Finn Printz-Påhlson 
Translator

on Lyrikline: 3 poems translated

from: sueco to: inglês

Original

Translation

Duvorna

sueco | Håkan Sandell

Friska metallglimmande duvor
födda i skogarnas skugga,
veka trots färgpraktens pansar,
böljande schalar av siden.
Finlemmat illröda fötters
perfekta små kvinnliga klor,
utsökta också på hanen.
Hjärtslag i formen av skrudar,
halsar så smäckra som ormars,
havsfärg högt upp i furor,
söker mig efter decennier.
Dämpade klanger till nuet,
toner på kortvuxna tungor
finner sin storhet i minnet.
Duvor i skymmande granar
när rusen går över i klarhet,
mörkerseende kådröda ögon.
Också där ni låg slagna,
hökarnas rester i gläntor,
flygiga opalgråa flisor
lagda till tyngder för vinden,
stod skogen runtomkring tempel.
Vingarna speglade i bäckarna,
smyckande ljuset och luften.
Mötet med er som förbannade,
förorenande,inte gödande
grönskan som sjungit i ögonen,
jagade fram över trottoarerna
skrapande ojämna cirklar på
fötternas knotiga missbildningar,
återger bilden av renheten
välsköljd i druvgråa klasar,
nertrampad bort längs med gatan.
Linjer som av Leonardo
har klackarna snabbt retuscherat.
Sotiga duvor skänkts rödhet,
öppet obscena också i döden.
Duvor som löjliga vinglat
i bana från föda till fara;
bespottade luggslitna clowner
resignerade långt bortom feghet,
mer låsta än lågan vid veken.
Ändå finns i duvans blå höghet
gjuten i ryttarstatyskuggans skapnad,
eller i vingar fullt sträckta
till tecken för skiraste drömmar,
aningen av vad den varit
närd i en värld med ett värde,
där den levde i skogarnas välde.
Krassare tycken skall fortsatt
ha den till smutsfläck och ohyra -
kan duvorna ens längre flyga?
Skulle du en enda gång se de
sjuka och ruggiga sitta,
sura i skräpfyllda takrännor,
jämsides ägg i förruttnelse,
mötte dig naket för blickar
platsen en matt poesi glöder till
i minnet av allt den förlorat.

© Håkan Sandell
from: Midnattsfresken
Stockholm: Wahlström o Widstrand, 1999
ISBN: 91-46-17437-0
Audio production: 2001 M.Mechner, literaturWERKstatt berlin

Pigeons

inglês

Healthy metallic the pigeons

glisten in shadows of woods.

Fragile though richly so coloured,

billowing shawls of pure silk.

Slender and vividly red their

claws are so perfectly female,

also exquisite on males.

Heart beats disguised by apparel,

welcome so lithely as snakes,

sea colour high in the pine trees,

look for me after some decades.

Velvety sounds for the moment,

ringing on miniature tongues,

finding their greatness in memories.

Pigeons in sheltering spruces,

haziness turns into clearness,

in twilight the amber eyes piercing.

Also when lying there slain,

a falcon’s remains in the glades,

unruly opal grey fragments

burdened by weights due to wind,

with temple-like forest surrounding.

Wings are mirrored in rivers,

embellish the light and the air.

Encountering you who condemned

polluted not copious greenery,

foliage that has in one’s eye,

chased along allies and sidewalks,

scraping irregular circles

with feet that are bony deformities,

renders the picture of innocence,

well-rinsed in grey clustered grapes,

trampled alongside the street.

Traces as if made by Leonardo,

heels that have quickly retouched.

Soot blackened pigeons turn reddish,

openly obscene as in death.

Pigeons that ridiculously totter

on track from fodder to danger;

mocked and bedraggled clowns

assenting far beyond cowardice,

more locked than a candle’s flame.

Still in the pigeon’s blue loftiness,

cast in a statue’s bold shadow,

or wings that are fully stretched

as Symbols of ethereal dreams,

the notion of once having

resided in a world that has value,

nourished by a forest’s dominions.

