Jouni Inkala

Weil es im Zeltdorf des Flüchtlingslagers nur wenig
zu tun gibt, ist es allgemein üblich, mit der im Schatten
nackter Haut schwelenden Liebe die Zeit zu vertreiben.

Die Müllhalde in der Mitte des Geländes riecht
so stark wie der Fischkonservenkoffer eines
Handlungsreisenden im Flugzeugrumpf.

Die Worte über blutige Kränkungen am Brunnen,
in der Brotschlange, vor dem Medikamentenlager verstummen,
wenn die nächste Hilfslieferung vom Rotem Kreuz ankommt,
auf der bebenden Straße, von der Hauptstadt her.

Vor einer Woche besuchte der Präsident das Lager,
seine Bilder fallen nach und nach von der Anschlagtafel
aus Pappe, von der Rückseite einer Hautreinigung versprechenden,
an den Rändern verzierten Reklame.

Die Wäsche, die im Wind sich dreht, erzeugt einen neuen Ton,
wie ein Hunderudel, das seinem Herrn nachheult.
Mit der Erinnerung daran als letzte Insel des Bewusstseins
schlafen Mann und Frau nebeneinander ein, bis einer
erwacht und zunächst nicht versteht, von welchem Schuss.

Eftersom det finns så lite att göra i flyktinglägrets
tältby, är kärleken som pyr I skuggan av den bara
huden ett vanligt sätt att få tiden att gå.

Avstjälpningsplatsen anlagd i mitten av området
doftar lika kraftfullt som en väska med fiskkonserver
som en handelsresande lämnat i planets lastutrymme.

Allt tal om grova kränkningar invid brunnen,
i brödkön, i läkemedelsförrådet, tystnar när
Röda korsets nästa hjälpsändning anländer
längs den skakiga vägen, från huvudstaden.

Bilderna av presidenten som besökte lägret
för en vecka sedan håller på att falla ner
från anslagstavlan av papp, bakom reklamskylten
som utlovar tillförlitlig hudrengöring.

Tvätten på tork som svänger i vinden åstadkommer
ett nytt ljud, som av en hundflock som ylar efter husse.
Minnet av ljudet som en sista ö av medvetande
somnar mannen och kvinnan bredvid varandra, tills den ena
vaknar, utan att för en stund förstå av vilket skott.