepudert. die erde war eine scheibe – alle
busen blieben flach. die kuh trug den diercke
grasen (die pole verrutschten aufs kälbchen,
dem fasel lief deshalb wohl dauernd die nase.)
man sammelte sticker mit goofygesichtern und
tauschte mit mienchen sein fingerblut aus;
tusch um tusch die blöde kapelle der schützen,
es barst erst gelächter, dann folgte der rausch.
endlich kam dieser tag, schielis scheuklappe ab:
im august guckte er gerade. die sie laus nannten,
die rannte vors auto, vom strommast fiel radek.
Audio production: Haus für Poesie / 2019
död cyklop
sueco
när hans vänstra glasöga var ljust förklistrat
med hansaplast, såg världen ännu hel ut:
allt grovt tycktes slätt, all hast genom det enda
liksom pudrad. jorden var en skiva – alla
byster förblev platta. kon bar världskartan
på bete (polerna halkade ner på kalven,
därför rann väl nosen jämt på ungdjuret.)
man samlade klistermärken med långben och
utbytte fingerblod under grimaser;
tusch på tusch från skyttarnas dumma kapell,
först brast skratt ut, sen följde berusning;
till slut kom en dag, då skelisens skygglapp togs av:
i augusti såg han rakt. hon som de kallade lusen,
hon sprang framför bilen, från elmasten föll radek.
nur mut, mond
alemão | Dagmara Kraus
Ich verstehe nicht, wie man Gedichte
über den Mond schreiben kann …
Zbigniew Herbert
fast fipsig : der mondspion, das zwergen
mal der mitternacht; ein perlensprenkel,
sonnezwistig, listig, lausig angefacht
weltab; ein klicker, eisstein, flohnst du
glarend übers große rad – fadenöse, lose,
waise, am gestärkten kragen kahler nacht
flugsand? blesse? hat nicht david dich da
hochgeschafft, mit der schleuder, himmels
tresse, orion um den ruhm gebracht ?
hab den nachtflor ausgemessen, mir einen
fummel draus gemacht; mit der brosche,
deinem halo, allen stoff des alls gerafft –
ach wie die gammaeulen neiden … und
der verkrachte goliath, dem du trendelstern
die stirne kreidelst, hat jetzt doppelt keine macht
from: kummerang
Berlin: kookbooks, 2012
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2014
var modig, måne
sueco
Nie rozumiem, jak można pisać wiersze o księżycu …
Zbigniew Herbert
så pyttig, månspionen, dvärgaärret
midnatten har fått – ett pärlestänk,
med solen tvistigt, listigt, som uselt ljussatts
världsifrån; spelkula, kryolit, slött
glimmande över det stora hjulet – fiberögla,
lösta, faderlösa, flygsand på en kal natts
stärkta krage? bläs? har inte david
fått upp dig där, med slungan, himlens
träns, den stöddige orion satt på plats?
har mätt upp nattfloret, och gjort mig
en slinkig stass av det; med broschen,
din halo, allt alltets tyg plisserat lagt
ack så gammaflyna avundas… och
en kraschad goliat, vars panna du din slappstjärna
med krita märker, är nu dubbelt utan makt
çatodas
alemão | Dagmara Kraus
drei sprachen sind zu groß für deinen mund, mein kind
kau dir an der kruste hier muskeln an, nimm
an floskeln tuste gut daran, te tłusteste zu meiden
ah, das wusstest du schon, na dann
drei sprachen sind zu groß für deinen mund, mein kind
die eine hockt noch schief im rachen, indes die anderen
auf angenähte tanten machen, wie damals die aus
liza stara vom saalrand der parade rara
drei sprachen sind zu groß für deinen mund, mein kind
sagst du bélier, verbrauchst du zu viel spucke
meinst du wichurę, zeigst aufs regenzuckeln
und rührst dir was aus drei familien, führst krudes
durch die fleur-de-lilien und setzt dort wechselbälger aus
kuckuckskinder, bülbülschinder, wie du wörtchen
aus drei sprachen klaubst, wie du urkreol verschraubst
was syntaktisch, synku, sich nie binden ließe
pfui, du fiese mutter, biest du, arge hast dein kind betrogen
um die eine muttersprache; alles dreimal: 3 x strachy
3 ça-to-das, selbdritt fällst durchs fehlerfach
deine zunge, kindlein, splisst: père, quoi to ist, äquator
für L., für A.
Audio production: Haus für Poesie / 2018
çatodet
sueco
tre språk är för mycket för din mun, mitt barn
tugga till dig muskler här på skorpan, ta
med floskler gör du bäst att undvika te tłustaste
ah, just det ja, det visste du visst redan, nå
tre språk är för mycket för din mun, mitt barn
ett häckar redan skevt i strupen, och de andra
gör påsydda tanter så som den gången de
från liza stara i kanten av salen paradens rara
tre språk är för mycket för din mun, mitt barn
säger du bélier förbrukar du ett övermått saliv
menar du wichurę pekar du på regnets kliv
och rör dig nåt ur tre familjer för du allting rått
genom fleur-de-liljor och sätter bortbytingar bort
kuckuungar, bulbylsbödlar, så som du skräder
ord ur tre språk, så som du skruvar samman urkreol
som syntaktiskt, synku, aldrig lät sig bindas
usch, avskyvärda mor, så skändligt du bestal ditt barn
på dess enda modersmål; allt trefalt här: 3 x strachy
tre ça-to-det, självtredje i ditt fall igenom i ett felfack
din tunga splitsas, barn: père, quoi är to, ekvator
der unterschied
alemão | Carl-Christian Elze
der unterschied zwischen einem stein
und einem hund
scheint für menschen gewaltig zu sein.
bewegung und wachstum
fortpflanzung und entwicklung
stoffwechsel und reizbarkeit
die merkmale alles lebendigen: die ehernen sechs.
in allen schulen dieser welt
werden sie gelehrt. sie vollständig
zu nennen, und zu begründen
warum eine kerzenflamme nicht lebt
obwohl sie im wind flackert
wird immer belohnt.
10-jährige hören auf mit steinen
zu reden, mit ihren stofftieren und stöcken.
ihre gehirne verändern sich, unmerklich
von komplexeren, verzweigten galaxien
zu einfachen datenautobahnen
die nur noch im kreis fahren.