Cynical minds will still claim that

they’re just a pest and a vermin –

could pigeons by chance ever fly?

If you perhaps were to see how

sickly and ruffled they perch,

sullen in rubbish-filled gutters,

alongside their eggs are so putrid,

confronted you nakedly stand

in places where matt poetry glows

remembering all that is wasted.

Translated by Finn Printz-Påhlson

Till en turkisk författarinna som berättade sagor för mig på tåget

sueco | Håkan Sandell

Jag ser dig ibland, Asli, i hundform.
Fötrollningen-förbannelsen sitter i.
Med gamla sår och färska skorpor,
uttröttad och sjavig, och en lekamen
i sitt sista motspänstiga kattliv;
en talande förhäxad hund eller en av
stadens nattstela giftgrönögda katter.
Men du reser dig, din gyllebruna vad
sträcks ut och höga axlar har du
som spänner ut en guldbroderad blus.
Rösten drömmer mjukt - likt Sheherazade´s
rinner orden fram som sömn och rus
i en jämn fin ström av välbehag.
Du fortsätter oberörd in i gryningsljuset,
då Sheherazade inför tyrannen Shariar
snabbt tystnade till hans sovande andetag.
Själv har jag bara min udda diktamen
lutad över vida bomullsvita skrivark.
Gentemot den snarkande gamlingens hat
(jag säger gamling, fastän i vår ålder)
förmår jag ingenting, inget mot döden
som hotar dig innifrån eller det våld
det hör samman med. För allt gör jag
mig blind, och denna stora hjälplöshet
inför ditt hjärta och dina röda sår
ödelägger mig, generösa berättarinna!,
och ekar tomt igenom alla mina år
helt tillbaks till då jag var ingenting.

© Håkan Sandell
from: unveröffentlichtem Manuskript / unpublished
Audio production: 2001 M.Mechner, literaturWERKstatt berlin

To a Turkish lady writer who told me stories on the train

inglês

I see you at times, Asli, in the shape of a dog.
The spell – the curse still lingers on.
With old wounds, new ones freshly dried,
worn out and weary, and your body
in its final intractable cat’s life;
a bewitched talking dog or one of  those
poison green-eyed cats of the night.
Then you rise, your golden brown calf
reaches out and slenderly your shoulders
fill out the gold embroidered blouse.
Your voice it dreams -– as Scheherazade’s
the words ooze forth in woozy sleep
in an even mellow stream of  well-to-be.
Untroubled you continue into the dawn light,
while Scheherazade hastily fell silent to the sound
of sleeping snuffles from Shahryar.
I myself have only my deviant dictation
cowering over cotton-white writing paper.
Against the snoring old man’s hatred
(I call him old although he’s our age)
I’ve nothing to oppose, nor towards death
that hounds you from within, or the violence
it’s born with. For all I make myself blind,
and this new boundless helplessness of mine
before your heart and reddish wounds
destroy me, Oh generous story-teller!,
and echoes empty all the way throughout
the years, back to times when I was nothing.


