Jan Henrik Swahn 

Translator

En bräcklig, tankfull mussla i fönsterkarmen
väcker havet. Det skeva perspektivet föder skräck
för den nakna staden, som vid stationen väntar på
de uppväckta uttryckens skrivna processioner.
Genom det räfflade skalet silas den
sömniga dagen. Likt en stadigt förtöjd
båt halar den sakta in ankaret. I musslans
yta avspeglas fasaden av hyreshuset mittemot,
det grå stängslet, tankens stängsel, ett moln av aska.
Din fingertopp far iväg längs ryggraden,
för att klä av huden dess fästning, som en ljudsignal
från ett fartyg i dimma, tågets röst, allt nära nära,
väcker och fyller mig ända till randen med hav

Plötsligt tycks allt meningslöst.
Ord som svävat över gatan
för att aldrig mer återvända. Du tiger,
invirad i en tjock yllesjal. I väntan.
Men tiden är alltför tung
för att dofta. Den blir till ett hopkok
av förbannade drömmar. En tystnad
som gräver på djupet med sitt skrik,
en flod som bara är en förevändning
för dig att själv släppa taget.
Alternativet vore att stanna kvar på
den steniga stranden som en idé
omöjlig att förverkliga.
En amorf svamp som suger i sig
all osämja och ilska.
Plötsligt tycks allt meningslöst.
Erkänn. Rädsla. Erkänn rädslan.
Den säger något om din framtid.

På andra våningen slaktade man sånger.
Någon slog på dem, tyckte att de kändes
falska, sina köns fångar.
Några glömde sina tandproteser i munnen
och slog ut tänder alldeles i onödan.
Det fanns inga vuxna som kunde se efter dem,
det fanns ingen nutid för att leva enkelt.
Deras förflutna hade överförts till framtiden. Utan ränta.
Räntorna hade fallit sedan de var unga.
Andra våningen hade fått dem att åldras,
urholkat morgondagen, full av överraskningar,
det hade satt skräck i deras ögon – som hos människor
som via ljuset från den vita duken
letar efter utgången från salongen,
fulla av iver att lämpa sin börda över
tröskeln och begrava den i den nyfallna snön.

De satt vid samma bord
valde alltid liknande mat
beställde in samma vin,
kände igen leendena i orden
och omvänt orden i leendena,
ljuva dagar rätt och slätt,
som blev till år
och de bokade allt längre bord
och åt alltmer olika rätter,
orden fick gå genom kyparens mun,
på hennes tallrik fanns tillslut,
när de knappt såg eller hörde längre,
odlad ruccola – detta ljuva ogräs
i tidens fasansfulla symmetri.

När avtrycken vaknar är du åter ensam.
Natten är till för tvåsamhet,
tillåter utplånande och glömska,
skämmer bort dig med samma enkelhet
som du skriver och syr sår.
Dagen är en kärv och bister samtalspartner
men ändå följsam då du sjunker ner
i fjärilns flykt – längs tystnaden
glider mjukt beröringens diktat.
På samma sätt kan även dagen vara
då den trött på ensamhet går dig till mötes.

Det är dags för ett äpple, dags för en tur
till saluhallen, ungefär som när jag en gång
gick in bland äppelträden och själv valde ut och
plockade ett, nytvättat av morgondaggen.
Morgonen har nått även floden som ormlikt skär genom den,
likt det kaos som nu vaknar och ormlikt skär genom staden,
jag tar mig ner som nerför en naken kropp,
smidigt och snabbt, sedan gäller det att stanna,
se sig om, välja ut, bita till så att läpparna blöder
och återfår all sin ungdomliga friskhet.
Och jag dricker saft ur ett ansikte
fördelar ögon och sår,
allt skapar en ordning:
seendet och livet och trädet,
med några välsignande ord
fördelar jag frukten
och biter i den igen
och staden biter
och du biter.

Den dödar mig, sommaren som smyger in genom Damaskus trånga springor. Den får mig att krypa likt rosten på
portarna till det här fängelset förvandlat till museum, och
tillbringa barskrapade dagar blyg och rädd på ett kafé, eller
högljutt skrattande under dagar med svällande, sluga fickor.
Damaskus är mitt spruckna hus, Qasiounberget min
klagosång … Jag sprider ut mig i kvällen som bilarnas
tutande och kärrorna med bondbönor. Turisterna och
främlingarna känner mig, jag omger mig inte med staket,
och ingen glädje, som inte ursäktats av mina skratt, har
förrått mitt ansikte. Jag är en egendomlig blandning, som
tronar i de fattigas himmel, klädd i skyltfönstrens mode.
Min kropp är brinnande vetefält och min tunga är mäktig
som en sko. När polisen, läraren och den mystiske mannen stirrar på mig skrattar jag sorgset, medan de gråter
av skratt. Damaskus är mitt och endast de onda får lov att
dela säng med mig. Jag är trappan som leder ner till de
höga groparna, tjuvarnas spår i sanden, min kropp är ett
vandrarhem och mina ord små evangelier som profeterna
har tappat och de vilseledda tagit till sitt hjärta. Resten
slänger jag till de taggiga sparvarna och äran kastrerar jag
på asfalten, se där vad jag lärt mig i de statliga skolorna,
som vi släpptes ut från för att likt kaniner tugga på underkastelsens gräs. Jag sa till er, jag tänker inte låta någon
tjuvkika på Damaskus när hon skyggt doppar sina näpna
bröst, ja, jag förbjuder er
                                                      … att ta den vägen.