Slavica Agatonović
suédois
POLARNA
Zar nisu čitali budućnost
I da lepe se o zidove mauzoleja
glasovi beznadežno
Da od jabuke grada
davno zlatne u sebi zanjihane
i dah bi da spere
usta jezik grlo
Gipkije moram izroniti
iz zraka čije monade
uzdah znaju biti i orkan
Uzdići se sa kriškom
lokuma u kosi
Obasjati luk što klizi
sa leđa bika kom podvodi me
odisej mesec gladan naracije
Jednim od dvanaest hiljada
umiljatih naloga kaže
Hajde sad Pričaj
U malom amfiteatru
nalik uzdignutom
vodenom stepeniku
kog znam jer oduvek
tu čuvah reči
Ronilački uzdah
krhak koral
Gde prvi put poželeh
da razumem prostor
opruženih dimenzija
Svetlost u vodi
I tako počeh
Extrait de: Njutnov dremež [Newton’s Slumber]
Beograd: Književno društvo Sveti Sava, 2004
DEN POLARISKA
Utläste de inte framtiden
Och att rösterna hopplöst
fastnar på mausoleets väggar
Att också andan vill skölja av sig
stadens äpple
för länge sedan av guldet i sig gungande
mun tunga strupe
Jag måste dyka upp vigare
ur strålen vars monader
kan vara en suck eller en orkan
Resa mig med en klyfta
lokum i håret
Belysa bågen som glider
ner för oxens rygg som jag förs till
av odysseus månen som hungrar efter berättelser
Säger till en av tolvtusen
smickrande uppmaningar
Kom nu Berätta
I den lilla amfiteatern
likt en upprest
vattentrappa
som jag känner till för att jag alltid
förvarat mina ord där
Dykarnas suck
skör korall
Där jag för första gången önskade
att jag förstod razumem rum
med utsträckta dimensioner
Ljus på vatten
Och så började jag