Arne Lundgren
Translator
on Lyrikline: 4 poems translated
from: catalan to: suédois
Original
Translation
Jo tem la nit, però la nit m'emporta
catalan | J.V. Foix
Jo tem la nit, però la nit m’emporta
Ert, pels verals, vora la mar sutjosa;
En llum morent la cobla es sent, confosa,
Em trob amb mi, tot sol, i això em conforta.
Negres carbons esbossen la mar morta,
L’escàs pujol i la rosta pinosa,
Però jo hi veig una selva frondosa,
I en erm desert imagín una porta.
La fosca nit m’aparenta pissarra
I, com l’infant, hi dibuix rares testes,
Un món novell i el feu que el desig narra.
Me’n meravell, i tem —oh nit que afines
Astres i seny!—. La mar omples de vestes,
I una veu diu: «Plou sang a les codines»
from: Sol, i de dol
Barcelona: Edicions L’Amic de les Arts, 1936
Audio production: Fundació J. V. Foix
Jag fruktar natten men av natten förs jag kraftlös
suédois
Jag fruktar natten men av natten förs jag kraftlös
bort till avlägsna platser vid ett sotigt hav.
I ett sken som falnar hörs den lilla orkestern otydligt,
jag möter mig själv alldeles ensam — ett slags tröst.
Som en mörkskuggad kolteckning ligger havet livlöst
under den låga kullen och en pinjesluttning.
Men jag skådar där en frodig djungel
och i en kal och öde öken skymtar jag en dörr.
Den dunkla natten är som svarta tavlan
och som ett skolbarn ritar jag underliga ansikten,
en ny värld och ett välde som innerligheten manar fram.
Stor min förundran och min fruktan — du natt som besjälar
himlakroppar och förnuft! Havet skrudar du i tunika
och en stämma säger: «Över källorna regnar det blod»
Sol, i de dol
catalan | J.V. Foix
Sol, i de dol, i amb vetusta gonella,
Em veig sovint per fosques solituds,
En prats ignots i munts de llicorella
I gorgs pregons que m’aturen, astuts.
I dic: On só? Per quina terra vella,
—Per quin cel mort—, o pasturatges muts,
Deleges foll? Vers quina meravella
D’astre ignorat m’adreç passos retuts?
Sol, sóc etern. M’és present el paisatge
De fa mil anys, l’estrany no m’és estrany:
Jo m’hi sent nat; i en desert sense estany
O en tuc de neu, jo retrob el paratge
On ja vaguí, i, de Déu, el parany
Per heure’m tot. O del diable engany.
from: Sol, i de dol
Barcelona: Edicions L’Amic de les Arts, 1936
Audio production: Fundació J. V. Foix
Ensam och bedrövad
suédois
Ensam och bedrövad och i ålderdomliga kläder
Ser jag mig ofta ströva i mörka ensamheter,
På okända ängar och över skifferberg,
Där djupa klyftor lägger lömska hinder i min väg.
Jag säger: Var är jag? Om vilken gammal jord,
Om vilken livlös himmel eller stumma betesmarker
Drömmer du, din galning? Mot vilket okänt
Himmelskt under styr jag mina förutbestämda steg?
Ensam, och evig. Omkring mig har jag ett landskap
Tusenårigt, det främmande är mig inte främmande:
Här känner jag mig född och i en vattenlös öken
Eller på snöig bergstopp återfinner jag platsen,
Där jag har strövat, en fälla gillrad av Gud för att
Ta mig hel och hållen — eller ett djävulens bakhåll.
Amb música ho escoltaries potser millor
catalan | Salvador Espriu
Et diré sempre la veritat.
I si et parlo tan sovint de la meva
quotidiana, solitària mort,
i amb cruel accent carrego
aquesta única síl·laba
del meu petit saber,
és sols perquè m’agradaria que sentissis
dintre teu, ben endins, on acaba
el fred camí al teu darrer sepulcre,
com humilment, silenciós,
t’estimo.
Veus? El suau vent a l’herba,
i tu i jo, una dona i un home,
i tots els noms de tan fràgil bellesa,
i aquesta tarda per a nosaltres
potser immortal.
Però no vols endevinar mai als meus ulls
qui soc jo, com soc jo i ara m’omples
de buida, densa, sorollosa
argila de paraules,
fins a fer-ne un insalvable mur,
aquest curt pas
que ja del tot em separa
de tu.
from: El caminant i el mur
Audio production: Biblioteca Nacional de Catalunya
Med musik skulle du kanske lyssna bättre
suédois
Jag skall alltid säga dig sanningen.
och om jag så ofta talar med dig
om min dagliga, min ensliga död,
och om jag ger denna enda stavelse
i mitt begränsade vetande
en grym betoning,
är det endast för att jag skulle vilja
få dig att känna riktigt djupt
inuti dig själv, där den kalla vägen
till din yttersta grav slutar,
hur ödmjukt, tyst
jag älskar dig.
Förstår du? Den milda vinden i gräset
och du och jag, en kvinna och en man,
och alla namn för en så bräcklig skönhet
och denna afton kanske odödlig
för oss båda.
Men du vill aldrig någonsin gissa
i mina ögon hurudan jag är, och nu
fyller du mig med en tom, tät,
larmande lera av ord,
tills det uppstår en oöverstiglig mur,
ett smalt mellanrum
som redan helt och hållet skiljer mig
från dig.
in: Salvador Espriu - Tjurinnet och andra dikter: Forum, 1974.
Ish, Isha, Eli, Elis
catalan | Salvador Espriu
Hem pujat el nostre crit a tu
i ens posàvem de puntetes per semblar més alts.
Ens hem vist en la nostra nuesa,
ens hem mirat en la nostra solitud
i hem engendrat després fills i filles,
al llarg de tot el tedi del nostre temps.
Ah, si raonem, quina rialla trista,
en negar-te en la niciesa dels nostres cors!
Ai, si t’estimem, quantes llàgrimes
fa vessar de seguida el nostre amor cruel!
I també hi ha la sang, la fatiga mil·lenària,
immensa, de la sang. Des de la sorra
d’aquest desert, des de l’amarga
profunditat del pou, et clamo
contra l’olor, contra el color, contra el voltor.
Sí, clamem contra la sang, nosaltres,
que hem vist els arbres i sabem prou bé
com el teu nom pot ser burla o silenci.
from: El caminant i el mur
Audio production: Biblioteca Nacional de Catalunya
Ish, isha, eli, elis
suédois
Mot dig har vi ropat, stående på
tåspetsarna för att se längre ut.
Och vi har skådat oss själva i vår nakenhet,
och i vår ensamhet har vi betraktat oss själva,
och sedan har vi avlat söner och döttrar
längs hela ledan i vårt tidevarv.
Ä, om vi tänker efter, vilket sorgligt gapskratt
att förneka dig i våra hjärtans enfald!
Ack, om vi älskar dig, hur många tårar
utgjuter inte genast vår grymma kärlek!
Och därtill kommer blodet, en börda tusenårig
och förkrossande av blod. Från sanden
i denna öken, från brunnens bittra
djup ropar jag till dig
mot lukten, mot färgen, mot gamen.
Ja, vi, vi ropar mot blodet,
ty vi har sett träden och vi vet alltför väl
att ditt namn kan vara tystnad eller hån.
in: Salvador Espriu - Tjurinnet och andra dikter: Forum, 1974.