äußerlich wachsen unsere schädel
einschließlich ihrer zerfurchten füllung
aber es sind nur die raststätten, die wachsen
nicht die straßen. nur die raststätten
wachsen zu immer größeren löchern
heran, um in sich tausendschaften
zu versammeln. alle raststätten aller gehirne
sind restlos überfüllt. in jedem
quadratmillimeter lungern reisende
millionen ausgewachsene
müde gestalten
kinderzimmerträumende krüppel.
from: diese kleinen, in der luft hängenden, bergpredigenden gebilde
Berlin: Verlagshaus Berlin, 2016 / 2., überarbeitete Auflage 2019
Audio production: Haus für Poesie / 2018
skillnaden
sueco
skillnaden mellan en sten
och en hund
verkar väldigt stor för människor.
rörelse och växande
fortplantning och utveckling
ämnesomsättning och reaktionsförmåga:
de sex orubbliga kännetecknen för allt levande.
i denna världs alla skolor
lärs de ut. att kunna räkna upp
samtliga, och att förklara
varför en ljuslåga inte lever
blir alltid belönat.
10-åringar upphör att tala med stenar
att tala med sina tygdjur och pinnar.
deras hjärnor förändrar sig, omärkligt
från mer komplext förgrenade galaxer
till enklare datamotorvägar
som bara kör runt i cirkel.
på utsidan växer våra skallar
inklusive deras fårade fyllning
men det är bara rastplatserna som växer
inte vägarna. bara rastplatserna
växer sig till allt större hålrum,
så att tusentals kan samlas
i dem. alla hjärnors alla rastplatser
är överfyllda överallt. i varje
kvadratmillimeter häckar resande
miljoner fullvuxna
trötta gestalter
barnkammardrömmande krymplingar.
unsere mütter haben uns auf einem flughafen ausgesetzt
alemão | Carl-Christian Elze
unsere mütter haben uns auf einem flughafen ausgesetzt
ohne gepäck, blutig und nackt, entkabelt.
einige haben sofort geschissen, klebrig und schwarz
so schwarz, als wäre der teufel aus uns herausgetreten
und so klebrig, als könnten wir niemals mehr schweben
was so nicht stimmt, wir schweben sofort
mit einem arsenal von grausamkeiten, auf einem flughafen
der selber schwebt. unser flughafen ist gefüllt
mit ländern, städten und winzigen flughäfen, die nur
vom namen her flughäfen sind, in wirklichkeit:
flitzende punkte, obwohl worte wie flitzende punkte
in wirklichkeit nirgendwo sind, nur teilchen, schwebende
teilchen, die schwingen, ununterbrochen schwingen
solange wir warten in form von lose zusammengefügten
relativ kurzen, sprechenden stäbchen, warten
auf unseren einzigen flug, der uns abstürzen lässt
und unsere gehirne zurücknimmt; nicht in die engen schöße
unserer mütter, die längst morsch geworden sind
aber in die vorschöße; zwischen die schenkel
einer hoffentlich gut aussehenden, uralten, mädchenhaften
planetaren dame.
from: diese kleinen, in der luft hängenden, bergpredigenden gebilde
Berlin: Verlagshaus Berlin, 2016 / 2., überarbeitete Auflage 2019
Audio production: Haus für Poesie / 2018
våra mödrar har lämnat oss på en flygplats
sueco
våra mödrar har lämnat oss på en flygplats
utan bagage, nakna och blodiga, med kapad kabel.
några har genast skitigt, klibbigt och svart
så svart, som hade djävulen stigit ur oss
och så klibbigt, som om vi aldrig mer kunde sväva
vilket inte stämmer, vi svävar genast
med en arsenal av hemskheter, på en flygplats
som svävar också den. vår flygplats är fylld
med länder, städer och pyttesmå flygplatser, som bara
är flygplatser till namnet, i verkligheten:
pilande punkter, om än ord som pilande punkter
i verkligheten inte finns, bara partiklar, svävande
partiklar, som svänger, oavbrutet svänger
så länge vi väntar i form av löst sammanfogade
relativt korta, talande stavar, väntar
på vårt enda flyg, som låter oss störta
och tar tillbaka våra hjärnor; inte i våra mödrars
trånga sköten, som sen länge murknat
men i förskötena; mellan låren på
en förhoppningsvis snygg, uråldrig, flickaktig
planetär dam.
so wenig sinnlichkeit
alemão | Carl-Christian Elze
können worte: nur engel benennen
ohne ihr gesicht abzubilden
ihr sanftes gewölbe aus knochen
ihr vermischtes gewölbe aus mann und frau.
einzig vergleiche, die noch leuchten können
wie in öl: sein metallisches flugkleid
wie der zerknitterte rumpf eines learjets
ohne lackierung ..
und dennoch: welche ärmlichkeiten.
kein roter vorhang nur aus worten
der sich begreifen lässt im auge, im gehirn. kein r-o-t
das in maria eindringt, in ihr kristallines b-l-a-u
und wie, wie willst du licht ersetzen!
noch lächerlicher hier nur licht zu sagen
das durch das fenster stürzt und schleicht zugleich
um ihr gesicht kaum merklich anzuheben
dass es die weiße lilie sieht
endlich erblickt, in diesem raum
der lautlos schwebt, im weltall schwebt
mit strengen mustern, burg und wolken ..
ein arme-leute-essen ist gekocht, sonst nichts
ein teller suppe
wo nur worte schwimmen
wie lose hände, die nichts greifen können
doch greifen wollen, und in den flachen löffeln beten.
(nach »Verkündigung« von Giovanni Bellini, Gallerie dell’Accademia)
from: langsames ermatten im labyrinth
Berlin: Verlagshaus Berlin, 2019
Audio production: Haus für Poesie / 2018
så lite sinnlighet
sueco
ord förmår: blott benämna änglar
utan att avbilda deras ansikte
deras mjuka valv av ben
deras blandvalv av man och kvinna.
endast liknelser, som än kan lysa
som i olja: dess metalliska flygdress
likt den tillknycklade stjärten på en learjet
utan lackering ..
och ändå: vilken fattigdom.
inget rött förhänge blott av ord
som kan begripas i ögat, i hjärnan. inget r-ö-t-t
som tränger in i maria, i hennes kristallina b-l-å
och hur, hur vill du ersätta ljus!
än löjligare att här bara säga ljus
som störtar genom fönstret och samtidigt smyger
för att knappt märkbart lyfta hennes ansikte
så att det ser den vita liljan
skådad till slut, i detta rum
som svävar ljudlöst, svävar i världsrymden
med stränga mönster, borg och moln ..
en fattigmansmåltid har tillagats, annars inget
en skål soppa
där bara ord simmar runt
likt slappa händer, som inget kan gripa
men ändå vill gripa, i de platta skedarna bedjande.
