Jenny Jochens
anglais
Litet försök att bevisa själens existens
En söndageftermiddag 1970 hängde Amanda Feilding en elektrisk
borrmaskin från taket i sitt badrum, injicerade lokalbedövningsmedel i
trakten kring tinningsbenet, satte sig framför spegeln och borrade ett hål i
huvudet. Närvarande under ingreppet var hennes man Joey Mellen, redan
trepanerad, samt Birdie, en duva som paret hade hittat en tid tidigare. Från
ett angränsande rum ljöd musik av Mozart. ”Det hela var tämligen brittiskt
och återhållet”, rapporterade Feilding senare.
Kära Gud,
Allt som behövdes
Var ett hål i ett huvud.
Sittande framför badrumsspegeln
Frågade jag inte längre vem eller varför,
Bara hur. Jag ville visa
Att meningen med livet
Inte kunde vara ensamheten i en skalle.
Kryphål, andningshål, eterisk ventil –
Kalla det vad du vill.
Huvudsaken var att finna vägen ut
Och göra det med stil.
Att axla sin DNA är börda nog.
Åh, tyngdkraften är den besvärligaste sak.
För sin upprätta gång
Betalade människan
Med minskat blod och nödbedd hjärna.
Vätskan sjönk undan,
Substansen slöts inne
Och hon fick lära sig att tänka på undantag.
En gång för alla
Var medvetandet nu en kringränd historia.
Inte konstigt
Att vi bär på sådant psykiskt bagage.
Ett hål drillat på rätt ställe,
Menade Joey,
Genom kraniets tunna skal,
Skulle minska trycket
Och åter ge tankarna flykt.
Fria som Birdie, obundna som du,
Vet ingen till vilken rörelse de vore istånd.
Av homo sapiens erectus
Kunde göras en correctus.
Vi testade, höga på speed,
Jag såg aldrig på klockan,
Men det tog inte lång tid.
Efter en stund hördes ett krack,
En grövre sorts ouvertyr,
Och jag hade funnit mitt fönster mot världen
– En anatomisk punktering,
Ja, en expansion
Inte olik den som förr kallades ”själen”.
Detta bubblande hål,
Denna rödsprängda nebulosa,
Är i alla fall mitt bevis
På en annan dimension.
För ingen vill väl förneka
Att tankarna är mer
Än genetisk propaganda?
Som du kanske förstår,
Käre Gud,
Är det ytterst genant
Att behöva påpeka detta för dig,
Men själen,
Denna viktlösa lilla pilgrim,
Är rastlös,
Åh, så rastlös
Den är.
Extrait de: unveröffentlichtem Manuskript
Production audio: 2000 M. Mechner, literaturWERKstatt berlin
Preliminary Attempt to Prove the Soul’s Existence
On a Sunday afternoon 1970, Amanda Feilding hung an electric
drill from the ceiling in her bathroom, injected local anesthesia in
the vicinity of her temporal bone, placed herself in front of the
mirror, and drilled a hole in her head. Present during the opera-
tion were her husband, Joey Mellen, already trepanated, and
Birdie, a pidgeon that the couple had found some time earlier.
From a neighboring room, music by Mozart could be heard. “It
was all rather British and peaceful,” Feilding reported later.
Dear God,
The only thing needed
Was a hole in the head.
Sitting in front of the bathroom mirror,
There were no questions of who or why,
Only how. I wished to show
That the meaning of life
Could not be in the solitude of a skull.
Loophole, porthole, ethereal ventilator —
Call it what you will.
The point was to find the way out,
And do so with style.
To shoulder one’s DNA is burden enough.
Oh, gravitiy is the meanest thing.
In order to walk erect
Man had to pay
With blood fatigue and pressing brain.
Sanguine fluids flushed away,
Gray matter enclosed,
He had to learn to think apart.
Once and for all
Consciousness was a restricted area.
It’s hardly surprising
We carry such a psychic load.
A hole drilled in the proper place,
Joey claimed,
Through the thin casing of the cranium,
Would decrease the pressure
And give flight to thought anew.
Free as Birdie, unfettered as you,
Who would know to what movement they’d aspire?
Of homo sapiens erectus
A correctus could still be made.
We tested, high on speed,
Time wasn’t an issue,
But it did not take long.
After a short while, there was a crack,
A rougher kind of ouverture,
And I had found my window to the world
— An anatomical puncture,
Yes, an expansion
Not unlike what was once termed “soul.”
This bubbling aperture,
This crimson nebula,
Is evidence enough, I’d believe,
Of another dimension.
For surely no one can deny
That thoughts are more
Than genetic propaganda?
As you may understand,
Dear God,
It is rather embarrassing
To have to point this out to you,
But the soul,
This weightless little pilgrim,
Is restless,
Oh, how restless
It is.
© Jenny Jochens