Steffen Popp

En slags kærlighed, mellem blokkene
med sneører: uvirkelig, udenfor tiden
ligger stenene under isen
det frosne bilspor, pirouetten
den berusede -
i mit hjerte
brager en finale, jeg ved ikke
fra hvilket stykke
gennem altanvinduet
kigger geranien ud, ubevægelig, et søvnigt barn
siger: Vi har set Lenin...

og alt lyset er en mønt held/uheld
tingene henfalder, i deres stoiske skønhed

en drømmende billetsælgersken
med en pengekasse af jern
man ser sneen og vil bryde ud

når vi i små fartøjer
krydser gennem byen, bliver ringlinjer tilbage
de sidste enheder
ånder det udbyggede rum
et massiv af døde bier

A kind of love, between the apartment-blocks
with snow-ears: unreal, outside time
the stones lie under the ice
the frozen brake-marks, the drunkard’s
pirouette –

in my heart
roars a finale, I don’t know
from what piece
through the balcony window
gazes the geranium, motionless, a sleepy child
says: We saw Lenin . . .

and every light is a coin, good luck/bad luck
things decay into their stoical beauty

a dreaming conductor
with iron coinbox
we look at the snow and we want to escape

when, in little vehicles
we travel through cities, concentric rings remain
the last units
the exploited space breathes:
a massif of dead bees.

Une sorte d’amour, entre les blocs
aux oreilles neigeuses: irréelles, hors du temps
les pierres reposent sous la glace
la trace de frein gelée, la pirouette
                                            de l’homme ivre –
dans mon cœur
retentit le final d’une pièce,
                    j’ignore laquelle,
derrière le fenêtre du balcon
le géranium, immobile, observe, un enfant dit
plein de sommeil: Nous avons vu Lénine …

et chaque lumière est monnaie, bonheur/malheur
les choses se délitent, dans leur beauté stoïque

une contrôleuse pensive
avec sa boîte en fer pour la monnaie
on voit la neige et voudrait se déprendre

lorsqu’à bord de petits véhicules, nous
voyageons de par les villes, des lignes circulaires demeurent
les dernières unités
l’espace exploité respire
un massif d’abeilles mortes.

Een soort liefde, tussen de blokken
met sneeuworen: onwerkelijk, buiten de tijd
liggen de stenen onder het ijs
het bevroren remspoor, de pirouette
                                    van de dronkaard –
in mijn hart
dreunt een finale, ik weet niet
                        uit welk stuk
door het balkonraam
blikt de geranium, roerloos, een slaperig kind
zegt: we hebben Lenin gezien…

en elk licht is een munt geluk/ongeluk
de dingen vallen uiteen, in hun stoïcijnse schoonheid

een dromende conductrice
met een ijzeren muntenbak
men ziet de sneeuw en wil zich losrukken

wanneer wij in kleine voertuigen
door steden reizen, blijven ringlijnen
de laatste entiteiten
ademt de geëxploiteerde ruimte
een massief van dode bijen.

En sorts kärlek, mellan kvarteren
med snööron: overkligt, utanför tiden
ligger stenen under isen
de glasartade bromsspåren, de berusades
piruetter –
i mitt hjärta
dånar en final, jag vet inte
ur vilket stycke
genom balkongfönstret
blickar pelargonian, orörlig, ett sömnigt barn
säger: vi har sett Lenin…

och varje ljus är ett mynt av lycka/olycka
tingen löses upp, i sin stoiska skönhet

en drömmande konduktör
med myntskrin av järn
man ser snön och vill slita sig loss

när vi färdas i små sällskap
genom städer, förblir ringlinjen
den sista enheten
andas in det tömda rummet
ett berg av döda ben