(efter ”Bebådelse” av Giovanni Bellini, Gallerie dell’Accademia)
vor 13.8 milliarden jahren
alemão | Carl-Christian Elze
vor 13.8 milliarden jahren, im ersten milliardstel eines
milliardstels eines milliardstels einer milliardstel sekunde
blähte sich unser universum um das zehn-billionen-
billionen-fache auf: von subatomaren dimensionen
zu der größe eines fußballs, so sagt man im april
des jahres 2014. in diesen urknallball war unsere liebe
schon eingraviert, aber vorher noch sonnen
planeten und monde, das ganze schwerkraftding
musste sich einschaukeln, liebes, das dauert ein bisschen.
auch unsere kugel, aus sternenstaub zusammengepappt
war nicht gleich fest; doch irgendwann zellen
unter wasser: einzelne, tänzelnde, noch unsterbliche
gebilde .. ewige teilungen, plasmaeinschnürungen:
aus eins wird zwei ohne rest. erst später zusammenkünfte
vielzellereien, die erfindung der leiche: volvox
die kugelalge, muss als erste dran glauben
ihr körper gesprengt bei der geburt ihrer töchter.
überall leichen! – aber pflanzen behalten immer die
nerven, liebes, nicht wahr .. ganz anders als wir.
überhaupt PFLANZEN! ohne sie keine liebe.
wie göttliche diener verschenken sie zucker und luft.
tiere erscheinen: fische und saurier, mollusken
und vögel, kiemen und lungen, die erste milch
die aus den zitzen tropft, die ersten säuger:
unauffällige kleingewachsene, huschende objekte ..
und auch wir mussten erst in form gebracht werden
liebes: affen und menschen, milliarden von
menschen, lucy und ötzi, immer wieder zerlegt
nach wenigen jahren von bakterien und pilzen
(in einer handvoll erde oder in deinem wunderschön
geschwungenen mund leben mehr bakterien
als jemals menschen auf dieser welt herumspaziert
sind, so sagt man im april des jahres 2014)
schließlich wir: mit großen gehirnen, kaum fell
trinken milch und wachsen heran, fast ohne instinkte:
wir lernen und lernen, überleben und finden
uns schließlich, erkennen uns schließlich
mitten in der nacht, auf einer straße in
münchen, unter zerschossenen laternen
und fühlen uns plötzlich – unerklärlicherweise
albernerweise – unzerstörbar und lachen
und unser lachen rast um die sonne, du weißt schon
wie wahnsinniger, glücklicher staub ..
from: diese kleinen, in der luft hängenden, bergpredigenden gebilde
Berlin: Verlagshaus Berlin, 2016 / 2., überarbeitete Auflage 2019
Audio production: Haus für Poesie / 2018
för 13,8 miljarder år sen
sueco
för 13,8 miljarder år sen, i den första miljarddelen
av en miljarddels miljarddels miljarddels sekund
blåste vårt universum upp sig så att det blev tio biljoner
biljoner gånger större: från subatomära dimensioner
till storleken av en fotboll, så sägs det i april
år 2014. i denna ursmällsboll fanns vår kärlek
redan ingraverad, men dessförinnan solar
planeter och månar, hela tyngdkraftsgrejen
måste lägga sig till rätta, älskling, det tar ett tag.
också vårt klot, sammanklistrat av stjärnstoff
var inte genast stabilt; men nångång ändå celler
under vattnet: enskilda, dansande, ännu odödliga
alster .. eviga delningar, plasmasnörningar:
av ett blir två utan paus. först senare sammankomster
mångcellingar, uppfinnandet av liket: volvox
rullklotsalgen, måste som den första tro på det
dess kropp sprängd vid dess döttrars födelse.
överallt lik! – men växter förlorar aldrig
nerverna, inte sant, älskling .. till skillnad från oss.
överhuvudtaget VÄXTER! utan dem ingen kärlek.
likt gudomliga tjänare skänker de socker och luft.
djur uppträder: fiskar och saurier, mollusker
och fåglar, gälar och lungor, den första mjölken
som droppar ur spenar, de första som diar:
lätt förbisedda småvuxna, smygande objekt ..
och även vi måste först bringas i form
älskling: apor och människor, miljarder
människor, lucy och ötzi, ständigt på nytt upplösta
efter ett fåtal år av bakterier och svampar
(i en handfull jord eller i din underskönt
välvda mun lever fler bakterier
än vad det nånsin gått människor på detta
jordklot, så sägs det i april år 2014)
slutligen vi: med stora hjärnor, knappt någon päls
dricker mjölk och växer upp, nästan utan instinkter:
vi lär oss och lär oss, överlever och finner
oss slutligen, känner igen oss slutligen
mitt i natten, på en gata i münchen,
under sönderskjutna gatlyktor
och känner oss plötsligt – oförklarligt
oförnuftigt – oförstörbara och skrattar
och vårt skratt rusar runt solen, du vet
som vansinnigt, lyckligt stoft ..
sommerfliege
alemão | Carl-Christian Elze
an einem augustabend im jahr 2016: eine sommerfliege
die ihr nachtmahl verzehrt, auf einem baugerüst
am palazzo dario, ohne begleitung von menschen.
mit ihrem spärlich behaarten, vorderen beinpaar
stemmt sie sich gegen den getrockneten kot einer möwe
dirigiert ihren tupfrüssel, der alles befeuchtet, verflüssigt.
zwei venezianische lippenpölsterchen mit einem system
von winzigen rinnen, versteift mit noch winzigeren
spängchen, beginnen lautlos zu saugen – die sonne versinkt.
für sekunden stehn alle fenster in flammen, ist jede scheibe
lodernd orange! – manchmal innehaltend im tupfen
und herabblickend auf die vorbeiziehenden dunklen
gebilde, tausendfach gebrochen im optischen kessel ihrer
glasleuchteraugen, erweckt die speisende den eindruck
einer kleinen touristin
oder dogaressa
oder geisterjägerin
die durch die zeiten irrt.
from: langsames ermatten im labyrinth
Berlin: Verlagshaus Berlin, 2019
Audio production: Haus für Poesie / 2018
sommarfluga
sueco
i en augustikväll år 2016: en sommarfluga
som förtär sitt aftonmål, på en byggnadsställning
på palazzo dario, utan människor i sällskap.
med sitt sparsamt behårade, främre benpar
tar den spjärn mot ett stycke torkad måsskit
styr sin snabel, som fuktar allt, gör det flytande.
två små venetianska läppkuddar med ett system
av pyttesmå rännor, stagade med ännu mindre
spännen, börjar ljudlöst att suga – solen sjunker.
för några sekunder brinnar alla fönster, varje ruta
flammande orange! – ibland hejdande sina rörelser
och blickande ner på de förbidragande dunkla
figurerna, tusenfaldigt brutna i dess kristallkroneögas
optiska kittel, ger den ätande intrycket av
en liten turist
eller dogaressa
eller spökjägarinna
som irrar genom tiderna.
rückseite eines palastes
alemão | Carl-Christian Elze
rückseite eines palastes: dunkel und eng, voller kot
und elektrischer leitungen, unbegreiflicher apparaturen.
