Ghayath Almadhoun 
Translator

on Lyrikline: 7 poems translated

from: árabe, sueco to: sueco, árabe

Original

Translation

المجزرة - Massacre

árabe | Ghayath Almadhoun

المجزرة مجازٌ ميتٌ يأكل أصدقائي، يأكلهم بلا ملحٍ، كانوا شعراءَ، وأصبحوا مراسلين مع حدود، كانوا متعبين وأصبحوا متعبين جداً، "يعبرون الجسر في الصبح خفافاً "، ويموتون خارج التغطية، إنني أراهم بالمناظير الليلية، وأتتبعُ حرارة أجسادهم في الظلام، ها هم يهربون منها إليها، مستسلمين لهذا المساج الهائل، المجزرة أمهم الحقيقية، أما الإبادة الجماعية فهي مجردُ قصيدةٍ كلاسيكيةٍ يكتبها جنرالاتٌ مثقفون أحيلوا إلى التقاعد، الإبادة الجماعية لا تليق بأصدقائي، فهي عملٌ جماعي منظم، والأعمال الجماعية المنظمة تذكرهم باليسار الذي خذلهم.
 
المجزرةُ تصحو باكراً، تحمّمُ أصدقائي بالماء البارد والدم، تغسلُ ملابسهم الداخلية وتعدُ لهم الخبز والشاي، ثم تعلمهم قليلاً من الصيد، المجزرة أحنُّ على أصدقائي من الإعلان العالمي لحقوق الانسان، فتحتْ لهم الباب حين غُلِّقتْ الأبواب، ونادتهم بأسمائهم حين كانت نشراتُ الأخبار تبحث عن عدد الضحايا، المجزرة هي الوحيدةُ التي منحتهم اللجوء بغض النظر عن خلفياتهم، لم يهمها وضعهم الاقتصادي، لم يهمها إنْ كانوا مثقفين أو شعراء، إنها تنظر إلى الأشياء من زاوية محايدة، لها نفس ملامحهم الميتة، وأسماءُ زوجاتهم الأرامل، تمرُّ مثلهم على الأرياف والضواحي، وتظهرُ فجأة مثلهم في الأخبار العاجلة، المجزرة تشبه أصدقائي، لكنها دائماً تسبقهم إلى القرى النائية ومدارس الأطفال.
 
المجزرة مجازٌ ميتٌ يخرجُ من التلفزيون، ويأكل أصدقائي دون رشة ملح واحدة.

© Ghayath Almadhoun
Audio production: Literaturwerkstatt / Haus für Poesie, 2016

Massakern

sueco

Massakern är en död metafor som äter mina vänner, äter dem utan salt. De var poeter, och de blev reportrar med gränser. De var trötta och de blev så trötta. ”De passerar bron i den tidiga morgonen, lätta”, och de dör utan täckning. Jag ser dem i nattkikarna, följer hettan från deras kroppar i mörkret. Nu springer de ifrån den till den, ger sig inför denna enorma massage. Massakern är deras riktiga mor, medan folkmordet bara är en klassisk dikt skriven av intellektuella generaler som gått i pension. Folkmordet är inte gott nog åt mina vänner, folkmord är ett organiserat kollektivt arbete, och organiserat kollektivt arbete påminner dem om den vänster som svek dem.


Massakern vaknar tidigt, badar mina vänner i kallt vatten och blod, tvättar deras underkläder, ger dem te och bröd, och undervisar dem sedan i jakten. Massakern är mina vänner mer tillgiven än deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Hon
öppnar sin dörr åt dem, när andra dörrar är stängda. Hon ropar ut deras namn, när nyheterna letar efter antalet offer. Massakern är den enda som ger dem asyl utan tanke på deras bakgrund. Hon bryr sig inte om deras ekonomiska situation, om de är intellektuella eller poeter. Hon betraktar dem från en neutral vinkel. Hon har samma döda anletsdrag som de, och samma namn som deras änkefruar. Hon rusar som de till landsbygden och förorten, och framträder som de på nyheterna. Massakern liknar mina vänner, men den har alltid ett försprång till de avlägsna byarna och skolorna.


Massakern är en död metafor som kryper ut ur teven och äter mina vänner utan ett enda uns salt.

Översättning från arabiska via engelska av: Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun

نساء - Women

árabe | Ghayath Almadhoun

النساءُ اللواتي عصرنَ العنبَ بأقدامهنَّ منذ بدءِ التاريخ.

النساءُ اللواتي تمَّ قَفْلُهُنَّ بحزامِ العفَّةِ في أوروبا.

الساحراتُ اللواتي أُحرِقنَ في العصورِ الوسطى.

روائياتُ القرنِ التاسع عشر اللواتي كَتَبْنَ بأسماءَ ذكوريةٍ لكي يستطعنَ النَّشر.

حاصداتُ الشاي في سيلان.

نساءُ برلينَ اللواتي أَعَدْنَ إعمارَهَا بعد الحرب.

فلاحاتُ القطنِ في مصر.

الجزائرياتُ اللواتي يَضَعْنَ البرازَ على أجسادهنَ لكيلا يُغتصبنَ من قبلِ الجنودِ الفرنسيين.

عذراواتُ السيجار في كوبا.

عصابةُ الماساتِ السوداواتِ في ليبيريا.

راقصاتُ السامبا في البرازيل.

اللواتي فَقَدْنَ وجوهَهُنَّ بالأسيدِ في أفغانستان.

أُمي.

أنا آسف.

© Ghayat Almadhoun
Audio production: Ghayat Almadhoun, 2014

NI

sueco

kvinnor som trampat vindruvor med bara fötter sedan historiens början
som låstes i kyskhetsbälte i Europa
som brändes till döds på medeltiden
som skrev romaner under manlig pseudonym för att kunna bli publicerade
som skördade te på Ceylon
som byggde upp Berlin efter kriget
som odlade bomullen i Egypten
som i Algeriet täckte era kroppar med avföring för att undkomma de franska soldaternas våldtäkter
jungfrur på Kuba som rullade cigarrerna mot era nakna lår
medlemmar i Black Diamond-gerillan i Liberia
sambadansare i Brasilien
kvinnor som fått era ansikten förstörda av syra i Afghanistan
min mor …

Förlåt mig.

Översättning från arabiska via engelska av: Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun

كيف أصبحتُ... - How I become...

