Håkan Sandell
Till en turkisk författarinna som berättade sagor för mig på tåget
Till en turkisk författarinna som berättade sagor för mig på tåget
Jag ser dig ibland, Asli, i hundform.
Fötrollningen-förbannelsen sitter i.
Med gamla sår och färska skorpor,
uttröttad och sjavig, och en lekamen
i sitt sista motspänstiga kattliv;
en talande förhäxad hund eller en av
stadens nattstela giftgrönögda katter.
Men du reser dig, din gyllebruna vad
sträcks ut och höga axlar har du
som spänner ut en guldbroderad blus.
Rösten drömmer mjukt - likt Sheherazade´s
rinner orden fram som sömn och rus
i en jämn fin ström av välbehag.
Du fortsätter oberörd in i gryningsljuset,
då Sheherazade inför tyrannen Shariar
snabbt tystnade till hans sovande andetag.
Själv har jag bara min udda diktamen
lutad över vida bomullsvita skrivark.
Gentemot den snarkande gamlingens hat
(jag säger gamling, fastän i vår ålder)
förmår jag ingenting, inget mot döden
som hotar dig innifrån eller det våld
det hör samman med. För allt gör jag
mig blind, och denna stora hjälplöshet
inför ditt hjärta och dina röda sår
ödelägger mig, generösa berättarinna!,
och ekar tomt igenom alla mina år
helt tillbaks till då jag var ingenting.