eidechsen kriechen die wände hinauf, rutschen aus auf salpeter
und fangen sich wieder, im letzten moment, mit zitternden flanken.
ein heer von stacheln, das in die dunkelheiten ragt
und jede landung bedroht: ein taubenjunges, das vom himmel fiel –
noch halbnackt taumelt es am grund und stiert in die ecken
mit zuckendem kopf, sucht ein nest im universum der gasse.
auf einem vergitterten fenster, gleich über ihm balancierend
die katze, die satt in ihre speisekammer blickt, satt für minuten.
calle corner: manchmal ein mensch, der durch die enge streift
und seine hosen runterlässt und mit sich redet
wie schon seit jahren nicht mehr. oder auch zwei:
zwei menschen, mit regenschirmen, die sich wild verhaken.
am nächsten morgen: ein häufchen federn, knochenschimmer
und wieder sonnenspeere, die im boden stecken, kinderschreie
gepresst aus möwenköpfen .. als gäb es folterkammern
die im himmel stehn, in einem becken
von unverschämtem blau.
from: langsames ermatten im labyrinth
Berlin: Verlagshaus Berlin, 2019
Audio production: Haus für Poesie / 2018
baksidan av ett palats
sueco
baksidan av ett palats: mörk och trång, full av skit
och elektriska ledningar, obegripliga apparaturer.
ödlor kilar upp för väggarna, halkar på salpeter
och räddar sig igen, i sista stund, med darrande sidor.
en här av törnen, som sticker upp i det mörka
och hotar varje landning: en duvunge, som föll från himlen –
ännu halvnaken dråsar den på marken och styr in i hörnen
med ryckande huvud, sökande ett bo i grändens universum.
på ett gallerförsett fönster, balanserande direkt över den,
katten, som mätt kikar in i sitt skafferi, flyktigt mätt.
calle corner: ibland en människa, som stryker genom prånget
och drar ned byxorna och talar med sig själv
för första gången sedan åratal. eller också två:
två människor, med paraplyer, som vilt fastnar i varandra.
nästa morgon: en hög med fjädrar, benknoteskimmer
och åter solspjut stuckna i marken, barnskrik
pressade ur måshuvuden .. som funnes det tortyrkammare
resta i himlen, i en skål
av oförskämt blått.
*** [Die Märchen, die Wunder sind alt...]
alemão | Christoph Meckel
– Gott hat dem Menschen wahrlich
sehr wenige Märchen gegeben –
(Mihály Babits)
Die Märchen, die Wunder sind alt
Und ausgeweidet wie Schlachtvieh.
Neue sind nicht erschienen. Der Gott ist fort,
ihm gehört das Wunder, Nichts zu sein
in den Räumen draussen.
Die Glocke ist ein Gefäss für Laut und Klang
Und dem Wunder am nächsten, und ist kein Wunder.
Die Kerze hält Licht und Feuer fest,
dem Wunder am nächsten, und ist kein Wunder.
Der Vogel ist von allem das Gegenteil
und dem Märchen am nächsten, und ist kein Märchen.
Am Morgen schrie der Sperber im Frühnebel draussen.
Audio production: Haus für Poesie, 2012
*** [Sagorna och undren är gamla…]
sueco
– Gud har sannerligen givit människan
mycket få sagor –
(Mihály Babits)
Sagorna och undren är gamla
och färdigbetade som slaktdjur.
Nya har inte dykt upp. Guden är borta,
hans är undret att vara ingenting i rymderna därute.
Klockan är ett kärl för ljud och klang
och närmast undret, och är inget under.
Veken håller fast ljus och eld,
närmast undret, och är inget under.
Fågeln är motsatsen till allt
och närmast sagan, och är ingen saga.
Om morgonen skrek sparvhöken i dimregnet därute.
Schlüssel aus Holz
alemão | Christoph Meckel
Es war das Gewicht des Schlüssels in ihrer Tasche,
aber sie hatte ihn nie aus der Tasche genommen,
er war in ihr unsichtbar geblieben.
Fehlte nur noch das Schlüsselloch,
irgendwo in der Welt war ein Schlüsselloch,
alt, aus Holz, das allein für den Schlüssel da war.
Zum erstenmal nahm sie den Schlüssel aus der Tasche,
er war alt, aus Holz, mit zerkratztem Bart,
und sie sagte zum Schlüssel in ihrer Hand:
Das Haus gehört uns, wir kennen es nicht,
wir kennen das Haus nicht, es gehört uns nur.
Wir haben es nicht gebaut, gekauft, gestohlen,
wir brauchen es nicht, es gehört uns nur.
Wir wissen nicht, ob die Tür einen Riegel hat,
einen Vorhang oder ein Schlüsselloch.
Das Haus gehört uns, aber wir kennen es nicht.
Das Haus gehört uns, aber wir kennen es nicht.
Audio production: Haus für Poesie, 2012
Nyckel av trä
sueco
Nyckelns tyngd fanns i hennes ficka,
men hon hade aldrig tagit den ur fickan,
den hade förblivit osynlig där.
Allt som saknades var nyckelhålet,
någonstans i världen fanns ett nyckelhål,
gammalt, av trä, som fanns där bara för nyckeln.
För första gången tog hon nyckeln ur fickan,
den var gammal, av trä, med skrapat ax,
och hon sa till nyckeln i handen:
Huset tillhör oss, men vi vet inget om det,
vi vet inget om huset, det tillhör oss bara.
Vi har inte byggt det, eller köpt, stulit,
vi behöver det inte, det tillhör oss bara.
Vi vet inte om dörren är reglad,
förhängd, om den har ett nyckelhål.
Huset tillhör oss, men vi vet inget om det.
Huset tillhör oss, men vi vet inget om det.