árabe | Ghayath Almadhoun

سقطَ حُزنُها من الشرفةِ وانكسر، أصبحتْ تحتاجُ إلى حزنٍ جديد، حين رافقتُها إلى السوق، كانتْ أسعارُ الأحزان خياليةً فنصحتُهَا أنْ تشتريَ حُزناً مستعملاً، وجدنا حزناً في حالةٍ جيدة، غيرَ أنَّهُ واسعٌ قليلاً، كانَ كما أخبرَنَا البائعُ لشاعرٍ شابٍ انتحرَ في الصيفِ الماضي، أعجبَها الحزنُ وقرَّرنا أخذه، اختلفنا مع البائعِ على السعرِ، فقال إنَّه سيعطينا قلقاً يعودُ إلى الستينياتِ كهديةٍ مجانيةٍ إن اشترينا الحزن، وافقنا وكنتُ فرحاً بهذا القلقِ الذي لم يكنْ في الحسبان، أحسَّتْ بفرحتي فقالت هو لك، أخذتُ القلقَ في حقيبتي ومضينا، مساءً تذكرتُ القلق، أخرجتُهُ من الحقيبةِ وقلَّبتُهُ، لقد كانَ بجودةٍ عاليةٍ وبحالةٍ جيدةٍ رغم نصفِ قرنٍ من الاستعمال، لا بدَّ أنَّ البائعَ يجهلُ قيمتَهُ وإلَّا ما كان ليعطينَاهُ مقابلَ شراء حزنٍ رديءٍ لشاعرٍ شاب، أكثرُ ما أفرحني به هو أنَّهُ قلقٌ وجودي، مشغولٌ بحرفيةٍ عاليةٍ وفيه تفاصيلُ غايةٌ في الدقةِ والجمال، لا بدَّ أنَّهُ يعودُ لمثقفٍ موسوعيٍ أو سجينٍ سابق، بدأتُ باستعمالهِ فأصبحَ الأرقُ رفيقَ أيَّامي، وصِرتُ من مؤيدي مباحثاتِ السلام، توقفتُ عن زيارةِ الأقاربِ وازدادتْ كتبُ المذكراتِ في مكتبتي ولم أعدْ أُبدي رأياً إلا ما ندر، صارَ الإنسانُ عندي أغلى من الوطنِ وبدأتُ أشعرُ بمللٍ عام، أمَّا أكثر ما لفتَ انتباهي هو أنني أصبحتُ شاعراً.

© Ghayath Almadhoun
Audio production: Literaturwerkstatt / Haus für Poesie, 2016

Hur jag blev…

sueco

Hennes sorg föll från balkongen och gick sönder. Hon behövde en ny så jag följde med henne till marknaden. Priserna på sorg var extremt höga, så jag rådde henne att köpa en begagnad. Vi hittade en i gott skick, men den var lite för stor, försäljaren sa att den tillhört en ung poet som tagit sitt liv sommaren innan. Hon tyckte om sorgen och vi bestämde oss för att köpa den, vi bråkade med försäljaren om priset, han erbjöd oss en ångest från sextiotalet som vi kunde få på köpet. Vi accepterade och jag blev glad över denna ångest som kommit så oväntat, hon märkte det och sa den är din. Jag la ångesten i väskan och vi gick därifrån. På kvällen kom jag ihåg den, tog ut den ur väskan och undersökte den. Den var av hög kvalitet och fortfarande i gott skick trots ett halvt sekels användning. Försäljaren måste ha varit ovetande om dess värde, annars hade han inte låtit den ingå i köpet av en ung poets andra sorterings sorg. Det som verkligen gjorde mig lycklig var att det var en existentiell ångest, hantverket var professionellt utfört med extremt vackra och exakta detaljer. Den måste ha tillhört en encyklopedisk lärdomsgigant eller en tidigare fånge. Jag började använda den och sömnlösheten blev mina dagars följeslagare, jag blev en förespråkare för fredsprocessen, slutade besöka mina släktingar, memoarernas antal ökade i mitt bibliotek, jag hade sällan en åsikt och människor blev viktigare än länder för mig, jag började känna mig uttråkad i största allmänhet, men det som förvånade mig allra mest var att jag blev poet.

Översättning från arabiska via engelska av: Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun

التفاصيل - The Details

árabe | Ghayath Almadhoun

أتعرفُ لمَ يموتُ الناسُ حين تثقبهم رصاصة؟
لأن 70% من جسمِ الإنسانِ يتكوَّنُ من الماء
تماماً كما لو أنَّكَ تُحدثُ ثقباً في خزان ماء.

أكانَ اشتباكاً اعتباطياً يرقصُ في رأسِ الحارةِ حين مَرَرْتُ؟
أم أنَّ قناصاً كان يترصَّدُني ويعدُّ خطواتي الأخيرة؟

هل كانتْ رصاصةً طائشةً؟
أم أنَّني الذي كنتُ طائشاً بالرغمِ من بلوغهِ ثلثَ قرنٍ من العمرِ؟

أهي نيرانٌ صديقةٌ؟
كيف؟
وأنا لم أصادقْ نيراناً من قبل.

أترى أنا من مرَّ في طريقِ الرصاصةِ فأصابَها؟
أم مرتْ هي في طريقي فأصابتني؟
ثم كيف لي أنْ أعرفَ مواعيدَ مرورها وأية طريقٍ ستجتاز؟

هل التقاطعُ مع رصاصةٍ يعتبرُ حادثَ اصطدامٍ بالمعنى التقليدي؟
كالذي يحدثُ بين سيارتين؟
وهل جسدي وعظامي الصلبةُ ستحطمُ ضلوعها أيضاً؟
وتتسببُ في وفاتها؟
أم أنها ستنجو؟

هل حاولتْ أن تتفاداني؟
هل كان جسدي طرياً؟
وهل شعرتْ تلكَ الصغيرةُ مثل حبةِ توتٍ بأنوثتها في ذكورتي؟

القناصُ صوَّبَ نحوي بدون أنْ يكلِّفَ نفسه عناءَ معرفةِ أنَّ لديَّ حساسيَّةً من رصاصِ القناصةِ، وهي حساسيةٌ من الدرجةِ الأولى، وقد تؤدِّي للوفاة.

القناصُ لم يستأذنِّي قبلَ أنْ يُطلق، وفي هذا قلةُ أدبٍ واضحةٌ أصبحتْ خطأً شائعاً في هذه الأيام.

‪ــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــــ‬

كنتُ أبحثُ عن الفرقِ بين الثورةِ والحربِ عندما عبرتْ رصاصةٌ جسدي، فانطفأتْ شُعلةٌ أوقدتها معلمةُ مدرسةٍ ابتدائيةٍ من سوريا بالاشتراكِ مع لاجئٍ فلسطينيٍ دَفَعَ أرضَهُ حلاً لمعاداةِ السَّامية في أوروبا وهُجِّرَ إلى حيثُ التقى امرأةً تشبهُ الذكريات.

لقد كان شعوراً رائعاً، يشبهُ أكلَ قطعةِ مثلجاتٍ في الشتاء، أو ممارسةَ الجنسِ دون واقٍ مع امرأةٍ غريبةٍ في مدينةٍ غريبةٍ تحتَ تأثيرِ الكوكايين، أو...

