Steffen Popp
Den Toten des Surrealismus
- 1 Silvae (gelichtet) | traductions: enesfrnlsl
- 2 Betonstufen, die Meere | traductions: csenfafrheitnlruzhsr
- 3 Das Meer bewohnt mich, wie Licht eine Stadt | traductions: beenfafritnl
- 4 Russische Einheiten | traductions: daenfafrnlslsvsr
- 5 Elegie für K. | traductions: beenfrhehuitnlruslsv
- 6 Winter, Jerusalem | traductions: csenfahunlruslsv
- 7 Gibraltar | traductions: daenfrhunlruslsv
- 8 Den Toten des Surrealismus | traductions: becsenhuitnlruslsv
- 9 Hotelsituation, langes Liegen | traductions: becsdaenesfafrheitnlru
- 10 [O elefantischer Pan im Porzellantrakt der Musen] | traductions: csdaenheitplru
- 11 Diese Erinnerung endet am Meer | traductions: frplruzh
- 12 Rede mit Toten | traductions: csenfrpl
- 13 Auratische Flurkunde | traductions: ensr
- 14 [… wollte den Baum näher bestimmen] | traductions: fritplsr
- 15 Schneeode, später Schnee | traductions: csesfritplru
- 16 Dickicht mit Reden und Augen | traductions: csrusr
Den Toten des Surrealismus
Wer mit den Dingen zusammenstößt,
wird es derselbe sein, der sie harmonisiert?
Das ist es wohl, was mich traurig macht.
Hugo Ball
I
Draußen ist’s still, kein Tank von Shell
im Resonanzbereich meines Lauschens
kein Atom bricht ab
fällt in den Schacht, kein deprimiertes Organ
probt den Verrat und die Lilie
vor mir im träumenden Glas –
dieses Gewächs meiner Sehnsucht auch
schneuzt sein Arom nur semiotisch
ohne Geräusch in die entsetzliche Nacht!
Draußen ist’s still, der leere Parkplatz
Schubumkehr des Glücks und eine winzige
Akademie
fern dräut Asien
ein Horn des Poseidon, mit Güterzügen …
So kommt nun die Welt über den Winter!
Die Zwiebeln liegen auf dem Tisch
die Apparate des Wunders kreisen …
Aber der Schnee ist nicht mehr gotisch
eine wunschlose Erzform, ein hellblau
getakteter Geiger
nein, er ist grau
und labbrig, die Abraumetage des Frühlings
ach –
und nur die untersten Schnee-Engel
halten sich noch an den Tankstellen
vermummt und marxistisch
in ihren winddichten Anoraks.
II
Draußen ist’s still, es schlafen Berg und Tal
reglos die Stadt, das Elend der Sprengwerke
ihr langsames Feuer vereinfacht den Raum
die Herzensgebrechen der Trainer
Balkonpflanzen
und in den Meeren der Wal
und im Gefrierfach der Aal
Delikatessen, am Rand meiner Schwäche
ruhet die Liebe auch, ein Ghetto Rosen –
die großen Betonkörper winkeln das Licht
wo meine Hand liegt
ein Joch für Nachtfalter
und die Gedichte gehn über den Schnee
in kleinen Schritten …
Die toten Surrealisten
rumoren unecht im Grundstock der Wälder
kauen den Sternklee in diese Nacht
trockene Seekoffer, Schneeklima –
hinter dem Elend der Bäume
leuchtet die Heimat
die Elemente erfinden sich, meine Geliebten
liegen im Streit und zerfallen
aufsteht der Mond, von seinem Sitz
da sein gelber Mund
dort seine Beine, die schleifen.
traductions:
Памерлым сюррэалізму
Хто сутыкаецца з рэчамі, ці будзе гэта
той жа, што прыводзіць іх у гармонію?
Менавіта гэта і засмучае мяне.
Х'юга Бал
I
На вуліцы ціха, ніводнай цыстэрны Shell
ў межах рэзанансу майго падслухоўваньня
ніводзін атам не адломваецца
ня падае ў шахту, ніводзін засмучоны орган
не рэпэтуе здраду і лілія
перада мной у замроенай шклянцы —
гэта расьліна маёй журбы таксама
высмарквае свой водар сэміятычна
бясшумна ў жахлівую ноч!
На вуліцы ціха, пустая паркоўка
рэвэрс цягі шчасьця і маленькая
акадэмія
здалёк пагражае Азія
рог Пасэйдона, з таварнымі цягнікамі …
Так сьвет пражывае зіму!
