Illa skötte jag mig i kosmos igår.
Jag levde ett helt dygn och frågade inget,
och förvånades inte över något.

Jag utförde mina dagliga göromål
som om det var allt jag hade att göra.

Andas in, andas ut, steg efter steg, plikt på plikt,
men utan en tanke som nådde längre
än att gå hemifrån och så gå hem igen.

Världen kan ha tett sig som en galen värld,
jag tog den bara för vanligt bruk.

Inga hur eller varför,
eller vadan blev den sådan,
och vad ska den med alla rörliga detaljer?

Jag var som en spik som slagits in för löst i väggen
eller som
(här en liknelse som inte infann sig).

En efter en inträffade förändringarna
till och med i ögonblickets snävaste synfält.

Vid ett yngre bord, med en en dag yngre hand,
blev gårdagsbrödet skuret på ett annat sätt.

Moln som aldrig förr och regn som aldrig förut,
för de föll ju med helt andra droppar.

Jorden vred sig ett varv kring sin axel,
men nu i en rymd som övergetts för gott.

Det varade gott och väl 24 timmar.
1 440 minuter av möjligheter
86 400 sekunders inblick.

En kosmisk savoir-vivre
säger inget i vårt ämne,
men kräver ändå något av oss:
lite uppmärksamhet, ett par rader av Pascal
och ett förbluffat deltagande i detta spel
med okända regler.