يقولُ لي عابرٌ نصفَ ما يرغبُ في قولهِ فأصدِّقهُ ثم نطعنُ بعضنا كعاشقين، تومئُ لي سيدةٌ أنْ أتبَعَهَا فأفعلُ وننجبُ طفلاً يشبهُ الخيانةَ، يقتلني قناصٌ فأموتُ، السماءُ تسقطُ على المارةِ فيهربُ السياحُ، السماءُ تسقطُ على المارةِ ولا يهربُ قلبي، السماءُ تسقطُ إلى الأعلى فينتحرُ شاعرٌ في غرفته انتحاراً جماعياً رغم أنَّهُ كان وحيداً ذلك المساء.

في ذلك المساء، داهمني النسيانُ على غفلةٍ فاشتريتُ ذاكرةَ جنديٍ لم يعدْ من الحربِ، وحين انتبهتُ إلى خللِ الوقتِ لم أستطعْ أنْ أجدَ منفىً يليقُ بجرحي لذلك قررتُ ألَّا أموتَ ثانيةً.

المدينةُ أقدمُ من الذكرياتِ، اللعنةُ مسورةٌ بالاكتئابِ، الوقتُ متأخرٌ عن مواعيدهِ، الأسوارُ تحيطُ الزمنَ بالرتابةِ، الموتُ يشبهُ وجهي، الشاعرُ يتكئُ على امرأةٍ في قصيدتهِ، الجنرالُ يتزوجُ زوجتي، المدينةُ تتقيأُ تاريخها وأنا أبتلعُ الشوارعَ ويبتلعُني الزحام، أنا الذي أوزعُ دَمِي على الغرباء، وأتقاسمُ زجاجة النبيذِ مع وحدتي، أرجوكم، أرسلوا جثتي بالبريد السريع، وزعوا أصابعي بالتساوي على أصدقائي.

هذه المدينةُ أكبرُ من قلبِ شاعرٍ وأصغرُ من قصيدته، لكنَّها كافيةٌ لينتحرَ الموتى دون أنْ يزعجوا أحداً، ولتزهرَ إشاراتُ المرورِ في الضواحي، ليصبحَ الشرطيُّ جزءاً من الحلِّ والشوارعُ مجرَّدَ خلفيةٍ للحقيقة.

في ذلك المساء، حين تعثَّرَ قلبي، أمسكتني دمشقيةٌ وعلَّمتني أبجديةَ شهوتها، كنتُ ضائعاً بين الله الذي زرعَهُ الشيخُ في قلبي وبين الله الذي لمستهُ في فِراشها، ذلك المساء،
أمي وحدَها من عرفتْ أنَّني لن أعود،
أمي وحدها من عرفتْ،
أمي وحدها،
أمي.

لقد بعتُ أيامي البيضاءَ في السوقِ السوداءَ، واشتريتُ منزلاً يطلُّ على الحرب، لقد كانتِ الإطلالةُ رائعةً لدرجةِ أنَّني لم أقاومْ إغراءَها، فانحرفتْ قصيدتي عن تعاليمِ الشيخ، واتَّهمني أصدقائي بالعُزلة، وضعتُ كُحلاً على عيني فازدادتْ عروبتي، وشربتُ حليبَ الناقةِ في الحُلمِ فصحوتُ شاعراً، كنتُ أراقبُ الحربَ كما يراقبُ المصابون بالجُذامِ عيونَ الناس، ولقد توصَّلتُ إلى حقائقَ مرعبةٍ عن الشِّعرِ والرجلِ الأبيض، عن موسمِ الهجرة إلى أوروبا، وعن المدنِ التي تستقبلُ السيَّاحَ في أيَّامِ السِلْم والمجاهدين في أيَّامِ الحرب، عن النساء اللواتي يُعَانين الأمرَّين في أيَّامِ السِلْم ويُصبحن وقوداً للحربِ في أيَّامِ الحرب.

في مدينةٍ أُعيدَ إعمارها مثل برلين، يكمنُ السِّرُّ الذي يعرفهُ الجميع، وهو أنَّ الـ…
لا، لنْ أكرِّرَ ما هو معروفٌ، لكنَّني سأُخبركم بما لا تعرفون: ليستْ مشكلةُ الحربِ في من يموتون، مشكلتها في من يبقونَ أحياءَ بعدها.

لقد كانتْ أجملَ حربٍ خُضتها في حياتي، مليئةً بالمجازاتِ والصورِ الشعرية، أتذكَّرُ كيف أنَّني كنتُ أتعرَّقُ أدريناليناً، وأبولُ دخاناً أسودَ، كيفَ كُنتُ آكلُ لحمي وأشربُ صراخاً، كان الموتُ بجسدهِ الهزيلِ يتكئُ على ما اقترفتْ قصيدتهُ من خرابٍ، ويمسحُ سِكِّينهُ من مِلْحي، وكانتِ المدينةُ تفرُكُ حذائي بمسائِها فيبتسمُ الطريقُ، وتعدُّ أصابعَ حزني وتُسقطُها في الطريق إليها، الموتُ يبكي والمدينةُ تتذكَّرُ ملامحَ قاتِلها وتُرسلُ لي طعنةً عن طريق البريدِ، تهدِّدُني بالفرحِ، وتنشرُ قلبي على حبلِ غسيلها الممدودِ بين ذاكرتين، وأنا يشدُّني النسيانُ إليَّ، عميقاً إليَّ، عميقاً، فتسقطُ لُغتي على الصباحِ، تسقطُ الشرفاتُ على الأغاني، المناديلُ على القُبُلاتِ، الشوارعُ الخلفيةُ على أجسادِ النساءِ، تفاصيلُ الأزقةِ على التاريخِ، تسقطُ المدينةُ على المقابرِ، الأحلامُ على السجونِ، الفقراءُ على الفرح، وأنا أسقطُ على الذكرى.

حين أصبحتُ عضواً في اتحادِ القتلى، تحسَّنتْ أحلامي، وأصبحتُ أمارسُ التثاؤبَ بحرية، ورغمَ طبولِ الحربِ التي تُغنِّي قُربَ جسدي المنتفخ، إلا أنَّني وجدتُ متَّسعاً من الوقتِ كي أصادقَ كلباً مشرداً، اختارَ ألَّا يأكل من جثتي رغم جوعهِ، واكتفى بالنومِ قُربَ قدمَيّ.

حاولَ عدةُ أشخاصٍ انتشالي، إلَّا أنَّ القنَّاصَ ناقَشَهُم ببندقيتهِ فغيَّروا رأيهم، لقد كانَ قنَّاصاً شريفاً، يعملُ بأمانة، ولا يضيعُ وقتاً وأُناساً.

ذلك الثقبُ الصغير
المتبقي بعد مرورِ الرصاصة
أفرَغَ محتوياتي
لقد كانَ كلُّ شيءٍ يتسرَّبُ بهدوء
الذكرياتُ
أسماء الأصدقاءِ
فيتامين C
أغاني الأعراس
القاموسُ العربي
درجةُ حرارةِ 37
حمضُ البول
قصائدُ أبي نواس
ودَمِي.