Цыбуля ляжыць на стале
кружляюць прыборы цуда —
aле сьнег ўжо не гатычны
апатычны мядзяны абрыс, блакітны
рытмічны скрыпач
не, ён шэры
і нібы размазьня, захламлены паверх вясны
ах —
i толькi сьнежныя анëлы, што з самага нізу
яшчэ трымаюцца за бэнзакалёнкі
замаскіраваныя і марксысцкія
ў сваіх ветранепранікальных штармоўках.
II
На вуліцы ціха, спяць горы й даліны
застылы горад, нікчэмнасьць крокваў
іхні павольны агонь спрашчае прастору
сардэчнае недамаганьне трэнэраў
бальконныя кветкі
па акіянах кіт плыве
а ў лядоўні вугар жыве
дэлікатэсы, на мяжы маёй слабасьці
спачывае каханьне, гета з ружаў —
вялікія бэтонныя целы пераламляюць
сьвятло дзе ляжыць мая рука
хамут для начных матылькоў
і вершы ідуць па сьнезе
невялічкімі крокамі...
Памерлыя сюррэалісты
прытворна з грукатам корпаюцца ў нетрах лясных
перажоўваюць зорную канюшыну ў гэтую ноч
cухія марскія валізкі, сьнежны клімат —
па-за галечаю дрэваў
зазіхацела радзіма
вынаходзяцца элемэнты, мае каханыя
пасварыліся і падзеленыя
поўня ўзыходзіць, са свайго месца
там ейны жоўты рот
тут ейныя ногі, што ледзь-ледзь валакуцца.
Mrtvým surrealismu
Kdo se nečekaně setká s věcmi,
bude ten, kdo je uvede v soulad?
Právě to mne rozesmutňuje.
Hugo Ball
I
Venku je klid, žádná cisterna Shellu
nerezonuje v doslechu
ani atom se nerozbije
aby padl do šachty, žádný deprimovaný orgán
nebude zrazen a přede mnou
lilie v zasněné váze –
a snad i rostlina mé touhy
vyprskne své aróma jen sémioticky
neslyšně do strašlivé noci!
Venku je klid, opuštěné parkoviště:
obrátka štěstí a maličká
akademie
v dálce se vypíná Asie
roh Poseidona s nákladními vlaky…
Jen tak teď svět přečká zimu!
Cibule leží na stole
aparáty na zázraky obíhají…
Ale sníh už není gotický
nenáročná hrouda rudy, namodralý
ukázněný houslista
ne, už je šedivý
a rozbředlý, odpadní podloží jara
ach –
a jen ti nejposlednější sněžní andělé
se ještě zdržují u benzinek
zakuklení a marxističtí
ve svých větrovkách.
II
Venku je klid, hory a údolí spí
ospalé město, neutěšenost demoličních prací
jejich pomalý oheň zjednodušuje prostor
zlomená srdce trenérů
balkonové květiny
a v mořích velryba
a v mrazicím boxu úhoř
delikatesy, na okraji mé slabosti
odpočívá také láska, ghetto růží –
velká betonová tělesa lámou světlo
kde spočívá moje ruka
jho nočních motýlů
básně malými kroky
jdou sněhem…
Mrtví surrealisté
šramotí v lesním podrostu jen tak, aby se neřeklo
žvýkají hvězdovitý jetel této noci
suché lodní kufry, sněžné klima –
chatrnými stromy
probleskuje domov
prvky se vytvářejí, moji milí
se hádají a rozpadají
měsíc vstává ze svého místa
tady jeho žlutá ústa
tady jeho šoupající nohy.
Dedicated to the Death of Surrealism
Will he who collides with things
be the same as he who harmonizes them?
This is probably it, which saddens me.
Hugo Ball
I
Outside it’s still, no tank from Shell
in the frequency of my eavesdropping
no atom breaks off
falls into the canal, no depressed organ
rehearses betrayal and the lily
before me in the dreaming glass –
this flora of my longing also
sneezes its fragrance semiotically
without a noise into the terrifying night!
Outside it’s still, the empty parking lot
thrust-reversal of happiness and a tiny
academy
far away Asia threatens
a horn of Poseidon, with freight trains …
And now the world outlasts winter!
