Doris Kareva

Cuando escribo,
pastoreo palabras indómitas
en una cuesta casi imposible
al lado de la angostura serena.

Cuando escribo,
ensayo el manejo de las sombras
a muñeca fresca, tal estoque
al filo de la última tiniebla.

Cuando escribo,
escribo de lleno en lenguaje de renuncia;
mi máximo festín es ayuno
de tierra traída del cielo.

När jag skriver,
skriker jag ord som inte lyder
på en nästintill hopplös kant
bredvid tystnadens brant.

När jag skriver,
övar jag skuggornas makt
på den svala handleden, på värjan
i det sista mörkrets början.

När jag skriver,
skriver jag helt på förbudsspråket;
min största fest är fastlagen,
grävande himlen ur jorden i dagen.

When I write
I shepherd unheeding words
on the nigh impossible slope
of the pass of silence.

When I write
I practise mastery of shadows
with cool wrist and rapier
on the verge of final darkness.

When I write
I write an utterly forbidding language;
my ultimate feast is to fast,
the very unearthing of heaven.