في اللحظةِ التي تبدأُ فيها الرُّوحُ بالهروبِ من البوابةِ الصغيرةِ التي فتحتها الرصاصة، تصبحُ الأشياءُ أكثرَ وضوحاً، النظريةُ النسبيةُ تتحولُ إلى أمرٍ بديهي، معادلاتُ الرياضياتِ التي كانتْ مُبهمةً تغدو أمراً يسيراً، أسماءُ زملاء الدراسةِ الذين نسينا أسماءَهم تعودُ إلى الذاكرة، الحياةُ بكاملِ تفاصيلها تُضيءُ فجأةً، غرفةُ الطفولة، حليبُ الأمِّ، الرعشةُ الأولى، شوارعُ المخيم، صورةُ ياسر عرفات، رائحةُ القهوةِ مع الهيل في ثنايا المنزل، صوتُ أذان الصبح، مارادونا في المكسيكِ عام 1986، وأنتِ.

تماماً، كما لو أنَّكَ تأكلُ أصابعَ حبيبتكَ، تماماً كما لو أنَّكَ ترضعُ سلكَ الكهرباء، كما لو أنَّكَ تأخذُ لُقاحاً ضدَّ الشظايا، كما لو أنَّكَ لِصُّ ذكرياتٍ، تعال لِنُمسك عن الشِّعر، ونستبدل أغنياتِ الصيفِ بِشَاشٍ طبيٍ، وقصائدَ الحصادِ بخيطانِ العمليَّاتِ الجراحية، اتركْ مطبخكَ وغرفة الأطفال واتبعني لنشربَ الشاي خلفَ أكياسِ الرمل، إنَّ المجزرةَ تتَّسعُ للجميع، ضعْ أحلامكَ في السقيفةِ واسْقِ نباتاتِ الشُّرفةِ جيداً، فقد يَطُولُ النقاشُ مع الحديد، اتركْ خلفكَ جلال الدين الرومي وابن رشد وهيغل، واجلبْ معكَ ميكافيللي وهنتنجتون وفوكوياما، فنحن نحتاجهم الآن، اتركْ ضحكاتك وقميصكَ الأزرق وسريركَ الدافئ، وهاتِ أظافركَ وأنيابكَ وسكينَ الصَّيدِ وتعال.

ارمِ عصرَ النَّهضةِ واجلبْ محاكمَ التفتيش
ارمِ حضارةَ أوروبا واجلبْ ليلةَ الكريستال
ارمِ الاشتراكيةَ واجلبْ جوزيف ستالين
ارمِ قصائدَ رامبو واجلبْ تجارةَ الرقيق
ارمِ ميشيل فوكو واجلبْ فايروس الإيدز
ارمِ فلسفةَ هايدغر واجلبْ نقاءَ العرق الآري
ارمِ شمسَ هيمنجواي التي لا تزالُ تُشرقُ واجلبْ رصاصةً في الرأس
ارمِ ليلةَ فان غوخ المضيئةَ بالنجومِ واجلبْ أذنه المقطوعة
ارمِ غورنيكا بيكاسو واجلبْ غورنيكا الحقيقيةَ برائحةِ دَمِها الطازج
نحنُ نحتاجُ هذه الأشياء الآن، نحتاجُها كي نبدأَ الاحتفال.

© Ghayat Almadhoun
Audio production: Ghayat Almadhoun, 2014

DETALJERNA

sueco

Vet du varför människor dör
när en kula genomborrar dem?
För att 70 % av människokroppen
består av vatten.
Precis som om man gjorde hål
i en vattentank.

Var det en vild eldstrid som dansade
i gränden när jag passerade?
Eller var det en krypskytt
som lugnt tog sikte på mig
och räknade mina sista steg?

Var det en förlupen kula? Eller
var jag en förlupen man, trots att jag
uppnått ett tredjedels sekels ålder?

Var det egen eld?
Hur?
Jag som inte är en vän av elden.

Var det jag som korsade kulans väg och träffade den?
Eller korsade den min väg och träffade mig?
Och hur skulle jag kunnat veta tiden för dess färd
och vilken väg den skulle passera?

Krypskytten hade inte bett
om mitt tillstånd att skjuta
en oartighet
som blivit allt vanligare dessa dagar

Försökte den undvika mig?
Var min kropp mjuk?
Och kände den, så liten som ett
bär, sin kvinnlighet i min
maskulinitet?

Krypskytten riktade en kula mot mig utan att bry sig
om att jag är allergisk mot krypskyttars kulor
och att allergin är så allvarlig
att den kan vara dödlig?

Ska mötet med en kula betraktas som en kollision i vanlig mening?
Som den mellan två bilar?
Och har min kropp och min benstomme
förstört dess revben också? Och orsakat dess död?
Eller kommer den att överleva?

_________________________________

Jag sökte skillnaden
mellan revolutionen och kriget när en
kula korsade min kropp och släckte en fackla
som tänts av en syrisk skollärarinna tillsammans med en palestinsk
flykting som betalat sitt hemland som lösning på antisemitismen i Europa
och med tvång förflyttats till den plats där han mötte en kvinna som liknade minnena

Det var en fantastisk känsla
som att äta glass mitt i vintern eller som att ha sex utan kondom
med en underlig kvinna i en främmande stad under kokainrus eller …

En förbipasserande berättar något till hälften
och vi hugger ner varandra som två älskande
en kvinna lockar mig
att följa henne
jag följer henne
och vi föder ett barn som liknar sveket
en krypskytt
dödar mig
jag dör
himlen faller ner på de förbipasserande så att turisterna flyr
himlen faller ner på de förbipasserande och mitt hjärta flyr inte
himlen faller uppåt och en poet begår kollektivt självmord i sitt rum
fastän han är ensam den kvällen

Den kvällen överrumplar mig glömskan bakifrån
därför köpte jag ett minne från en soldat som inte återvänt från kriget
och när jag upptäckte att tiden hade gått sönder
kunde jag inte hitta en exil
som passade min skada
och jag bestämde mig för att aldrig dö igen

Staden är äldre än minnena
förbannelsen är kringmurad av depressionen
ögonblicket kommer för sent till sina möten
murarna sluter in tiden i monotonin
döden liknar mitt ansikte
poeten lutar sig mot en kvinna i sin dikt
generalen gifter sig med min fru
staden kräks upp historien
och jag sväljer gatorna och trängseln sväljer mig
jag är den som delar ut sitt blod till främlingar och delar en vinflaska med min ensamhet
skicka, snälla, mitt lik som expresspaket och sprid ut mina fingrar jämnt bland mina vänner

Den här staden är större än en poets hjärta
och mindre än hans dikt
men stor nog för de döda att begå självmord utan att störa
att låta trafikljusen blomma i förorterna
låta polisen bli en del av lösningen
och gatorna bara en bakgrund till