The onions lie on the table
the apparatuses of wonder circle –
but the snow is no longer gothic
a perfect ore-form, a light blue
clocked violinist
no, it is grey
and watery, the excavation layers of spring
alas –
and only the lowest snow-angels
remain at the gas stations
hooded and marxist
in their windproof parkas.
II
Outside it’s still, mountain and valley are sleeping
motionless city, the misery of demolitions
their slow fire simplifies the space
the heart-afflictions of the trainers
balcony plants
and in the ocean the whale
and in the freezer the eel
delicacies, at the edge of my weakness
lies also love, a ghetto of roses –
the large concrete bodies angle the light
where my hand lies
a yoke for moths
and the poems scurry over the snow
in little steps …
The dead surrealists
grumble apocryphally in the matrix of woods
chewing the star-clover into this night
dry sea trunks, snow climate –
behind the misery of trees
the homeland glows
the elements invent themselves, my Beloveds
lie in conflict and dissolve
the moon from its seat rises up
there its yellow mouth
there its legs, dragging.
A szürrealizmus halottainak
Aki a dolgokkal ütközik,
ugyanaz lesz, aki harmonizálja őket?
Valószínűleg ez az, ami elszomorít.
Hugo Ball
I
Kinn csend, Shell-tartálykocsi nélkül
fülelésem rezonanciaterében
egy atom se szakad le most
nem pottyan a mélybe, egyik deprimált szerv
sem lázad és előttem
az álmodozó üvegben a liliom –
ő, vágyam csírája is csak halkan
szemiotikailag prüsszenti illatát
a szörnyű éjszakába!
Kinn csend, az üres parkoló
a boldogság fékezőrakétája és egy aprócska
akadémia
távolabb egész Ázsia
Poszeidon kiihatatlan tülke, tehervonatok …
Így vonul át a világ a télen!
A hagymák az asztalon hevernek
a csoda alkatrészei körpályáikon …
De a hó immár nem gótikus
nem érce fémnek, nem is pengése égszín
hegedűhúrnak
hanem szürke és
lottyadt, a tavaszércet takaró kőzet
jaj –
és már csak egy-két hó-közangyal
tartja az állást a töltőállomásnál
marxista módra, sállal az arcon
és szélálló anorákban.
II
Kinn csend, alvó hegyek és völgyek
mozdulatlan város, nyomorult robbantócégek
tüzei tisztázzák lassacskán a teret
ritmushibák az edzői szívekben
növényi lét a balkonokon
és a tengerek bálnája
és a mélyhűtő angolnája
csemegék, együtt pihennek a szerelemmel
gyarlóságom peremén, rózsagettó –
a nagy betontestek fekvő kezemre
szórják a fényt
a hatalmat az éjjeli lepkék fölött
és a versek kicsi lépteikkel
sietnek a havon …
A halott szürrealisták
motoznak az aljnövényzetben az erdőn
a csillagokat rágják eggyé az éjszakával
kiszáradt kofferek a hóhatáron –
a városi fák nyomora mögött
hazai fény dereng
kedveseim, az elemek felépülőben
szétesnek, összevesznek
trónusáról fölkelt a Hold
ott úszik sárga szája
amott a két béna láb, amit vonszol.
Ai morti del surrealismo
Chi si scontra con le cose,
sarà colui anche che le armonizza?
È questo, direi, che mi rende triste.
Hugo Ball
I
Fuori c’è silenzio, nessuna benzina Shell
nel campo di risonanza del mio ascolto
nessun atomo si spezza
cade nel pozzo, nessun organo depresso
sperimenta il tradimento e il giglio
di fronte a me nel bicchiere che sogna –
anche questa pianta del mio desiderio
soffia soltanto semioticamente il suo aroma
senza rumore nella notte tremenda!
Fuori c’è silenzio, il parcheggio vuoto
inversione d’elica della felicità e un’accademia
minuta
da lontano l’Asia ci sfida
un corno di Poseidone, con treni merci …
Così dunque il mondo pervade l’inverno!
Le cipolle stanno sul tavolo
circolano gli apparati del miracolo –
ma la neve ha cessato di essere gotica
una forma minerale senza desideri, un violinista
cadenzato d’azzurro
anzi, è grigio
e floscio, il piano rottami della primavera
ah –
e solo gli angeli-neve inferiori
resistono ancora ai posti di servizio
mascherati e marxisti
nelle loro impermeabili giacche a vento.
