Josep Palau i Fabre

Le he dado el corazón a una mujer barata.
Se pudría en mis manos. ¿Quién lo hubiera querido?
Por entre los escombros un vetusto zapato
nos encandila igual, es tesoro escondido.

Ninguna de las chicas que rondan junto a mí
ha tenido el valor de otorgarme el consuelo
de un abrazo: el hombre no llora por los ojos,
sí llora por el sexo –y es triste llorar solo.

Quiero que se percaten mis parientas y amigas:
Josep Palau no es ángel ni es un chico modelo.
Si es que de mí tenían una imagen bonita,
yo les ofrezco ahora una imagen sin velo.

No quiero más ficciones en torno de mi vida.
Aquella mascarada perduró demasiado.
Ya que os molesta tanto que os enseñe la herida,
en los escombros dejo mi zapato gastado.

I gave my heart to a fallen woman.
It was rotting in my hands. Who would have wanted it?
At trash dumps an old discarded shoe
attracts us the same and seems a partly hidden treasure.

All refined young girls that wander around me
haven't had the strength to give me the comfort
that an embrace gives, because men don't cry
with their eyes, they cry with their sex and it's sad to cry alone.

I want all my relatives and female friends to know:
Josep Palau is no angel nor is he a role model.
If they had a pretty image of me,
now I offer them the naked truth.

I want no more fiction in my life.
That masquerade has lasted far too long.
Since you are disgusted by my festering wound,
I leave my shoe on the junk heap.

Jag har gett bort mitt hjärta till en fallen kvinna.
Vemm annars kunde jag ge något så förstockat?
På soptippen står nu en gammal sko at finna
som on dem legat nedgrävd likt en stkatt och lockat.

De fina flickorna omkring mig underlåter
Art ta emot och ge mig tröst i sin armat.
Det åar med köner, inte ögonen, vi gråter.
Så bitter gråten blir om ingen sig förbarmar.

Jag vill att släktingar och vänner skall förstå.
Josep Palau är ingen mönstertyp precis.
Den bild de har av mig är ej atta lita på.
Här får de sanningen på oförvanskat vis.

Nu får det vara slut med påfund i mitt liv.
Den maskeraden har fått vara lange nog.
Mitt öppna sår tycks er ett vämjelight motiv.
Så därför lagger jag bland övrig bråte också skon.

Ich hab mein Herz einer billigen Frau gegeben.
Es faulte in den Händen mir. Wer hätte es gewollt?
Ein alter Schuh, den man vielleicht im Kehricht findet,
macht gleich viel Freude, scheint ein halbverlorner Schatz.

Und alle feinen Mädchen, die sich um mich tummeln,
hatten die Tugend nicht, mir dies zu geben: diesen Trost,
den die Umarmung gibt, denn aus den Augen weint nicht
der Mann, er weint aus dem Geschlecht, und bitter ists allein.

Ich will, dass die Verwandten und die Freundinnen gut wissen:
Josep Palau – das ist kein Engel und kein Musterkind.
Und wenn von mir bislang ein schönes Bild sie hatten,
so biet ich ihnen eines nun, das der Wahrheit entspricht.

Ich hab genug von den Fiktionen rund ums Leben.
Die Maskerade dauert viel zu lange an.
Weil es euch ängstigt, dass ich euch die Wunde zeige,
deshalb lass ich den Schuh hier noch im Dreck.