Den kvällen då mitt hjärta snubblade
fångade en kvinna i Damaskus upp mig och lärde mig sitt begärs alfabet
jag var förlorad
mellan Gud som imamen planterat i mitt hjärta och
Gud som jag rörde vid i hennes säng
den kvällen
bara min mor visste att jag inte skulle återvända
bara min mor visste
bara min mor
min mor

Jag har sålt mina vita dagar på den svarta marknaden
och köpt ett hus med utsikt över kriget
utsikten är så fantastisk att jag inte kan motstå dess frestelse
så min dikt viker av från imamens doktrin
och mina vänner anklagar mig för isolering
Jag lägger kajal runt ögonen för att öka min arabism
och jag drack kamelens mjölk i drömmen och vaknade som poet
Jag ser på kriget som den spetälske betraktar människors ögon
och jag har kommit fram till fruktansvärda fakta om poesin och den vita mannen
om invandringens tid till Europa
om städerna som välkomnar turister under fredstid och mujaheddiner i krigstid
och om kvinnor som lider så mycket under fredstid och blir krigets bränsle i krigets tid

I en stad återuppbyggd som Berlin döljs en hemlighet som alla känner till, den är…
nej, jag ska inte upprepa vad alla känner till
jag föredrar att berätta för er vad ni inte vet:
problemet med kriget är inte de som dör
problemet är de som fortsätter att leva vidare efter

Det var det vackraste krig jag upplevt i hela mitt liv
fullt av metaforer och poetiska bilder
jag minns hur jag svettades adrenalin och urinerade svart rök
hur jag åt mitt kött och drack av skriken
döden i sin magra kropp lutade sig mot sin dikts förstörelse
och torkade mitt salt från sin kniv
och staden gned mina skor med sin kväll så att gatan log
och staden räknade mina sorgfingrar och strödde dem längs min väg emot den
döden gråter och staden minns sina mördardrag
skickar en knivstöt till mig med posten
hotar mig med glädje
och hänger mitt hjärta på sin tvättlina som sträcks mellan två minnen
glömskan drar mig mot mig själv
djupt mot mig, djupt
så att mitt språk faller över morgonen
balkongerna faller över sångerna
näsdukarna över kyssarna
bakgatorna över kvinnornas kroppar
grändernas detaljer över historien
staden faller över gravarna
drömmarna över fängelserna
de fattiga över glädjen
och jag faller över årsdagen

När jag blev medlem i de Dödas förbund
blev mina drömmar bättre
jag kunde gäspa fritt
och trots att krigstrummorna sjöng framför min uppsvällda kropp
fann jag tillräckligt med tid för att bli vän med en kringströvande hund
som valde att inte äta av mitt lik, trots sin hunger
utan nöjde sig med att sova vid mina fötter

Flera människor försökte att dra undan min kropp
men krypskytten diskuterade med dem med sitt gevär
så de ändrade sig
han var en hedervärd krypskytt
arbetade hederligt
och slösade inte med tid eller människor

Det lilla hålet
som var det som var kvar
efter kulans väg
tömde mig på innehåll
allt sipprade stilla ut
minnen
vänners namn
C-vitamin
bröllopssånger
den arabiska ordboken
de 37 graderna
urinsyran
Abo Nawas dikter
och mitt blod

I det ögonblicket
själen börjar fly genom den lilla port som kulan öppnat blir sakerna klarare
relativitetsteorin framstår som en självklarhet
olösliga ekvationer blir enkla
namnen på gamla klasskamrater återvänder till minnet
livet i alla sina detaljer lyses plötsligt upp
barnkammaren
modersmjölken
den första orgasmen
lägrets gator
bilden av Yasser Arafat
lukten av kaffe med kardemumma i huset
kallelsen till morgonbön
Maradona i Mexico 1986
du

igt, som om du äter din älskades fingrar
som om du diar en elkabel
som om du vaccinerar dig mot splitter
som om du är en minnestjuv
låt oss sluta med poesin och ersätta sommarsångerna med bandage
skördedikterna med operationstråd
lämna ditt kök och barnkammaren
och följ med mig och drick te bakom sandsäckarna
i massakern ryms alla
lägg dina drömmar i vindskontoret och ös vatten över blommorna på balkongen
för diskussionen med järnet kan bli lång
lämna kvar Rumi, Averroës och Hegel
och ta med dig Machiavelli, Huntington och Fukuyama
vi behöver dem nu
lämna ditt skratt
den blå skjortan och den varma sängen
ta med dig dina naglar, dina hörntänder, din jaktkniv och kom

Släng renässansen och ta inkvisitionen
Släng den europeiska civilisationen och ta kristallnatten
Släng socialismen och ta Stalin
Släng Rimbauds dikter och ta slavhandeln
Släng Foucault och ta aidsviruset
Släng Heideggers filosofi och ta föreställningen om den ariska rasens renhet
Släng Hemingways sol som har sin gång och ta kulan i huvudet
Släng van Goghs stjärnenatt och ta det avskurna örat
Släng Picassos Guernica och ta det verkliga Guernica med dess färska lukt av blod

Vi behöver de här sakerna nu, för att kunna börja firandet.

Översättning från arabiska via engelska av: Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun

المدينة - The City

árabe | Ghayath Almadhoun

إذا كان الطريقُ إلى إيثاكا أجمل من إيثاكا، فإنَّ الطريقَ إلى دمشقَ ليس أجملَ من دمشق.


1
المدينةُ تشبهُ التجاعيدَ، ملتفةٌ على بعضها البعض كأجسادِ المنسيين في زنازين العالمِ الثالثِ، نافرةٌ كذاكرة مثقوبةٍ، واضحةٌ كملابس العيد، فضائحيةٌ كخيوطِ سجادةٍ فارسيةٍ، طالما سحرتني هذه المدينةُ بالتراكمِ، طبقةٌ تضاجعُ طبقةً تضاجعها أُخرى، تتوالدُ بلا حَبَلٍ، مدينةٌ تلبسُ البرقعَ في وجهها وتكشفُ عن ساقيها السمراوين، المدينةُ تقطعني حين أراودها عن نفسي جيئةً وذهاباً كل يومٍ، أقطعُها كما يقطعُ عرابو ثورةِ البروليتاريا رؤوسَ الطبقاتِ المخمليةِ بدايةً، ثم رؤوسَ الأصدقاءِ لاحقاً، أقطعُها بصبرِ جملٍ، بهمةِ كلاشنكوف، وشهوةِ جرادةٍ أمام حقلٍ في الصباحِ.