II
Fuori c’è silenzio, dormono monte e valle
immobile la città, la miseria delle fabbriche di demolizione
il loro fuoco lento semplifica lo spazio
le infermità al cuore degli allenatori
piante da balcone
e nei mari la balena
e nel congelatore l’anguilla
ghiottonerie, sul bordo della mia debolezza
anche l’amore riposa, un ghetto di rose –
i grandi corpi di cemento angolano la luce
là dove sta la mia mano
un giogo per farfalle notturne
e le poesie camminano sulla neve
a piccoli passi …
I surrealisti morti
rumoreggiano inautentici sullo zoccolo dei boschi
masticano il trifoglio stellato dentro questa notte
asciutti bauli marini, clima nevoso –
dietro la miseria degli alberi
brilla il mio paese
gli elementi s’inventano, le mie amanti
giacciono discordi e si decompongono
si alza la luna, dalla sua sede
qui la sua bocca gialla
lì le sue gambe, che strisciano.
Aan de doden van het surrealisme
Wie met de dingen botst,
zal die dezelfde die ze verenigt?
Dat zal het zijn, wat mij bedroeft.
Hugo Ball
I
Buiten is het stil, geen Shell-tank
binnen dit frequentiegebied
geen atoom breekt af
of valt in de schacht, geen ontmoedigd orgaan
test het verraad, en voor mij
de lelie in het dromende glas –
ook dit gewas van mijn verlangen
snuit zijn essence alleen semiotisch
geluidloos in de verschrikkelijke nacht!
Buiten is het stil, het verlaten parkeerterrein
straalomdraaiing van het geluk en een nietige
academie
ver weg dreigt Azië,
Poseidons hoorn met goederentreinen …
Zo doorstaat de wereld de winter!
De uien liggen op tafel
er cirkelen wonderlijke apparaten –
maar de sneeuw is niet langer gotisch
erts zonder wensen, een lichtblauwe
maatgevende violist
nee, ze is grauw
en flets, de vuilnisbelt van de lente
ach –
en alleen de onderste sneeuwengelen
kleven nog aan de benzinestations
vermomd en marxistisch
in hun winddichte parka’s.
II
Buiten is het stil, berg en dal slapen
roerloos de stad, de kwelling van sloopbedrijven
hun trage vuur vereenvoudigt de ruimte
de hartaandoeningen van trainers
balkonplanten
en in de zeeën de walvis
en in het vriesvak de paling
delicatessen, aan de rand van mijn zwakte
legt ook de liefde zich te rusten, een getto van rozen –
de grote betonblokken buigen het licht
waar mijn hand ligt
een juk voor nachtvlinders
en de gedichten lopen over de sneeuw
met kleine stapjes …
De dode surrealisten
schoppen herrie bij de grondvesten van het bos
kauwen de rode klavers deze nacht binnen
hun droge zeekoffers, hun sneeuwklimaat –
achter de ellende van bomen
licht het geboorteland op
de elementen verzinnen zichzelf, mijn geliefden
ruziën en vallen uiteen
op staat de maan van zijn zetel
daar zijn gele mond
daar zijn benen, slepend.
мертвецам сюрреализма
Тот, кто видит вещи,
гармонизирует ли он их?
Это, наверное, то, что меня печалит.
Гуго Балль
I
Снаружи тихо, громыхание бензовозов
не резонирует в моих ушах
не распадаются атомы,
падая в пропасть, части тела
послушны и лилия передо мной
в стакане мечтающем –
растенье моей тоски
вот-вот семиотически чихнет от своего аромата
Нет ни звука в эту ужасную ночь!
Снаружи тихо, парковка пуста:
задний ход счастья, крохотная
академия
вдалеке угрожает Азия
рог Посейдона, с лязганьем товарняков …
Итак, мир минует царство зимы!
Несколько луковиц на столе
механизмы кружения чуда –
Снег теряет готичность,
безмятежен его архетип, голубой
синхронный скрипач
нет, он серый
и пресный, дни уборки весны
ах –
только низинные ангелы снега
еще держатся бензозаправок
закутанные, словно марксисты,
в непродуваемых куртках.
