Paul Celan

Niemand herkneedt ons uit aarde en leem,
niemand geeft een stem aan ons stof.
Niemand.

Geloofd zijt gij, Niemand.
Om uwentwille zullen
wij bloeien.
U
toeneigen.

Een niets
waren we, zijn we, zullen
we blijven, bloeiend:
de niets-, de
niemandsroos.

Met
de stijl zielshelder,
de meeldraad hemelwoest,
de kroon rood
van het purperwoord dat we zongen
over, o over en boven
de doorn.

Ingen knar oss opp igjen av leire og jord,
ingen signer støvet vårt.
Ingen.

Lovet være du, Ingen.
For din skyld vil
vi blomstre.
Mot
deg.

Et intet
var vi, er vi, skal
vi være, blomstrende:
intet -,
ingenmannsrosen.

Med
griffelen sjeleklar,
støvtrådene himmelknekt,
kronen rød
av purpurordet vi sang
over, å over
tornen.

Никто нас (не) станет снова лепить из земли и глины,
никто (не) захочет снова наш прах заклясть.
Никто.  

Славен же будь, Никто.  
Ради тебя хотим  
мы цвести.  
Тебе  
навстречу.   

Ничто  
были мы, есмы и будем,
и останемся мы, цветя:  
Роза-Ничто, она же  
Роза-Этого-Никто.   

С  
грифелем-пестиком душе-светлым,  
тычинкой-волокнами-праха небесно-пустой,  
венчиком, красным  
от багряного слова, что пели мы  
над, о над  
шипом.

Ingen knådar oss åter av jord och lera
ingen besvärjer vårt stoft.
Ingen.

Lovad vare du, Ingen.
För din skull vill
vi blomma.
Emot
dig.

Ett intet
var vi, är vi, kommer
vi att förbli, blommande:
Intet-,
Ingensrosen.

Med
stiftet själsljust,
ståndarsträngen himmelsöde,
med kronan röd
av purpurordet som vi sjöng
över, o över
törnet.

Kimse yoğurmuyor bizi yeniden topraktan ve çamurdan,
kimse sözünü etmiyor tozlarımızın.
Kimse.

Şükürler olsun sana, Kimse.
Dileğimiz, senin için
çiçek açmak.
Sana
doğru.

Bir hiçtik
biz, öyleyiz, ve öyle
kalacağız, çiçek açarak:
Hiçliğin –
ve
Kimsenin gülü.

Ruhun
aydınlığıdır taçyaprakları,
çiçektozlarıdır gökteki çöller,
ve gülün kırmızı dorukları;
dikenlere,
evet, dikenlere söylediğimiz,
erguvan rengi bir şarkıdır.