المدينةُ تشبهُ الذكرياتِ، مبهمةٌ، ولكنها تدغدغُ الحقيقةَ بحياءٍ، تُثْقِلُ نومنا بمزيدٍ من الشهوةِ، وصحونا بمزيدٍ من الأسئلةِ، ومثل جنازةِ الغرباءِ في المدنِ الغريبةِ، تثيرُ الشفقةَ دونَ أنْ تصافحَ يدَ الحزنِ، تئنُّ في الليلِ كأنها مصابةٌ بالترحالِ وتخدشُ جلدَ أحاديثنا بأظافرَ من حنينٍ مبهمٍ، ثم تندسُ إلى جانبنا في الفراشِ، كنَّا حين نصحو في منتصفِ الموتِ على صوتِ نشيجها، تغطي رأسَها بالوسادةِ، فتنكسرُ الأحلامُ.
المدينةُ تشبهُ السياحَ، بنزقهم، بكاميراتهم الديجتال وصنادلهم التي لا تعرفُ لغةَ الأرصفةِ في شمالهم الباردِ، بمرحهم المجمركِ ولفافاتِ حشيشهم التي ينكرونها وتنكرهم حين يعودون إلى بلادِ الثلجِ، تشبههم بلونهم البرونزي المزيفِ وقد شربتْ عظامهم الشمسَ وفيتامين "د" وكاميراتهم المدينة.
المدينةُ تشبه بائعي اليانصيب بوجوههم الميتة، وتقاريرهم لفروع المخابراتِ بعد غلاءِ الخبزِ، تشبههم وهم يزرعونَ الأحلامَ على الطرقاتِ، متوعدين العابرين بالملايين وأطفالهم يرضعون الماءَ ويربحون الجوع.
المدينةُ تشبهُ أبوابَها السبعةَ، مشرعةٌ بلا رقيبٍ كأسرَّةِ العاهراتِ، مغلقةٌ بلا بصيصٍ كقبورِ الموتى.
المدينةُ تشبهُ دمشق.




2
هنا تستلقي المدينةُ على ظهرها، الشمسُ تلدغُ جلدَها فتزدادُ شحوباً، والضجةُ تذهبُ إلى نهاياتها، من أولِ النهرِ إلى منتصفِ الروحِ، تشدُّ حبلَ مشيمتها الذي لم ينقطعْ، وترمي فقراءَها إلى الأطرافِ، فقراؤها الذين كلما حاولوا أنْ يحبوها سقطوا تحت عجلاتِ اتساعها، هذه الخدوشُ التي تسكنُ جلدها هي طرقاتُها المتشابكةُ بعنايةٍ لا إلهيةٍ، وتلكَ الغيمةُ السوداءُ التي تلفُّ جيدها إنما هي نتيجةُ تردُدِها المزمنِ أمامَ التوقفِ عن التدخينِ، يا إلهي، كيف لي أنْ أتسلقَ نهدَها المطلَّ على تجاعيدها، تستلقي عليه البيوتُ الرماديةُ من سفحهِ إلى الحلمةِ بهندسةِ التراكمِ منذ اكتشافِ اللذةِ صدفةً بين رجلٍ وامرأةٍ وحتى الحضارة، لا أصدقُ كيف يمكن لنهدٍ أن يُسمى جبلاً دون مجازٍ، ودربٌ شقَّها الذين مروا دون أن يُحبوا أعداءَهم، لا تزالُ كشاهدةِ القبرِ تبثُ التاريخَ، هنا تستلقي المدينةُ طازجةً وكأنها لم تسبقِ الأبجديةَ بعدةِ كوارثَ، تحيطها أسوارٌ لا تشبهُ الحصارَ، وتكادُ إنْ أنصتَّ قليلاً تسمعُ رجعَ صدىً خافتٍ لمنتصبي القامةِ الذين شربوا ماءَها وبعضهم تسللَ بحكمِ الوراثةِ إلى دمكَ المصابِ بالأغاني، إنها المقبرةُ الأولى التي احتفل الناسُ بها كدليلٍ على الذكرياتِ، أمرُّ بها غريباً عني فتمرُّ بي غريبةً عن ملامحي، أُبصرها في وجوهِ غرباءَ انتموا إليها فنتماهى في حضرةِ التوهمِ، هي القديمةُ مثل مستحاثةٍ وأنا الجديدُ مثل نهايةِ التاريخِ، أمسكُ ثوبها كطفلٍ وتمسكُ قلبي كامرأةٍ فنرتكبُ القصيدةَ، أنا الحالمُ يصطادُ الشعرَ وهي الواقعيةُ تنجبُ الأطفالَ ولا تربيهم، أنا الفاني وهي الأزليةُ الباقيةُ، أنا القدريُّ المشبعُ بالغيبياتِ وهي الواقعيةُ الملحدةُ، لا عزاءَ لي ولا ضيرَ عليها سوى أننا صُدفةً عاشقان.




3
نازلاً في الطريقِ إلى خصرها، أتقاطعُ مع الشكِّ، هو سائرٌ نحو كمالِ اليقينِ وأنا أكادُ ألامس الظنَّ من حافتهِ الملساء، أكسرُ حصالةَ الوقتِ وأخرجُ منها ثلاثةَ أيامٍ وبضعَ ساعاتٍ هي لحظاتُ الفرحِ التي جمعتها خلالَ حياتي التي لا تزال على قيدِ الحياةِ، ثقلُ بندقيةِ الكلاشنكوف التي أورثني إياها شيوعيٌ مرَ صدفةً بجانبِ جرحي لا يزالُ يثقلُ كتفي الأيمن، ولذا أصبحَ كتفي الأيسرُ أعلى وأكثرَ شموخاً، وازدادَ وَحْلُ أيامي رخاوةً وإيذاناً بالغوصِ البطيءِ، أما شجرةُ البرتقالِ التي يتكررُ ظهورُهَا في حلمي بطعمها الذي يشبهُ طعمَ غزةَ مع ميلانٍ خفيفٍ نحو حموضةٍ تشبهُ هواءَ دمشق، فتفسيرها عصيٌ على الويكيبيديا، وليس عصياً على ابن العربي، في آخرِ الدربِ المفضي إلى "الزقاقِ المستقيمِ" أرافقُ حنانيا إلى بيت يهوذا، نتمشى مبهورين بالتفاصيلِ التي تتساقطُ من السماءِ بسبب أخطاءَ فنيةٍ في هندسةِ الربِّ، نلتقي الشهداءَ الذين ينتظرونَ في الردهةِ من يجيبُهم عن أسئلتهم الوجودية عن معنى حشرهم وأعدائهم في قاعةٍ واحدةٍ تحت شعار كلنا شهداءُ، هذه المدينةُ تأكلُ لحمَ أخيها وتتجشأُ ازدحاماً، هذه المدينةُ مسورةٌ بالحكايا ودعاءِ المنكوبين بالورعِ، هذه المدينةُ لم تقطعْ حبلَ مشيمةٍ يصلُها بالموتِ، إنها تشحذُ سكينها كلَّ ليلةٍ على أملِ المجزرةِ القادمةِ، ليت لي دفءَ محركِ سيارةٍ في شتائكِ الحزين أو برودةَ قبرٍ في صيفكِ المرِّ أيتها الصحراءُ الاسمنتيةُ، أيتها المدينةُ التي تشربُ الشايَ على أنغامِ المعركةِ، وترقصُ رقصةَ الهزيمةِ على جثثِ أبنائها الضالين، آمين.