II
Снаружи тихо, спят леса и горы,
недвижен город, нищета стропил
спокойно обезличивает мир своим огнем
шум сердца постаревших бегунов
балконные цветы
не знают что в морях живут киты
и угорь в холодильнике не знает
о слабости моей к деликатесам
любви пора на отдых, в гетто роз –
бетонные громады преломляют
свет там, где возлежит моя рука
ярмо для непослушных мотыльков
и мелкими шажками
идут стихи по снегу …
Сюрреализма мертвецы
фальшиво громыхают по корням
и звездный клей жуют
морей сухие чемоданы, снежный климат –
cквозь нищету дерев
просвечивает родина
возлюбленные мои, стихии создают сами себя
чтобы столкнуться и распасться
с дивана своего встает луна
и губ ее больная желтизна
дает понять: она едва волочит ноги.
Mrtvecem nadrealizma
Kdor trči skupaj stvari,
je to ta, ki jih uskladi?
Prav to je tisto, kar me žalosti.
Hugo Ball
I
Zunaj je tiho, v mojem slušnem območju
ni nobenega Shellovega rezervoarja
noben atom se ne odlomi
pade v jašek, noben deprimiran organ
ne poskuša izdaje in lilija
pred mano v sanjajočem kozarcu –
ta rastlina mojega hrepenenja tudi
njena aroma se samo semiotično
brez hrupa usekne v strašno noč!
Zunaj je tiho, prazno parkirišče
negativni potisk sreče in majcena
akademija
daleč grozi Azija
Pozejdonov rog, s tovornimi vlaki …
Tako zimo zdaj obdaja svet!
Na mizi leži čebula
aparati čudeža krožijo –
toda sneg ni več gotski
nadoblika brez želja, svetlomoder
uglašen violinistne
ne, siv je
in brezobličen, odpadno nadstropje pomladi
ah –
in samo spodnji snežni angeli
se še držijo bencinskih črpalk
do nosu zaviti in marksistični
v svojih neprepustnih vetrovkah.
II
Zunaj je tiho, spita gora in dolina
negibno mesto, beda razpor
njihov počasni ogenj poenostavlja prostor
srčne napake trenerjev
balkonske rastline
in kit v morju
in jegulja v zamrzovalnem predalu
delikatese, na robu moje slabosti
počiva tudi ljubezen, geto vrtnic –
velika betonska telesa krčijo svetlobo
kjer leži moja roka
prelaz za nočne metulje
in pesmi hodijo po snegu
z majhnimi koraki …
Mrtvi nadrealisti
narejeno brkljajo po jedru gozdov
žvečijo zvezdasto deteljo v to noč
suhi ladijski kovčki, snežne razmere –
za bedo dreves
se svetlika domovina
elementi se iznajdevajo, moje ljubice
se prepirajo in razpadajo
vstane mesec, s svojega stola
tu njegova rumena usta
tam njegove noge, podrsavajoče.
Surrealismens döda
Den som stöter samman med tingen,
blir det densamme som harmoniserar dem?
Det är väl detta som gör mig sorgsen.
Hugo Ball
I
Ute är det tyst, ingen Shelltank
i mitt lyssnandes resonansfält
ingen atom som klyvs
faller i schaktet, inget deprimerat organ
testar sveket och liljan
framför mig i drömmande glas –
denna min längtans växt som också den
snyter ut sin arom bara semiotiskt
ljudlöst i denna ohyggliga natt!
Ute är det tyst, denna tomma parkering
lyckans kraftomslag och en minimal
akademi
i fjärran hotar Asien
Poseidons horn, med godståg …
Så tar sig världen igenom vintern!
lökarna ligger på bordet
undrens apparater kretsar –
men snön är inte längre gotisk
en belåten malmform, en ljusblå
knattrande geiger
nej, den är grå
och slaskig, vårens röjardagar
åh –
och bara de understa snöänglarna
håller ännu vid tankställena
mumifierade och marxistiska
i sina vindtäta jackor.
II
Ute är det tyst, berg och dalar sover
orörlig är staden, spännverkens elände
deras långsamma eld förenklar mitt rum
tränarens hjärtesorger
balkongblommor
och i haven valen
och i frysfacket ålen
delikatesser på min svaghets gräns
vilar också kärleken, ett ghetto rosor –
stora betongkroppar vinklar ljuset
där handen ligger
ett spann för nattfjäril
och dikterna går över snön
i små, små steg …
De döda surrealisterna
för oäkta väsen i skogarnas fundament
tuggar på stjärnklövern i natten
torra sjömanskoffertar, snöklimat –
bakom trädens elände
lyser hembygden
elementen uppfinner sig, mina älskade
ligger i strid och går sönder
månen går upp, reser sig från sin sits
där är den gula munnen
därborta benen, som släpar.