Jennifer Hayashida
anglais
VINCA (L. fem.)
Människor äter sand.
Jag frågar dig om jag kan förändras.
Din vänstra hand är en egendomlig zonering.
Det snöar ymnigt.
Jag hatar mitt liv.
Det är en tidig, mycket kall vintermorgon.
Jag kan vara nio, kanske tio år gammal och genom fönstret ser jag
när min far försöker att knuffa igång familjens Volvo,
som tydligen inte vill starta i kylan. Plötsligt halkar han till i snön
och faller framlänges in i bilens öppna vänstra framdörr. Jag ser
detta, och trots att klockan bara är lite över sex på morgonen, ser
jag det som om det vore helt ljust där ute. Han svär till och jag
går snabbt och lägger mig igen. Att blunda och välja en mindre
smärtsam färg.
Extrait de: Blomsterur
Stockholm: Norstedts, 2000
Production audio: Lars Carlsson
VINCA (L. fem.)
People eat sand.
I ask you if I can change.
Your left hand is a peculiar zoning.
It is snowing abundantly.
I hate my life.
It is an early, very cold winter morning.
I might be nine, maybe ten years old and through the window I see
as my father tries to push the family’s Volvo, which apparently does not want to start in the cold. Suddenly he slips in the snow and falls forward into the car’s open left front door. I see this, and even though it is only a little past six in the morning, I see it as though it were entirely light out there. He swears and I quickly go back to bed again. To close one’s eyes and choose a less painful color.