Daniel Paul Schreber nr 2 anhåller om audiens

Jag ställer denna skrivelse till framtiden,
I hopp om att en själ plastisk nog
Skall röras av den.
Ty jag är den sista människan
Kvar på vår jord.
Det faller mig inte lätt att säga detta,
Man kommer att betvivla mina ord,
Men bevisen talar för sig själva
Och mig lurar man inte.
Jag har koloniserats
Genom näsa, genom mun,
Öron och anus,
Av de lägsta och skändligaste makter.
Men jag kan inte dö.
Ändå har jag tvingats bete mig som ett lik
För att uthärda de röster och strålar
Som uppfyllt min kropp.
Ljud har gått in i mig som ljus genom glas
Och jag har varit skådeplatsen
För det oheligaste tumult.
Man måste föreställa sig min tillvaro!
En tid hyste högra armen en geléartad massa
Av ett körsbärs storlek
Och mina fötter ivriga små män
Med uppdrag att pumpa kotpelaren ur mig.
Följden blev att denna så vitala del
Lämnade mig i form av moln ur min mun,
Främst under promenader genom parken.
Åh, sedan Gud lade sig i saken
Har det inte varit någon ände på kvalen.
Förvisso var hemsökelserna svåra för alla,
Också för vårdarna, doktorerna,
Min hustru och andra,
Förutsatt förstås att de var verkliga människor.
Men jag har varit tapper.
Att skrika för full hals var min första åtgärd,
Att vägra mat min andra.
När så intet mera återstod att göra
Tillät jag mig att ”avmanligas”:
Könet krympte tills det helt försvann,
Hår rycktes ur mitt ansikte
Och mina bröst blev tunga.
Där låg jag, en liderlig kvinna,
Som till för att befruktas.
Sedan dess har åren gått,
Stora plågor, bittra lidanden,
Umbäranden knappt av denna värld,
Men nu känner jag att slutet är nära.
Efter tolv år återstår endast huvudet av mig
Samt dessa stavelser som jag räknar som de sista
– En livhank av syre, föga mera.
Är jag ängel eller idiot?
Kanske en smula av ingenting.
Men har jag inte rätt
Att vara herre i eget huvud?
Till min glädje
Har jag en trumf att spela ut.
Den store kalkylatorn tror ännu
Att en människa som existerar
Måste befinna sig på en plats.
Jag har som första person i världen
Insett att så inte är fallet.
Jag låg på min säng på kliniken,
Vinden lekte ta fatt bland gardinerna,
Och erfor den tydliga känslan av att gå bort.
Ändå var jag bevisligen där
– Ty vem tänkte denna tanke,
Tänkte jag,
Och förstod att räddningen låg i att förskingras.
Plötsligt stod klart att skydd och förskansningar
Inte varit till någon nytta.
Också genom ett nyckelhål kan djävulen krypa.
Bara öppningar och tomrum hjälper:
Fönster måste slås upp,
Korsdrag få härska
Och intet uppfylla tankarna.
Då skall luften bära ens ande.
Min vilda musik!
Att inte vara en utan många är livets djupare regel.
Således har jag förökat mig
Genom en mängd in- och utgångar.
Som molekyler av syre
Skall jag ligga spridd i de avlägsnaste lungor.
Liksom förr kommer strålarna att falla in genom fönstren,
Men hädanefter skall de bringas i oreda.
”Himmel”, kommer de att skrika,
(Ty strålar i rörelse talar),
”Det är en människa med många huvuden!”
Och sedan inte veta vart de skall ta vägen.
Ett lik är en återvändsgränd,
Eller hur,
Goda reflexer kan dock rädda situationen.
I deras spel med varandra skall jag födas på nytt,
Inte längre kropp utan klimat,
Ett aggregat för en oändlig mängd teatrar.
På så vis skall jag bli den förste att desertera
Från den allmänna ordningen,
Men själv stå ingenstans att finna.
En dag kommer nya människor att växa ur min ande,
Denna autentiska förhärjning,
Kanske blir det i den trakt av planeten Phobos,
I omlopp kring Mars,
Som kallas Yttre Mongoliet.
Varken man eller kvinna
Skall jag då åter bli till ett stoff
Av vilket levnad kan vävas.
Som ni förstår,
Eders ev. Majestät,
Fordras endast
Att ni beviljar mig audiens.
I denna anda tecknar jag,
Daniel Paul Schreber nr 2,
F.d. Senatspresidenten
Dr. jur. Daniel Paul Schreber,
Tillfälligtvis i Leipzig-Dösen,
I detta Herrens Sista År 1911.

(Till Thomas Florschuetz)

—————————————————————————–
1903 publicerade den före detta senatspresidenten i Dresden, Daniel Paul
Schreber, en redogörelse för sin tid på ett antal sinnessjukhus i östra
Tyskland. Hans Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken ledde snart
till att författaren blev ”den mest citerade psykiatriske patienten” i
historien. Det främsta syftet med skriften – att redogöra för situationen och
åter bli myndigförklarad – uppnådde Schreber: i september 1902 hävdes
förmyndskapet och han var en fri man. Efter hustruns slaganfall på hösten
1907 lades Schreber dock åter in, denna gång på en anstalt utanför
Leipzig. Mycket lite är känt om hans sista år. Den 14 april 1911 dog
Schreber på sitt rum på sjukhuset. I ett appendix till sin bok, försett med
överskriften ”Betraktelse med avseende på framtiden”, förklarar han
folktron att ”djävulen kan krypa genom ett nyckelhål” genom ”att det i
själva verket inte finns något av människan påfunnet mekaniskt skydd
som kan hindra strålar från att tränga in. I varje ögonblick upplever jag
att så är fallet i min egen kropp; ingen vägg hur tjock den än är, inget
stängt fönster eller dylikt kan förhindra att strålarna på ett för
människan obegripligt sätt tränger in och når en godtycklig del av min
kropp, men framför allt mitt huvud.” – En annan leipzigbo, G. W.
Leibnitz, menade i en skrift om ”livets principer” ett par hundra år
tidigare att monader utan kropp är ”desertörer från den allmänna
ordningen”.