Erscheinung
alemão | Christoph Meckel
Sie kommt, solang die Zeit an ihr festhält
im Abend des kürzesten Tags
zu ihm in das Zimmer, im offenen Mantel,
sorglos, Schuhe in Händen, im Schein der Kerze
und er erzählt ihr die Erscheinung:
sie kam, bevor die Zeit sie verbrauchte,
am Mittag des kürzesten Tags
zu mir in die Gärten, in fremden Kleidern,
unruhig, übernächtigt, die Laubfeuer rauchten,
und ich erzählte ihr die Erscheinung:
du kommst, bevor die Zeit dich verändert,
am Abend des vorletzten Tags
zu mir in die Unterkunft, mit erloschnen Haaren,
frierend im Tosen von Schutt und Flammen,
und ich erzähle dir die Erscheinung:
du kamst, bevor die Zeit dich erkannte,
im Abend der kürzesten Nacht
zu ihm in das Haus am Wasser, verwirrt, betrunken,
taumelnd im Zwielicht der Eisblumenfenster,
und ich erzählte dir die Erscheinung:
sie erschien, bevor die Zeit sie entrückte,
am Morgen des kürzesten Tags
im Gaslicht der Flurbeleuchtung, vor seiner Suite
wortlos, unbewegt, in Handschuh und Schleier,
und er erzählte ihr die Erscheinung:
Audio production: Haus für Poesie, 2012
Uppenbarelse
sueco
Hon kommer, så länge tiden håller henne
om kvällen den kortaste dagen
till honom i rummet, i öppen kappa,
sorglös, skorna i händerna, i ljuslågans sken
och han berättar för henne om uppenbarelsen:
hon kom, innan tiden nött ut henne,
vid middagstid den kortaste dagen
till mig i trädgården, i främmande kläder,
orolig, utvakad, i röken från löveldarna
och jag berättade för henne om uppenbarelsen:
du kommer, innan tiden förändrar dig,
om kvällen den nästsista dagen
till mig i härbärget, med avmattat hår,
frysande i dånet av ras och flammor
och jag berättar för dig om uppenbarelsen:
du kom, innan tiden kände igen dig,
om kvällen den kortaste natten
till honom i huset vid vattnet, förvirrad, full,
raglande i fönstrens isblommeskymning
och jag berättade för dig om uppenbarelsen:
hon uppenbarade sig, innan tiden tog henne,
om morgonen den kortaste dagen
i korridorlampans gassken, utanför hans svit
ordlös, stilla, i handskar och slöja
och han berättade för henne om uppenbarelsen:
Actaeon 5
alemão | Thomas Kling
funde von bildchen am rand, die ramponierten idole.
verlautbarungen aus der idyllenanstalt. bildfunken eines
angeschlagenen römischen reliefs, gewaltdarstellung.
hier hat natur in abgelegenem gelände ein kunstwerk
hingeklotzt. Dianas täuschend echte badegrotte, aus der,
durchsichtig bis zum grund, die quelle klingelt, plot.
wo D., nackt, von A. ertappt, nicht lange fackelt, wenig
worte macht: was mit tabubruch, poren, haarigem tod.
rasant führt das zu sprachverlust, hirschzellen, hornschwer
wird sein kopf. ein röhren-echo, keine stille, da bis zum
schluß ja dieser hirschprojektor schnurrt. dann riß. antike,
beschleunigt, als jagdstück. wie schlafstörungen das licht.
from: Fernhandel
Köln: DuMont Literatur und Kunst Verlag, 1999
ISBN: 3-7701-4952-1
Audio production: 1999 DeutschlandRadio
Aktaion 5
sueco
fynd av småbilder i marginalen, ramponerade idoler.
tillkännagivanden från idyllanstalten. bildstrålar från
en kantstött romersk relief, våldsskildring. här är det
naturen som smällt upp ett konstverk på en avsides
belägen plats. Dianas bedrägligt genuina badgrotta,
ur vilken, klar ned till botten, källan klingar, plot.
där D., naken, av A. ertappad, inte tvekar länge, talar
kort: något om tabubrott, porer, pälsklädd död.
snabbt leder det till språkförlust, hjortceller, horntungt
blir hans huvud. ett ekobröl, ingen ro, då denna hjort-
projektor spinner fram till slutet. sedan byte. antiken,
accelererad, som jakttablå. som sömnstörningar ljuset.
Actaeon 4
alemão | Thomas Kling
die luft voller späne, wie späte loops aus der antike. nicht
gehorchen dem Actaeon die worte mehr. kühlkammer, von
blauen lippm belichtungen: Actaeon hängt in der landschaft
ab. tankstelle, blau. in blauen wintern eingeeist. dies. nicht
zu übersteigen: ein steif-bereifter, krummgefrorener clip von
haufen toten wilds, wie säcke, trophäen wortlos weggesägt
der den boden in einem kachelraum bedeckt. da ist nicht
durchzukommen. in thermo-jägerstiefeln folgt ein zähes
übersteigen, staksen: leiberwust mit stöcken (läufen) die
knirschend ihre winkel ändern müssen. schwergewichte,
rauhe decken. elektrisch frißt die knochensäge, singt sich
durch die hirschwelt durch, von spänen kleines regnen.
from: Fernhandel
Köln: DuMont Literatur und Kunst Verlag, 1999
ISBN: 3-7701-4952-1
Audio production: 1999 DeutschlandRadio
Aktaion 4
sueco
luften full av flisor, som försenade loopar ur antiken.
orden lyder inte längre Aktaion. kylkammare, av blå
läppar exponeringar: Aktaion har i landskapet hängts
bort. bensinmack, blå. i blå vintrar infrusen. detta. inte
överstigbart: en styvfrusen och frostböjd video av högvis
med dött vilt, som säckar, ordlöst bortsågade troféer
vilka täcker golvet i ett kakelrum. där kommer man
inte förbi. sedan följer i termo-jägarstövlar ett envist
ovigt överklivande: en kroppsröra med pinnar (klövar)
vilka tvingas skifta vinkel krasande. en tung vikt, råa
hudar. elektriskt gnager bensågen, den sjunger sig
igenom, genom hjortvärlden, ett litet regn av flisor.
Actaeon 3
alemão | Thomas Kling
hirschgulasch. den schuß, widerhallend, gezisch vom lärchenhang,
konnten wir gerade noch hören. wir? bei tisch. der dampfende berg,
gegenüber, gleich drüben, in flußnähe, wo Actaeon zu boden ging.
fetzen. gebeugt in den dampf da, hirschbrocken vom teller. dampf
steigt vom durchwühlten boden auf, staub an der nüster, schweiß.
körper und nadeln. der ganze staub aus der ferne und das dampf-
ende tellergericht, der fluß; motorengeschepper in etwa, von drüben,
so was wie: röhren, plattmachen, turbogeknurr. jetzt wird der luftröhre
ein schnitt gemacht, durchtrennte fährten. Echo erscheint. das frische
mark wird rausgesaugt wie nichts! wir knien so überm hirsch, wir
ziehen uns den rein, wir klärn das mit den toten: ein bildverdampfen
findet statt. den hirsch besäbeln. ächzend. zunge, sehnen. zähne.
from: Fernhandel
Köln: DuMont Literatur und Kunst Verlag, 1999
ISBN: 3-7701-4952-1
Audio production: 1999 DeutschlandRadio
Aktaion 3
sueco
hjortragu. skottet, återskallande, vissling från lärkträdsbacken,
det kan vi ännu precis höra. vi? till bords. det rykande berget,
mittemot, som vid floden där borta, där Aktaion gick i marken.
slamsor. böjda i röken där, hjortstycken från tallriken. rök
stiger upp från genomplöjd mark, damm i djurnäsborrar, svett.
kroppar och barrnålar. allt damm långtbortifrån och denna ryk-
ande anrättning, floden; något slags motorknatter, där bortifrån,
i stil med: brölande, schaktning, turbomuller. nu görs ett snitt
i luftrören, avskurna spår. Echo visar sig. den färska märgen
blir i ett nafs utsugen! vi böjer oss ned på knä över hjorten, vi
kör i oss den, vi gör det med de döda klart: ett bildförångande
tar plats. besmeta hjorten. stönande. tunga, senor. tänder.
