Josep Palau i Fabre

El blanco se hace desear. La violación comienza. ¿Dejar o no dejar
el blanco? Pero dejarlo es siempre dejarlo para otro. Todos
los espacios en blanco son para mí, son para ti, son para quien
primero los alcance. Una tela en blanco, una cuartilla en blanco,
una carta en blanco. Todo es posible. Todo se esconde detrás
del blanco. El blanco es siempre metálico, acerado, y nos hiere
los ojos. Un verso sobre la cuartilla, una mancha sobre la carta,
un color sobre la tela, son funciones elementales, esenciales, necesarias.
Pero un verso requiere otro verso, una frase pide otra
frase, un color solo con el blanco resulta incestuoso, provocativo,
ofensivo, inmoral. Es una cópula demasiado ostensible.
¿A quién primero se dirige el blanco? ¿A nuestra pluma, a nuestro
entendimiento, a nuestro pincel? A ninguno de ellos: el blanco
se dirige siempre a nuestro sexo. Es menester violar el blanco.
Allí la mancha roja dice su sangre, el azul dice su mar o el verde
sus entrañas. Es menester combatir la inhumanidad del blanco
hasta hacerle llorar, hacerle gemir, hacerle confesar todos sus
secretos, obligarle a desnudarse. Entonces quizá nos dirá, con
acento desesperado, las noches pasadas ante la lumbre, esperando,
con la tristeza entre los grises de la mano. O sabremos de
una pasión nutrida entre dientes, sin ni un mendrugo de pan
para roer. O nos revelará, al oído, aquel amanecer purísimo que
debajo de la ceja llevaba escondido.
No hay ningún mármol griego detrás del blanco.

White arouses desire. Rape begins. To leave or
not to leave white alone? But to leave it alone is
always to leave it to someone else. All blank spaces
are from me, for you or the first person to come
along. A blank canvas, a blank page, a blank letter.
Everything is possible. Everything hides behind
white. White is always metallic, steely and hurts
your eyes. A line of poetry on a page, a blot on a
letter, a color on a canvas, are elementary, essen-
tial and necessary functions. But one line of verse
requires another, one sentence begs another, one
color alone with white is incestupus, provocative,
offensive, immoral. It is too ostensibly copulation.
Who is white primarily addressed to? To none of
them: white is always directed at our sex. White
must be raped. There the red spot stays it blood,
the blue one says its sea or the green its insides.
We must fight against the inhumanity of white
until we make it cry, make it sigh, make it reveal all
its secrets, force it to strip. Then perhaps it will
tell us in a desapairing tone about nights spent
by the fireside waiting in sadness among the
gray tones of a hand. Or we will know of
a passion muttered between teeth without even a
piece of bread to chew, or it will reveal, in a low
whisper, that clear morning concealed under
the arch of an eyebrow.
There is no Grecian marble behind white.

Det vita låter sig begäras. Våldtäkten börjar. Skall man låta
bli det vita eller inte? Men att låta bli det innebär alltid att
man lämnar det för något annat. Alla vita utrymmen finns
till för mig, för dig, för den förste som når fram till dem. En
vit duk, ett vitt ark, ett vitt brev. Allt är möjligt. Allt göm-
mer sig bakom det vita. Det vita är alltid metalliskt, stål-
blankt sargar det våra ögon. En versrad på papperet, en
fläck på brevet, en färg på duken, det är elementära, väsent-
liga, nödvändiga funktioner. Men es versrad kräver en ny,
en fras leder till nästa, en ensam färg tillsammans med det
vita blir incestuös, provocerande, omoralisk. Det är en allt-
för utamande parninsgslek. Till vem riktar sig i huvudsak
det vita? Till vår penna? Till vårt förnuft? Till vår pensel?
Det vita riktar sig alltid till vårt kön. Det vita måste våldtas
Där framvisar den röda fläcken sitt blod, det blåa sitt hav
Och det gröna sina innersta delar. Man måste bekämpa det
Vitas omänsklighet tills det gråter, tvinga det att klaga, att
Avslöja sina hemligheter eller att klä av sig. Kanske kommer
Det att med ett förtvivlat tonfall berätta för oss om nätter
tillbringade vid elden, i väntan, med sorgen gömd i den
gråa handen. Eller om en lidelse närd mellan tänderna utan
minsta brödbit att tugga. Eller också blottar det, i all förtro-
lighet, den gryning som gömdes under ögonbrynets båge.
Det finns ingen grekisk marmor bakom det vita.