Translated by Finn Printz-Påhlson


Tid och rum

sueco | Håkan Sandell

Min tid är nu, min plats är här,
lösenordet är sedan länge sagt -
jag behöver inte längre söka det.
Men som en vinge prövar om den bär
har ögat svårighet att finna fäste.
Det skadar sig på allsköns bråte,
på medelmåttiga och fula saker,
på fyrkantskanterna och trånghet;
skrapar sig och stukas, slår i taken,
och blinkar lite i sitt blåmärke
tills det - böj dig bakåt! - höjer sig
och tar sig frihet i en vidgad sal
som tänkte det att annektera den.
Det finns en gräns för vad man klarar
av instängdhet och halvkvävd andning.
Det är lätt att tappa skaparkraften
och huka sig, fast himlen över en
oupphörligt genererar nya fresker
med moln så luftigt monumentala
att de endast lämnar smala rester
av det blå som invigt platsen.
Mitt öga dör i era lägenheter,
det grånar, grumsas, världen falnar
och flammar bara till i tändarlågan,
ögonblicket före rökens nya grånad.
Det är lågt i tak, trångt i buren;
en hastig blick, inget att förlora.
Ett svek, jag vet, att vända ryggen till,
men jag flydde ut, ut till naturen,
till norska berg och Irlands floder,
och dränkte mig i vild extas;
det jublade och sjöng, mitt huvud
tycktes rulla fram på höga vågor.
Men ett uppropr som går innåt,
in i en - tar spjärn - eller ut i skogen,
måste en dag återvända, av trohet.
Det gäller fortfarande en frihetssak.
Man knäcker mig, men min nöt är mogen,
den har klarnat, söt och gyllene,
dess skal behöver inte längre skydda den.
Jag känner vad jag alltid kände,
hur krafterna som strävar att förstöra
väger exakt jämnt med de som skapar,
och om det ändå finns ett uppdrag
så kan det vara att kring tomheten
få passat något snarlikt gjutformer.
Jag för relief tillbaks till skymningen,
från det skäggstubbsblåa vill jag göra
ett färgavtryck så tiden bevaras,
lod åt det svävande, och fyllningar
till det urgröpta och håliga.
Ur dessa grå kvarter kommer då och då,
hur sällsynt det än är, en tecknare
som med skärpan i en blyertsspets
kan ge skyarna en klarare kontur
och streckvis lyckas återskapa rymden,
där i kvällningen - likt en gud -
den blåa luften självmant fyller den.

© Håkan Sandell
from: Midnattsfresken
Stockholm: Wahlström o Widstrand, 1999
ISBN: 91-46-17437-0
Audio production: 2001 M.Mechner, literaturWERKstatt berlin

Time and Space

inglês

My time is now, my place is here,
the password long since been spoken –
no longer do I need to seek for it.
But as a wing will try to test its flight
my eye has difficulty finding focus.
It’s injured in all kinds of ways,
by mediocre and unsightly things,
on cornered squares and in restricted space;
scrapes and sprains and hits the roof,
blinking slightly in its blackened eye
until it -– bend now backwards! -– rises up
and finds its freedom in a widened room
as if this eye had planned to annex it.
There is a limit to what one manages
of stuffiness and stifled breathing.
How easy to lose one’s creative drive
and crouch despite the sky above does
incessantly generate new fresh frescoes
with clouds so airy white and monumental
that they only leave behind small traces
of the blue that inaugurated the place.
My eye must die in your apartments,
it’s getting grey, the world is fading,
and only flashes in the lighter’s flame,
the moment before the smoke’s new greyness.
The ceiling’s low, the cage is cramped;
a sudden glance, with nothing to lose.
It’s a crime you know, to turn one’s back
but I fled, to nature’s lap,
to Irish rivers and Norwegian hills
and drowned myself in rapture wild;
the sound of jubilance, my head
was swept along on frothy waves.
But as rebellion’s seeking in, and digs
it’s heels, or takes off into the woods,
it must loyally one day return to fight.
I’m all cracked up, but my nut is ripe,
it has brightened, sweet and golden,
its shell no longer needs to hold it.
I’m feeling what I’ve always felt,
how the forces that strive to unmake
exactly measure up to those that create,
and if there was to be a task for me,
it should be a one to fit a mould
of sorts around a gloomy void.
I bring the contours back to twilight,
from stubble blue I’d like to make
a colour print so time preserves,
a weight for the floating, fillings
for the vacuous and hollow.
From these dreary quarters a draughtsman
might now and then appear, although how rare,
who with a sharpened pencil point
can lend the skies a bold relief
and, line for line, recreate the space,
and where at dusk – and godlike –
the bright blue air fills in with ease.

Translated by Finn Printz-Påhlson