Actaeon 2
alemão | Thomas Kling
(für Mauritius Wenner)
so wird die akte Actaeons geschlossen. an einem fluß.
ein schlechtgetarnter und ertappter voyeur, der haar
und haut der badenden genau betrachtet hat. ihr pfiff:
schon springen Actaeon die eigenen hunde an, die haben
ihn sofort an hals und gurgel. es geht dann alles superschnell:
die linse eingespritzt, nicht nur mit speichel. hundegeifer
hat im nu dem seinen körper überzogen. gebisse, risse
gehen durch den Actaeon; die beinah stumme männer-
gurgel. so ohne körper, ohne strom; dabei beguckt: der
löst, als hirschenschrei, sich auf: die blicktransfusionen,
die nichts nützen können; kann, mit neuen, lauten augen,
Actaeon sehen die augen der frau? schweigsame augen.
ohne lust. es mag die meute ihren Actaeon! wie sie sein
hirschfleisch lieben, seine augenkamera! und hören nicht
auf ihre namen so wird die akte Actaeon geschlossen.
from: Fernhandel
Köln: DuMont Literatur und Kunst Verlag, 1999
ISBN: 3-7701-4952-1
Audio production: 1999 DeutschlandRadio
Aktaion 2
sueco
(till Mauritius Wenner)
så sluts Aktaions akt. vid stranden av en flod.
en illa kamouflerad och ertappad voyeur, som noga
granskat hår och hull på baderskan. hon visslar:
och Aktaions egna hundar biter redan, de har honom
med ens i hals och strupe, allt går sedan supersnabbt:
linsen sprejad, inte bara med saliv. hunddregel
har täckt hela hans kropp på nolltid. bett och brott
går genom Aktaion; den nästan stumma mänsko-
strupen. så utan kropp och ström; och kollad på: han
löses upp som hjortskriket: blicktransfusionerna,
som ingen kan få nytta av; kan Aktaion, med nya,
ljudliga ögon, se kvinnans ögon? tystlåtna ögon.
utan lust. men kopplet gillar sin Aktaion! som de
älskar hans hjortkött och hans ögonkamera! och
lystrar ej till sina namn, så sluts Aktaions akt.
Kriegsbeginn: Actaeon 1, Nach Pound
alemão | Thomas Kling
(für Ute Langanky)
Ein bild der Lethe,
und den feldern
Voll stumpfen lichts,
doch golden,
Graue kliffs,
und unter ihnen
Ein meer
Strenger als granit,
unruhig, niemals aufgebend;
Hohe gestalten
mit den gesten von göttern,
Gefährliche aussichten;
Und einer sagte:
»Das ist Actaeon.«
Actaeon mit den beinschienen von gold!
Über helle wiesen,
Übers überlegene gesicht dieses felds,
Unruhig, immer in bewegung,
Heere eines antiken volks,
Das stumme gefolge.
from: Fernhandel
Köln: DuMont Literatur und Kunst Verlag, 1999
ISBN: 3-7701-4952-1
Audio production: 1999 DeutschlandRadio
Krigsbegynnelse: Aktaion 1, efter Pound
sueco
(till Ute Langanky)
En bild av Lethe,
och fälten
Fulla av matt ljus,
men gyllene,
Grå klippor,
och under dem
Ett hav
Hårdare än granit,
oroligt, aldrig upphörande;
Höga gestalter
med gudars rörelser,
Riskfyllda utsikter;
Och en sade:
”Det är Aktaion.”
Aktaion med gyllene benskenor!
Över ljusa ängar,
Över detta fälts högdragna ansikte,
Oroligt, i ständig rörelse
Ett antikt folks härar,
Det tysta följet.
botanischer garten
alemão | Jan Wagner
dabei, die worte an dich abzuwägen -
die paare schweigend auf geharkten wegen,
die beete laubbedeckt, die bäume kahl,
der zäune blüten schmiedeeisern kühl,
das licht aristokratisch fahl wie wachs -
sah ich am hügel gläsern das gewächs-
haus, seine weißen rippen, fin de siècle,
und dachte prompt an jene walskelette,
für die man sich als kind den hals verdrehte
in den museen, an unsichtbaren drähten,
daß sie zu schweben schienen, aufgehängt,
an jene ungetüme, zugeschwemmt
aus urzeittiefen einem küstenstrich,
erstickt an ihrem eigenen gewicht.
from: Selbstporträt mit Bienenschwarm. Ausgewählte Gedichte 2001- 2015
München: Hanser Berlin, 2016
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2010
botanisk trädgård
sueco
i färd med ord till dig som måste vägas –
bland tysta par på välkrattade vägar,
rabatterna med löv, men träden kala,
de järnsmidda staketen blommar kalla,
i ljus aristokratiskt blekt som vax –
såg jag av glas högst upp på kullen växt-
huset, dess vita revben, fin de siècle,
och tänkte prompt på dessa valskelett,
som man som barn fick nackspärr av att skåda,
som upphängda i osynliga trådar
såg ut att sväva i museets sal,
på dessa vidunder, som havets svall
ur urtidsdjupen sköljde till en vik,
där de blev kvävda av sin egen vikt.
störtebeker
alemão | Jan Wagner
„Ich bin der neunte, ein schlechter Platz.
Aber noch läuft er.“
(Günter Eich)
noch läuft er, sieht der kopf dem körper zu
bei seinem vorwärtstaumel. aber wo
ist er, er selbst? in diesen letzten blicken
vom korb her oder in den blinden schritten?
ich bin der neunte und es ist oktober;
die kälte und das hanfseil schneiden tiefer
ins fleisch. wir knien, aufgereiht, in tupfern
von weiß die wolken über uns, als rupfe
man federvieh dort oben – wie vor festen
die frauen. vater, der mit bleichen fäusten
den stiel umfaßt hielt, und das blanke beil,
das zwinkerte im licht. das huhn derweil
lief blutig, flatternd, seinen weg zu finden
zwischen zwei welten, vorbei an uns johlenden kindern.
from: Selbstporträt mit Bienenschwarm. Ausgewählte Gedichte 2001- 2015
Berlin: Hanser Berlin, 2016
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2010
störtebeker
sueco
Jag är den nionde, en dålig plats.
