إلى الشام

يقتلني الصيفُ المتسللُ من شقوق الشام، فأزحف كالصدأ على
 أبواب هذا السجن الذي تحول إلى متحف، أنا الذي يجلس في
 المقهى خائفا وخجولا في أيام المحل، وضاحكا بأعلى صوت
ٍ أيام الجيوب المملوءة الماكرة، دمشق منزلي المتصدع،
 وقاسيون ندبتي، أنتشر في المساء كأبواق السيارات،
 وعربات الفول، ويعرفني الغرباء والسياح، ليس لي سياجٌ،
 ولا فرحٌ خان وجهي، إلا جاء معتذراً من ضحكتي، أنا
 الخليط الغريب، الذي يعرش في سيماه الفقراء وملابس
 الواجهات، جسدي حقول من قمحٍ يحترق، ولساني سليطٌ
كالحذاء، يرمقني الشرطي والمعلم والرجل الغامض، فأضحك
حزينا، ويبكون ضاحكين، دمشق لي ولن أسمح لأحد أن
يقاسمني فراشي سوى الطالحين، والبغايا، أنا سلم النزول إلى
الحفر العالية، وآثار اللصوص على الرمال، جسدي فندقٌ
للراحلين، وكلامي أناجيلُ صغيرةٌ أضاعها الأنبياء، فاعتنقها
الضالون، إذن، سأرمي الفتاتَ للعصافير الشائكة، وأخصي
المجد على الإسفلت، هكذا علمونا في المدارس الحكومية، ثم
أفلتونا كالأرانب لنمضغ أعشاب الخنوع، قلت لكم أنني لن
أسمح لأحدٍ أن يتلصص على دمشق، عندما تستحم فاردة
نهديها الصغيرين بحياء، لن أسمح لكم………
أن………..
تمرُّوا.

© Ghayat Almadhoun
Production audio: Literaturwerkstatt Berlin 2011

Till Damaskus

Den dödar mig, sommaren som smyger in genom Damaskus trånga springor. Den får mig att krypa likt rosten på
portarna till det här fängelset förvandlat till museum, och
tillbringa barskrapade dagar blyg och rädd på ett kafé, eller
högljutt skrattande under dagar med svällande, sluga fickor.
Damaskus är mitt spruckna hus, Qasiounberget min
klagosång … Jag sprider ut mig i kvällen som bilarnas
tutande och kärrorna med bondbönor. Turisterna och
främlingarna känner mig, jag omger mig inte med staket,
och ingen glädje, som inte ursäktats av mina skratt, har
förrått mitt ansikte. Jag är en egendomlig blandning, som
tronar i de fattigas himmel, klädd i skyltfönstrens mode.
Min kropp är brinnande vetefält och min tunga är mäktig
som en sko. När polisen, läraren och den mystiske mannen stirrar på mig skrattar jag sorgset, medan de gråter
av skratt. Damaskus är mitt och endast de onda får lov att
dela säng med mig. Jag är trappan som leder ner till de
höga groparna, tjuvarnas spår i sanden, min kropp är ett
vandrarhem och mina ord små evangelier som profeterna
har tappat och de vilseledda tagit till sitt hjärta. Resten
slänger jag till de taggiga sparvarna och äran kastrerar jag
på asfalten, se där vad jag lärt mig i de statliga skolorna,
som vi släpptes ut från för att likt kaniner tugga på underkastelsens gräs. Jag sa till er, jag tänker inte låta någon
tjuvkika på Damaskus när hon skyggt doppar sina näpna
bröst, ja, jag förbjuder er
                                                      … att ta den vägen.

Översättning: Jasim Mohamed & Jan Henrik Swahn