© Aris Fioretos
Extrait de: unveröffentlichtem Manuskript
Production audio: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin

Daniel Paul Schreber No. 2 Requests an Audience

I am addressing this communication to the future,
In the hope that a soul, pliable enough,
Shall be moved by it.
For I am the last person
Left on earth.
It is not easy for me to say this,
My words will be doubted,
But the evidence speaks for itself,
And I won’t be fooled.
I have been colonized
Through the nose, through my mouth,
Through the ears and anus,
By the lowest, meanest of powers.
But I cannot die.
Yet I have been forced to behave like a corpse,
In order to endure the voices and rays
That fill my body.
Sound travels through me like light through glass,
And I have been the stage
For the unholiest of turmoil.
One has to imagine my existence!
For a while, the right arm contained a gel-like mass
The size of a cherry,
And my feet tiny, hard-working men
Trying to pump the verteral column out of me.
The outcome was that this vital part of the body
Left in the form of clouds through my mouth,
Mainly during walks in the park.
Oh, ever since God made me his business
There has been no end to the pain.
Naturally, these afflictions were difficult for all,
For the nurses, the doctors,
My wife and others,
Provided, of course, they were real beings.
But I have been courageous.
Shouting at the top of my lungs was the first action I took,
Refusing food the second.
When nothing more could be done,
I allowed myself to be “demasculinated”:
My sex shrunk until it vanished,
Hair was pulled from my face,
My breasts turned heavy.
There I lay, a lecherous woman,
As if meant to be taken.
Since then, years have passed,
There has been great torment, bitter pain,
Hardship scarcely of this world,
But now I feel the end is nearing.
After twelve years, only the head is left of me,
In additon to these syllables I count as my last
— Straws of air, scarcely more.
Am I an angel or idiot?
Perhaps a trifle of nothing.
But do I not have the right
To be master in my own skull?
Fortunately,
I have a trump to play.
The great calculator still thinks
That being alive,
You must exist in a certain place.
As the first person in the world,
I have realized this is not the case.
I lay in my bed at the clinic,
The wind playing tag with the curtains,
As I sensed the distinct feeling of passing away.
Yet demonstrably, I was still there
— For who thought this thought,
I thought,
And realized rescue was in dispersal.
Suddenly it became clear that shelters and trenches
Had been of no use.
The devil may creep through a keyhole, too.
Only hollows and voids will help:
Windows must be opened,
Drafts allowed to rule,
So that nothing may fill one’s thoughts.
Then the air will carry the spirit.
My wild music!
To be not one, but many is life’s richer rule.
Thus I have multiplied
Through numerous entries and exits.
As molecules of oxygen,
I will lay dispersed in the farthest of lungs.
As before, rays will fall through window panes,
But henceforth be brought into confusion.
“Heavens,” they will exclaim,
(For rays in motion talk),
“This is a being with many heads!”
And then not know where to go.
A corpse is a dead end,
Is it not,
But good reflexes may save the situation.
In their interplay, I shall be born again,
No longer body but climate,
An aggregate for countless theatres.
Thus I shall be the first to desert
From the common order,
But myself will nowhere be found.
One day, new beings shall grow from my spirit,
This authentic devastation,
Perhaps in the vicinity of the planet Phobos,
In orbit around Mars,
That is called Outer Mongolia.
Neither man nor woman,
I shall then be the stuff
Of which vividness is woven.
As you may understand,
Your possible Excellency,
The only requirement
Is that I be granted an audience.
In this spirit,
I sign Daniel Paul Schreber No. 2,
Former President of the Senate,
Dr. jur. Daniel Paul Schreber,
Accidentally in Leipzig-Dösen,
In this, the Lord’s Last Year, 1911.

(For Thomas Florschuetz)

—————————————————————————––

In 1903, the former president of the senate in Dresden, Daniel Paul
Schreber, published an account of his stays in a series of mental
asylums in eastern Germany. Die
Denkwürdigkeiten eines Nerven-
kranken soon made their author “the most quoted psychatric patient” in
history. The foremost aim of the document — to account for his situa-
tion and once again be declared sane — Schreber accomplished:
granted full legal rights, he was set free. After his wife suffered a
stroke in the fall of 1907, however, Schreber once again was com-
mitted, this time to a clinic outside of Leipzig. Very little is known
about his last years. On April 14, 1911, Schreber died in his hospital
room. In an appendix to his book, entitled “Considerations with Re-
gard to the Future,” he explains the popular belief that “the devil may
creep through a keyhole” by stating that, “in reality, there is no me-
chanical protection invented by man that may prevent rays from
penetrating. In each moment, I experience this in my own body; no
wall, no matter how thick, no closed window or such like can prevent
the rays from penetrating in a manner incomprehensible to man, in
order to reach any which part of the body, but primarily my head.” —
A couple of hundred years earlier, in a pamphlet on “the principles of
life,” another citizen of Leipzig, G. W. Leibnitz, argued that monads
without body are “deserters from the common order.”

English translation by Jenny Jochens



© Jenny Jochens