Men än springer han.
(Günter Eich)
än springer han, än ser hans huvud på
när kroppen raglar fram. men var är han,
han själv? i dessa sista ögonkast
från korgen? i de blinda stegens hast?
jag är den nionde, det är oktober;
i köttet skär sig köld och repets fibrer
in. vi, på knä, i rad, under en skock av
moln, tussigt vitt, som om man plockat
fjäderfän däruppe – likt kvinnor gör
till fest. med bleka nävar höll min far
om skaftet, och dess stålhuvud var blankt
och blixtrade av ljus. vår höna sprang
och sökte blodigt flaxande sin väg
förbi oss skränande barn, till nästa värld.
champignons
alemão | Jan Wagner
wir trafen sie im wald auf einer lichtung:
zwei expeditionen durch die dämmerung
die sich stumm betrachteten. zwischen uns nervös
das telegraphensummen des stechmückenschwarms.
meine großmutter war berühmt für ihr rezept
der champignons farcis. sie schloß es in
ihr grab. alles was gut ist, sagte sie,
füllt man mit wenig mehr als mit sich selbst.
später in der küche hielten wir
die pilze ans ohr und drehten an den stielen -
wartend auf das leise knacken im innern,
suchend nach der richtigen kombination.
from: Selbstporträt mit Bienenschwarm. Ausgewählte Gedichte 2001- 2015
Berlin: Hanser Berlin, 2016
Audio production: 2002, literaturWERKstatt berlin / Haus für Poesie
Champinjoner
sueco
vi mötte dem i skogen i en glänta:
två expeditioner genom halvdunklet
som tyst betraktade varandra. mellan oss
nervöst en myggsvärms telegrafsurr.
min mormor var berömd för sitt recept
på champignons farcis. hon tog det med
i graven. allt som är gott, sade hon,
fyller man med föga mer än med sig själv.
senare i köket höll vi svamparna
mot örat och vred på deras fot –
vi väntade på en lätt knäppning därinne,
sökte den riktiga kombinationen.
gaststuben in der provinz
alemão | Jan Wagner
hinter dem tresen gegenüber der tür
das eingerahmte foto der fußballmannschaft:
lächelnde helden, die sich die rostenden nägel
im rücken ihrer trikots nicht anmerken lassen.
from: Selbstporträt mit Bienenschwarm. Ausgewählte Gedichte 2001- 2015
Berlin: Hanser Berlin, 2016
Audio production: 2002, literaturWERKstatt berlin / Haus für Poesie
Krogrum på landet
sueco
bakom bardisken mittemot dörren
det inramade fotot av fotbollslaget:
leende hjältar, till synes oberörda
av rostande spikar i sina tröjryggar.
kleinstadtelegie
alemão | Jan Wagner
die schattenkarawane, jeden morgen
ihr aufbruch, und die waschanlage,
die stets aus einem reinen schlaf erwachte.
und in den lieferwagen pendelten
die schweinehälften zwischen ja und nein,
den linden wuchsen herzen. und es paßte
nicht mehr als ein blatt papier zwischen mich und die welt.
und in den gärten, hinter allen hecken
verkündeten die rasenmäher den mai.
from: Selbstporträt mit Bienenschwarm. Ausgewählte Gedichte 2001- 2015
Berlin: Hanser Berlin, 2016
Audio production: 2002, literaturWERKstatt berlin / Haus für Poesie
Småstadselegi
sueco
skuggkaravanen, som begav sig av
om morgonen, och biltvätten
som alltid vaknade ur rena drömmar.
och i transportbilarna pendlade
de halva svinen mellan ja och nej,
på lindar växte hjärtan. och det enda
som gick att få in mellan världen och mig var ett papper.
och bortom alla häckar, i trädgårdar,
förkunnades av gräsklipparna maj.
haute coiffure
alemão | Jan Wagner
der goldene schraubstock des spiegels hielt den blick:
sie mit roten nägeln, ich mit weißem
tuch bedeckt wie ein museumsstück.
dicht über meinen ohren zwitscherte
die schere. oh duftende dienerschar
von cremes und flakons! das wasser plätscherte,
doch unten rotteten auf glatten fliesen
die flusen sich zusammen gegen uns,
ein stiller mob mit einem alten wissen.
draußen heulten hunde, frisch geschnitten
sträubte sich mein nackenhaar,
und in mir riß der wolf an seiner kette.
from: Selbstporträt mit Bienenschwarm. Ausgewählte Gedichte 2001- 2015
Berlin: Hanser Berlin, 2016
Audio production: 2002, M. Mechner, literaturWERKstatt berlin
Haute coiffure
sueco
spegelns gyllene skruvstäd höll min blick:
hon med röda naglar, jag täckt
i en vit duk, likt ett musealt objekt.
tätt över mina öron kvittrade
saxen. åh doftande tjänarskara
av crèmer, flakonger! vattnet porlade,
men nedanför, på golvets släta kakel,
gick tussarna ihop mot oss. en stilla
mobb vars vetande går långt tillbaka.
därute skällde hundar, nyfriserat
reste sig mitt nackhår, medan
vargen inuti mig slet i kedjan.
teebeutel
alemão | Jan Wagner
I
nur in sackleinen
gehüllt. kleiner eremit
in seiner höhle.
II
nichts als ein faden
führt nach oben. wir geben
ihm fünf minuten.
from: Selbstporträt mit Bienenschwarm. Ausgewählte Gedichte 2001- 2015
München: Hanser Berlin, 2016
Audio production: Literaturwerkstatt Berlin 2010
Tepåse
sueco
I
i bara säckväv
höljd. en liten eremit
där i sin grotta.
II
endast ett snöre
pekar uppåt. honom ger
vi fem minuter.
herbstvillanelle
alemão | Jan Wagner
den tagen geht das licht aus
und eine stunde dauert zehn minuten.
die bäume spielten ihre letzten farben.
am himmel wechselt man die bühnenbilder
zu rasch für das kleine drama in jedem von uns:
den tagen geht das licht aus.
dein grauer mantel trennt dich von der luft,
ein passepartout für einen satz wie diesen:
die bäume spielten ihre letzten farben.
eisblaue fenster - auf den wetterkarten
der fernsehgeräte die daumenabdrücke der tiefs.
den tagen geht das licht aus,
dem leeren park, dem teich: die enten werden
an unsichtbaren fäden aufgerollt.
die bäume spielten ihre letzten farben.
und einer, der sich mit drei sonnenblumen
ins dunkel tastet, drei schwarzen punkten auf gelb:
den tagen geht das licht aus.
die bäume spielten ihre letzten farben.
from: Selbstporträt mit Bienenschwarm. Ausgewählte Gedichte 2001- 2015
Berlin: Hanser Berlin, 2016
Audio production: 2002, literaturWERKstatt berlin / Haus für Poesie
Höstvillanella
sueco
ur dagarna försvinner ljuset
och timmen varar tio minuter.
träden spelade sina sista färger.
på himlen växlar man scenografi
för snabbt för det lilla dramat i oss alla:
träden spelade sina sista färger.
din grå rock skiljer dig från luften,
ett passepartout för en sats som denna:
träden spelade sina sista färger.
isblå fönster – i teveapparater
djupets tumavtryck på väderkartor.
ur dagarna försvinner ljuset,
ur den tomma parken, dammen: ankorna
som hissas upp på osynliga trådar.
träden spelade sina sista färger.
och en som trevande med tre solrosor
går in i mörkret, tre svarta punkter på gult:
ur dagarna försvinner ljuset,
träden spelade sina sista färger.
