Himmel, mark och morgon,
klockan åtta och femton.
Orörligt och tyst
I savannens gulnande gräs.
Långt bort ett ebenholtsträd
med städsegröna blad
och rötter som brer ut sig.

Plötsligt stör någon den sälla stillheten.
Två livsbejakande varelser far upp och iväg.
Det är en antilop som flyr i full fart
och efter den ett flåsande hungrigt lejon.
Bådas chans är just nu lika stor.
Ett visst övertag har faktiskt den som flyr.
Och om det inte var för roten
som sticker upp ur marken,
om det inte var för snavandet
med en av fyra hovar,
om det inte var för den kvartssekund
av rubbad rytm
då lejonet passar på
i ett enda jättesprång –

På frågan vem som bär skulden
inget svar, bara tystnad.
Utan skuld är himlen, circulus coelestis.
Utan skuld: terra nutrix, jorden och modern.
Utan skuld: tempus fugitivum, tiden.
Utan skuld: antilopen, Gazella dorcas.
Utan skuld: lejonet, Leo massaicus.
Utan skuld: ebenholtsträdet, Diospyros mespiliformis.
Och observatören med kikaren för ögonen
är vid dylika tillfällen
Homo sapiens innocens.