Du säger mig - sommar? Lägg av! För mycket av glödande hud, glasaktigt

gråljus på ögonlocken, lukt av rutten melon. Kanske går vi på bio,

tam ta dam_ Dadadam, dadam, kanske är vi på väg till Antarktis?

Bli inte arg. Flykt helar, men bara för en begränsad tid, medan blodet

ännu svartnar, skiktar sig i maneter och lägger sig i timglasens höljen.

Efteråt, det vet du, återvänder sanden i oss för att slava vidare.

Vem kan säga vart vi ska bege oss? Gatorns, de leder oss längre bort

än våra egna till synes bestämda steg. Korniga asfaltmattor väver in i sig

själva de djupt djupt sänkta blickarnas vapen, fotgängarnas musklers

spända ljus, tusch, som skuggorna hällt ut. Staden vältrar sig

i ferberfrossa, medborgarna ber att någon ska ringa efter doktorn.

I hårlockar vid frisörers hälar, i nyligen köpta barnvagnar,

i blickar, som plötsligt möts och sväller upp som varbölder,

bor tiden. Vem kan säga oss vart vi borde gå?

En tryckande efetrmiddag på marknaden har slaktarens

snövita armbåge oavsiktlig ner timglaset.

De tunna skärvorna sliter upp sommarens saftiga vener.

Nu ser du de nya rimmen födas -

en farbror med nedsatt syn håller världen i en tråd,

den femårige Volfgang dirigerar frömjölsbaletten,

tranorna matar sina ungar,

malmen blir malm.