4
ليسَ في جعبتي متسعٌ من الضوءِ لأوزعَهُ على عميانِ "مترلينك"، الأسوارُ تحيطُ المعنى داخلَ روحي كما تحيطُ المدينةُ ذكرياتي، آه يا روحي المؤمنةُ، آه يا جسدي الملحدُ، سأعترفُ الآن بخطيئتي الأصليةِ، إنَّ جميعَ قصائدي التي غرزتُها في لحمِ أيامكم كسكينٍ صدئةٍ، ليست قصائدي، لقد سرقتها من المنسيين وفاقدي الذاكرةِ، وجمعتُها من أسرةِ المشافي البيضاءِ وأنين المعذبين، إنها ذاكرةُ النساءِ المسفوكةُ أمام ذكورةِ الله، غرغراتُ الذين ماتوا برداً في منتصفِ الأغنيةِ، إنها الحلمُ حين يكونُ مجرداً من الحالمين، نعم، إنها ليست قصائدي، إنها ذكرياتٌ متحجرةٌ لأناسٍ عاشوا قبل زمنٍ سحيقٍ، لا نعرفُ أسماءَهم ولكننا نحملهم في ملامحنا الباهتة، أمنياتٌ لم تتحققْ، وضحكاتٌ مستعملةٌ، إنها ليست قصائدي، إنها أنفاسُ الغرقى والمشنوقين، والأرواحُ التي سالتْ من ثقوبٍ صغيرةٍ أحدثتها البنادق…

إنها ليست قصائدي…
لـ ـيـ ـسـ ـت قـ ـصـ ـا ئـ ـد ي.




5
لستُ أنا فقط،

جميعنا غرباءُ،
وإلا كيف تفسرون المدينة؟




6
الشاعرُ الذي التقيتهُ ذاتَ خمارةٍ في دمشق،…


أكلهُ الذئب.




7
من أولِ الجسدِ إلى تخومِ الشهوةِ، يسَّاقطُ الليلُ جرحاً جرحاً، فأحتمي بالضوءِ، النساءُ المتخفياتُ بجلابيبهنَّ يذكرنني بذكورةِ العالمِ، فأتعكزُ على أنوثةٍ كي أنجو، والتعبُ الذي يسيلُ خلفَ المارةِ يشدُني إلى القاعِ، هذه المدينةُ لا تشبهُ الفرحَ، لكنَّ فيها غموضاً يصيبُنا بسعادةٍ عابرةٍ، لا تشبهُ الموتَ لكنها محكومةٌ بالنهاياتِ، هي الظلمُ الموزعُ بعدالةٍ فاضحةٍ، حلمُ المرأةِ بالانعتاقِ، تنهيدةُ الله، ورأسُ يوحنا الذي يركضُ في ليالينا باكياً، هي التحالفُ بين القصيدةِ والجلادِ، بين رائحةِ الأسوارِ طازجةً ونكهةِ الأزقة التي تفضي إلى البدايةِ، إنها الشامُ، عرسُ الدمِ الذي لا ينتهي، رقصةُ سالومي التي تمطرُ أياماً على أيامنا، النهايةُ التي تبدأ الآن، صلاةُ أمي المبللةُ بالأساطيرِ، المآذنُ التي تلامسُ أصابعَ الله، لصوتها طعمٌ يشبهُ لون الشعرِ، ولجسدها تضاريس الخطيئةِ، إنها الشامُ التي انجبتني وسقطتْ برصاصةِ قناصٍ، فولدنا معاً، أشدُها نحوي فتنكسرُ الأغنيةُ، تشدُني نحوها فتؤلمني القصيدةُ، {يا أيها الذين آمنوا لا تقربوا الشامَ إلا وأنتم سُكارى فإنها مجبولةٌ بالنعاسِ}، لها الأغاني المقتولةُ وتفاصيلُ النبوةِ ورائحةُ الوحيِ، ولنا التصوفُ تحت سُرَتها عراةً، نحن أبناؤها العاقون الذين ضاعوا في الشمالِ، وهي أمُّنا التي لم ترضعْنا سوى الخوفِ، فورثنا سورةَ الشعراءِ، إنها الشامُ، تفاحةُ الضوءِ وسفرُ الحزنِ ورسائلُ ابن العربي التي لم تصلْ بعدُ.

© Ghayat Almadhoun
Audio production: Ghayat Almadhoun, 2014

STADEN

sueco

Även om resan till Ithaka är vackrare än Ithaka, så är vägen till Damaskus inte vackrare än Damaskus.

1
Staden liknar rynkor som veckar sig ovanpå varandra likt bortglömda fångars kroppar i tredje världens fängelseceller, framträdande som ett urholkat minne, färggranna som festkläder, skimrande likt trådarna i en persisk matta. Den hänför mig med sina lager: ett skikt i samlag med ett annat i samlag med ett tredje förökar hon sig utan graviditeter. En stad som bär burka för ansiktet, men visar sina bruna ben bara. Hon går rakt genom mig när jag förför henne med mina vandringar fram och tillbaka varje dag och jag går rakt genom henne så som ledarna för proletariatets revolution giljotinerar aristokraterna först, och sedan sina egna vänner. Jag skär rakt genom henne med envisheten hos en kamel, ihärdigheten hos en kalasjnikov och lystnaden hos en gräshoppa framför ett fält om morgonen.
Staden liknar minnen, vaga och blygt kittlande verkligheten, hon tynger vår sömn med nya begär och vakenheten med nya frågor och framkallar, likt främlingars begravningar i främmande städer, ett medlidande som inte skakar hand med sorgen. Om natten gnyr hon, hemsökt av uppbrottslust, och klöser samtalens hud med en obestämd längtans naglar. Sedan kryper hon ned i sängen bredvid oss, och när vi då, mitt i döden, vaknar upp till hennes snyftningar, drar hon kudden över huvudet och drömmarna krossas.
Staden liknar sina turister, i deras nonchalans, digitalkameror och sandaler som inte talar de nordliga trottoarernas språk, liknar dem i deras förtullade glädje och jointar som de förnekar, och som förnekas dem, när de återvänt till snöns riken. Hon liknar dem i deras fusksolbränna, efter att deras skelett sugit i sig sol och D-vitamin och deras kameror sugit i sig staden.
Staden liknar lottförsäljarnas döda ansikten och skvaller till säkerhetspolisen efter den senaste höjningen av priset på bröd, liknar dem när de sår sina drömmar längs gatorna och lovar miljoner till de förbipasserande medan deras barn ammas med vatten och skördar svält.
Staden liknar sina sju portar, öppna och obevakade som de prostituerades sängar, slutna som de dödas gravar.
Staden liknar Damaskus.