[När morgonen röntgar natten syns knappt...]
sueco | Malte Persson
När morgonen röntgar natten syns knappt
ens skelettet: vita fiskben
kvarlämnade i sanden. Vilken katt
var det som kom hit för att kalasa
på detta regnbågsfärgade kött?
Ah, jag menar, vilket sabeltandat husdjur
har vi oss själva ovetande hyst
ihopkrupet i huvudet…
Cyklopen i sin ögonhåla blundar
och notisblocket på nattduksbordet
tiger fromt; dess ränder
alarmerar gryningens fossiljägare och
fiskare efter den pärlemor som återstår
när skjorta och kostym har multnat:
fallfrukt bredvid sängen.
Skattkartan som låg i innerfickan
är sig lik, men landskapet förändrat.
Värdelösa glimmerfyndigheter
är allt som marmorerar mörkret;
bokmärkesglitter virvlande i globen,
lejonkulans hoprullade timmar,
däst smältande sval materia
bakom revbenspersienner:
brontosaurieväder utanför.
Tunga biljardklot
rullar över dissektionsbordet
och strimmor av kroppstempererat ljus
låter genom en tunn skiva
av papayaliknande frukt
stjärnbilder av svarta kärnor träda fram,
vilka en märkligt oomtvistad tradition
ger namn som ”encyklopedin”,
”ishackan”, ”enhjulingen”,
”stora natt”. O stora natt,
mellan vars tassar
jag är en sliten boll
som studsar.
from: Dikter
Albert Bonniers Förlag, 2007
Audio production: Albert Bonniers Förlag & Malte Persson
[When morning X-rays night...]
inglês
When morning X-rays night
barely even a skeleton is visible:
white fish bones left in white sand.
So what cat came here
to indulge his taste
for rainbow-colored meat?
Ah, I mean: what sabre-toothed pet
have we, unknown to ourselves,
kept crouched inside our head…
The cyclops winks in his eye-socket cave.
The notepad kept beside the bed
is silent. Nonetheless, its stripes
alarm dawn’s fossil hunters and those who fish
for the mother-of-pearl remains
of decomposed men’s clothes.
In its hidden pocket the treasure map
stays unchanged but the landscape doesn’t.
The dark is marbled by no mineral
worth mining: mica’s mimicry
of gold, and glitter whirling
through the rolled up hours
in the lion’s lair, where cool matter
is bloatedly digested behind rib blinds.
Brontosaurus weather outside.
Heavy billiard balls
are rolling over the dissection table
and through a thin slice of tropical fruit
streaks of body-warm light
make constellations of stone appear,
which a strangely uncontroversial tradition
gives names such as “The Encyclopedia”,
“The Ice Pick”, “The Unicycle”,
and “The Great Night”. O Great Night,
between whose paws
I am a worn ball
that bounces.
[Kyrkan en station för psalmuppsändning...]
sueco | Malte Persson
Kyrkan en station för psalmuppsändning – jag springer utmed soluppgångens mittgång,
hjärnans bena, följer pilarna i golvet, utopiutgång, sånguttag, externminne, en
science fiction-episod för flera år sedan (till änglars laboratorier bortförda av aliens)
from: Dikter
Albert Bonniers Förlag, 2007
Audio production: Albert Bonniers Förlag & Malte Persson
[The church a station for psalm transmissions...]
inglês
The church a station for psalm transmissions – I run along the aisle of sunrise, the parting of
the brain, following the arrows, an exit sign utopia, a song socket, an external memory, a
science fiction episode some years ago (abducted by angels to their alien laboratories)
Författaren
sueco | Malte Persson
1
Himlen – antecknar jag – ovanför hans huvud
är som en gjutjärnspanna,
där för länge sedan frästa stjärnor
svalnar, likt idéer. Allting vrider sig och
vänder sig och formulerar sig –
så känns det. Jag antecknar: Himlen,
genom vilken stjärneld silas.
Att försöka fånga bottensatsen.
Betygsätt det! Betygsätt dig!
Naturen, denna årstid:
en betingelse i rummet och i tiden
som är mera allmän än privat?
Att inte se något ofiltrerat. Allting (livet:
det levande och levda) vridet,
vänt på, vindlande spirallikt,
igenom alltet, alltid, allt det.
I jackfickan en blyertspenna
och ett block att plocka
världens frukter med.
Han har (vem vet varför?)
fått för sig att skriva,
att beskriva
2
På led för introspektion.
En tänkbar titel: ”Monotaur”.
Jag köper ny svärta,
svärta till skrivaren, på internet.
Jag tvättar (mörka saker),
bär kassar med tvätt över snön.
Stryker saker på en kaffefläckad lista.
Blir aldrig färdig med den sista.
Glömmer att tömma jeansfickor.
Till ludd förvandlade diktfragment.
Jag tänker på äpplen och romanen.
from: Dikter
Albert Bonniers Förlag, 2007
Audio production: Albert Bonniers Förlag & Malte Persson
The Writer
inglês
1
Heaven – I jot down – above his head
is like an ancient iron pan
where fried stars are left
to cool off, like ideas. Everything
turned over, turned around, trying
to formulate itself – that’s how it feels:
To be unable to see anything unfiltered.
To be unable to see anything without
reformulating it: Everything
(life: the living and the lived)
turned over, spiraling through
everything. In my pocket
a pen and a notepad to pick
the world-fruits with.
He has (who knows why?)
decided to write,
to write about
2
In a line for introspection.
A possible title: “Monotaur”.
I buy new blackness, black toner
for my printer, on the internet.
I launder (dark things),
carrying bags of clothes over snow.
I cross out things to do
from a coffee-stained list.
Never finishing the last.
I forget to empty the pockets
of my jeans – fragments of poetry
will turn into fluff.
I think of apples and the novel.