Ida Börjel

suédois

Refik Ličina

bosniaque

En enda historia




Jag har min grekiska stolthet att hålla och inte brista. Jag går ut på min bit grekisk mark och där är den. I den grekiska jordmånen växte världen. Jag odlar olivträd i jorden varpå grekiska genier en gång trampade. Nätta grekiska getter springer runt och lämnar sina spår. Den svarta grekiska geten tar sig upp på restaurangens tak och kastar med sitt lilla huvud i den fridfulla grekiska byn och bejakar allt. Så italienska människor hävdar att de har historia, så tyskar och finnar hävdar historia. De lågmälda grekiska kvinnorna kommer gående tillsammans i svart och de glömmer aldrig. Andra fortsätter glömma. De belgiska människorna glömmer, de danska erinrar sig inte. De luxemburgska människorna kan inte komma på någonting att minnas. Jag går med ryggen böjd ut under det grekiska lövverket för att samla mina oliver. Grekiska getter kommer rännande. De gör samma läten som de alltid har gjort, ända från början, men vem verkar minnas? Jag står bredvid mina träd och det är allts början, men vem placerar stoltheten där den hör hemma? Det italienska blodet fortsätter stiga de franska brister för ingenting alls. Jag står i den grekiska solnedgången precis som de en gång gjorde före mig. De svarta grekiska kvinnorna nickar tigande till varandra från åsnorna längs vägen

© Ida Börjel and OEI Editör
Extrait de: Sond
OEI Editör, 2004
Production audio: Ida Börjel

Jedina priča

Imam svoj grčki ponos da se oslonim i ne puknem. Izađem na komad svoje grčke zemlje i on je tu. Na grčkome tlu nikao je svijet. Gajim masline u zemlji po kojoj su nekad grčki geniji  hodili. Fine grčke koze trčkaraju naokolo i ostavljaju svoje tragove. Crna grčka koza penje se na krov restorana i okreće malu glavu prema  mirnom grčkom selu i potvrđuje sve. Tako Italijani tvrde da imaju historiju, tako Njemci i Finci potvrđuju historiju. Skromne grčke žene hode sve zajedno u crnini i nikad ne zaboravljaju. Drugi  nastavaljaju zaboravljati.  Belgijanci zaboravljaju, Danci se ne sjećaju. Luksemburžanima ništa ne dolazi na pamet.  Hodim povijena ispod gčkog lišća da svoje pokupim masline. Grčke koze stižu trkom. Glaseći se kao što su uvijek činile, od samog početka, ali ko se toga sjeća. Stojim ispred svojih stabala i to je početak svega, ali ko daje ponosu mjesto koje zaslužuje. Italijanska krv nastavlja rasti, francuski prasnu zbog ničega. Stojim u grčkom zalasku sunca onako kako su stajali prije mene. Grčke žene u crninini klimaju šutke jedna drugoj, jašući magarce uz ivicu puta

Prijevod: Refik Ličina