Pär Hansson 
Translator

on Lyrikline: 3 poems translated

from: estonien to: suédois

Original

Translation

KOLM HAIKUT

estonien | Mathura

*

enam ei teeskle
lõpuks ometi sadas
mu tunded on need

*

hingata vaikust
hetk, valida elu – kord
ta lubada priiks

*

kaunis ja katki
uudisloost tüdinud ilm
kes kartlik kui loom

© Mathura
Audio production: Eesti Kirjanduse Teabekeskus [Estonian Literature Centre]

TRE HAIKU

suédois

jag låtsades inte
reda ut mina känslor
till slut kom regnet

*

ett tyst andetag
att välja livet, gömstället
sedan släppas fri

*

svartögda varelse
så vacker så trasig, en värld
trött på nyheter

Översatt av Pär Hansson

KOHALOLU

estonien | Mathura

Ma polnud seda planeerinud.
Orus kohtuvad teed,
keerdudes läbi lihtsa linna, lumiste tippude vahel.
Talv läheneb põhja suunast.

Tänane päikesevalgus näitab end hajusa uduna,
see muutub nii eredaks, et katab kõik,
kustutab mäed piirjoonteks, mis eristuvad
alles pisut pikema vaatamise järel ning
mis võiksid ka siis olla sama hästi hoopiski madalad pilved;
see sulatab Lago Maggiore ja vastaskaldad ja
taeva üheks taustaks, laiaks siidikangaks.
Ma lähen ujuma, kuigi noor itaallanna
lapsega naeratab ja naerab, ohoo.

Punane laev seisab sadamas, kajakad
redutavad paadisilla pidemeil ja silt ütleb võõras
keeles: “Loata kalastamine keelatud.” Pardid ja
vesipapid uitavad kalda kandis, mäed terendavad
justkui unarusse suikuv ulm.

Ma polnud seda planeerinud –
seda reisi, seda elu. Seda päeva, mil saan
taas olla koos sinuga, keda
kohtasin nii vara, ühel sarnasel pealelõunal
põhjamaisel vanalinna tänaval. Ma ei teinud seda,

sest kõik on mööduv – see päev, see valgus,
see aastaaeg – ning keegi ei jõua kunagi kokku lugeda
kõiki tunde, keegi ei suuda kokku liita
ja lahutada kõik valusid ja rõõme, et leida neist mingit
tahutud tõde. Ja keegi ei vajagi seda.

Õhtul süttivad mäejärsakuil kirikud
nagu valged jõuluküünlad; külad ja linnad
on lampide võrgustik.

Mitmed elud ootavad aeglast päeva.

© Mathura
Audio production: Eesti Kirjanduse Teabekeskus [Estonian Literature Centre]

NÄRVARO

suédois

Jag hade inte planerat det här. Vägarna
möts i dalen och slingrar sig fram
genom en stad bland snötäckta berg.
Vintern närmar sig från norr.

I solljuset framträder en spridd dimma,
den blir bländande, lägger sig över allt,
bildar bergskedjor av moln
så länge du klarar av att titta på dem.
Lago Maggiore, fördämningarna,
himlen, allt löses upp till bakgrund,
ett rymligt silkestyg. Jag dyker i
trots att en ung mamma ler
mot mig. Åh!

En röd båt väntar vid kajen,
måsar tar igen sig ute på pirens ledstänger
och en skylt på ett orimligt språk säger:
”Otillåtet fiske förbjudet.”
Strömstare och änder flyter omkring,
bergskammar dyker upp som drömmar
och ska snart slumra i glömska.

Jag hade inte planerat det här –
denna resa, detta liv, dagen som kommer
med dig igen,
du, dig, som jag mötte så tidigt i min utveckling,
vi promenerade
längs eftermiddagsgatorna
i min nordiska stad.

Allt måste passera – denna dag, detta ljus,
denna årstid – och ingen kommer ens att
hålla räkningen på alla dessa timmar, nöjena och plågorna,
för att hitta några hopsnickrade sanningar där.
Ingen. Det behövs inte.

I skymningen tänds kyrkor
längs sluttningarna
som vita stearinljus,
byarna och städerna
ett mönster av glödlampor.

Åtskilliga liv pågår i väntan
på en långsam dag.

Översatt av Pär Hansson

DELFTIS

estonien | Mathura

Hõredate harjaste sahin lõuendil.
Kuula. Sel linnal on sinu nimi –
see kõlab üha enamatel huultel Rotterdami väravas
ja raeplatsi kitsaste põiktänavate nurgil. Püsiv vihmaudu
peseb tolmu kunagise sadamalinna igivanalt fassaadilt,
hallid majad helklevad peaaegu hõbedaselt
sellal kui vett valgub kanalitesse üha juurde.
Siin sa maalisid ja uskusid, siin sa armastasid,
vihkasid. Uskusid. Varem või hiljem leiab kõik
oma vastandpildi – vesi taevas, taevas maas –
ja minevik on ainult oleviku lukuaugu läbi
nähtud camera obscura. Hillitsetud
harjased. Värskeltsegatud värv. Teadmine, et
varem või hiljem saab igast suurest andest
kellegi sissetulek. Ikka sajab, just kui püüaks
aeglane vihm maha uhta kihti kihi järel,
näha nende sisse, jõuda tagasi algusse – sinna,
kus polnud veel esimest pintslitõmmet ega mõtetki
sellest. Inimeste sire toimekus. Vihm, mis uhub üha
rohkem vett hõbedastesse kanalitesse. Vihm.
Keegi peatub järgmisel sillal. Ikka sajab.
Nieuwe Kerk. Vihm ja valgus.

© Mathura
Audio production: Eesti Kirjanduse Teabekeskus [Estonian Literature Centre]

„I Delft“

suédois

Tunna penslar frasar över duken, lyssna:
den här staden bär ditt namn, om och om igen
ska du höra det uttalas vid Rotterdams portar
eller på de smala bakgatorna, Katedralen,
urgamla fasader som tvättats rena av ett nästan
konstant duggregn, tills de grå husen glimrar
som silver. Kanaler fylida med ännu mer vatten –
det var här du målade och här du trodde,
det var här du älskade, sedan hatade,
och fortfarande trodde: allting övergår i sin motsats,
vatten i himlen och himmel i vattnet
och det förflutna är inget annat än en camera obscura
sedd genom modernitetens nyckelhål.
Penslar och spännkilar. Nyss omrörda färger.
Vetskapen om att all verklig begåvning
en dag kommer innebära någon annans inkomst.
Regnet fortsätter, ett stilla regn sipprar in
som för att tvätta bort all färg, skikt ette skikt
och se det som är under, återgå
till början då inga penseldrag
var där, eller ens tanken på dem.
Tillförsikten i människors dagliga slit. Regn,
någon stannar till, en gestalt på en bru.
Regnet fortsätter. Nieuwe Kerk.
Regn och ljus tillsammans.

Översatt av Pär Hansson