Hennes sorg föll från balkongen och gick sönder. Hon behövde en ny så jag följde med henne till marknaden. Priserna på sorg var extremt höga, så jag rådde henne att köpa en begagnad. Vi hittade en i gott skick, men den var lite för stor, försäljaren sa att den tillhört en ung poet som tagit sitt liv sommaren innan. Hon tyckte om sorgen och vi bestämde oss för att köpa den, vi bråkade med försäljaren om priset, han erbjöd oss en ångest från sextiotalet som vi kunde få på köpet. Vi accepterade och jag blev glad över denna ångest som kommit så oväntat, hon märkte det och sa den är din. Jag la ångesten i väskan och vi gick därifrån. På kvällen kom jag ihåg den, tog ut den ur väskan och undersökte den. Den var av hög kvalitet och fortfarande i gott skick trots ett halvt sekels användning. Försäljaren måste ha varit ovetande om dess värde, annars hade han inte låtit den ingå i köpet av en ung poets andra sorterings sorg. Det som verkligen gjorde mig lycklig var att det var en existentiell ångest, hantverket var professionellt utfört med extremt vackra och exakta detaljer. Den måste ha tillhört en encyklopedisk lärdomsgigant eller en tidigare fånge. Jag började använda den och sömnlösheten blev mina dagars följeslagare, jag blev en förespråkare för fredsprocessen, slutade besöka mina släktingar, memoarernas antal ökade i mitt bibliotek, jag hade sällan en åsikt och människor blev viktigare än länder för mig, jag började känna mig uttråkad i största allmänhet, men det som förvånade mig allra mest var att jag blev poet.