2
Här ligger staden på rygg, solen sveder hennes hud som blir allt blekare, bullret stegras till sin yttersta gräns; från flodens början till själens mitt sträcks hennes navelsträng ut, den som aldrig klippts av, och slungar hennes fattiga mot periferierna, hennes fattiga, som varje gång de försöker klättra uppför hennes kropp, faller under hennes väldiga tillväxts hjul. Skårorna i hennes hud är gatorna som korsas med ogudaktig precision. Och det svarta molnet kring hennes nacke är bara en konsekvens av hennes kroniska oförmåga att sluta röka. Åh gud, hur ska jag kunna klättra uppför hennes bröst för att nå utsikten över rynkorna, där grå hus har ackumulerats från basen till bröstvårtan sedan den plötsliga upptäckten av lusten mellan man och kvinna till civilisationens början. Jag förstår inte hur detta bröst kan kallas ett berg utan att använda metaforer. Och en stig upptrampad av dem, som inte älskade sina fiender, är fortfarande som en gravinskription som direktsänder historien. Ja, här vilar hon som ny, som om hon inte funnits många katastrofer före alfabetet, omgiven av murar som inte liknar en belägring och om du lyssnar noga kan du höra svaga ekon från de homo erectus som drack av hennes vatten, varav några genetiskt infiltrerat ditt blod, infekterat det med sånger. Hon är den första gravplatsen firad av människan som minnenas bevis. Jag går genom henne som en främling för mig själv, så hon går genom mig främmande för mitt ansikte. I ansiktsdragen hos de främlingar som en gång tillhört henne ser jag henne, och vi smälter samman i förvillelsens närhet. Hon är gammal som en fossil och jag är ny som historiens slut; jag griper tag i hennes klänning som ett barn, hon griper tag om mitt hjärta som en kvinna och vi begår dikten tillsammans: jag är drömmaren som jagar poesin, hon är realisten som sätter barn till världen utan att bry sig om dem; jag är den dödlige, hon den odödliga och eviga; jag är full av tro på ödet och det osynliga, hon den ateistiska realisten. Till ingen tröst för mig och ingen skada för henne, det är bara av en slump som vi råkar vara älskande.

3
Under nedfärden mot hennes midja, korsas min väg av tvivlet. Han är på sin vandring mot fullständig visshet, och jag nuddar nästan vid vantrons mjuka kant. Jag slår sönder tidsbössan och tar ut tre dagar och ett par timmar, summan av de lyckliga stunder som jag sparat ihop under hela mitt fortfarande levande liv. Vikten av kalasjnikovgeväret jag ärvt av en kommunist, som råkade passera mitt sår, tynger fortfarande höger axel, därför har min vänsteraxel blivit högre och stoltare och mina dagars lera lösare och nedsjunkandet lättare. Apelsinträdet däremot, som ständigt dyker upp i mina drömmar, med sin smak av Gaza och stråk av Damaskus syrliga luft, är omöjligt att hitta en förklaring på i Wikipedia, men inte hos Ibn el-Arabi. I slutet av gränden som mynnar ut i Raka gatan, slår jag följe med Ananias som är på väg till Judas hus. Vi vandrar förundrade över detaljerna som faller från himlen på grund av tekniska missöden i Guds ingenjörskonst. Vi möter martyrerna som väntar i hallen på någon som kan besvara deras existentiella fråga om varför de förts in i samma sal som sina fiender under mottot ”Vi är alla martyrer”.
Denna stad äter sin broders kött och rapar upp människomyller, denna stad är kringmurad av historier och böner från fromhetens fördömda, denna stad har aldrig klippt av navelsträngen som förbinder henne med döden, hon vässar kniven varje kväll, förväntansfull inför den stundande massakern.
Jag önskar att jag hade en motorhuvs värme i din sorgsna vinter, och gravens kyla i din bittra sommar, du cementöken, du stad som dricker te till krigstrummornas larm och dansar nederlagets dans över dina förlorade söners lik, amen.

4
Jag har inte plats nog i väskan för ljuset att ge till Maeterlincks blinda. Murar kringgärdar meningen i min själ som staden kringgärdar mina minnen. Å min troende själ, å min ateistiska kropp, jag ska nu bekänna en dödssynd: alla dikter, som jag stuckit in i era dagars kött likt en rostig kniv, är inte mina. Jag har stulit dem från de som glömts bort och från de som glömt, samlat in dem från vita sjukhussängar och de torterades jämmer. De är minnen av kvinnor vars blod utgjutits inför Guds manlighet, rosslingen från de som dog av köld mitt i sången, drömmen när den tömts på sin drömmare. Nej, de är inte mina dikter, de är fossilerade minnen från människor som levt för längesedan; vars namn vi inte känner men som vi bär i våra diffusa anletsdrag, förhoppningar som aldrig infriats, begagnade skratt. De är inte mina dikter. De är de drunknades och de hängdas andetag, själarna som rann ut genom de små hål gevären orsakat. De är inte mina dikter.
I-N-T-E M-I-N-A D-I-K-T-E-R

5
Inte jag bara – alla är främlingar.
Hur annars förklara staden?

6
Poeten jag mötte på någon bar i Damaskus … Vargarna slukade honom.

7
Från kroppens början till lidelsens gräns faller natten, sår för sår. Jag tar skydd i ljuset. Kvinnor som döljer sig i sina jilbabs påminner mig om världens maskulinitet, för att överleva lutar jag mig mot kvinnligheten som en krycka. Tröttheten som strilar fram bakom fotgängarna drar mig mot botten. Denna stad liknar inte glädjen, men hennes gåtfullhet nuddar vid oss i en snabb och flyktig lycka. Hon liknar inte döden, men är förbannad av upphöranden. Hon är orättvisan skandalöst rättvist fördelad, kvinnans dröm om frigörelse, Guds suck, Johannes Döparens huvud som rusar gråtande genom våra nätter. Hon är alliansen mellan dikten och bödeln, mellan den färska lukten av murar och smaken av gränder som leder till begynnelsen. Hon är Damaskus, blodsbröllopet utan slut, Salomes dans som regnar dagar över våra dagar, slutet som börjar nu, min mors böner indränkta i legender, minareterna som nuddar vid Guds fingrar. Hennes röst har en smak som liknar poesins färg, hennes kropp syndens topografi. Hon är Damaskus som gav upphov till mig och som föll för en krypskytts kula, så föddes vi tillsammans. Jag drar henne till mig och sången krossas, hon drar mig till sig och dikten gör ont. ”O ni som tror, ni ska inte iakttaga Damaskus utan att vara berusade, ty hon har knådats med sömnighet.” Hennes är de mördade sångerna, profetians detaljer och inspirationens doft och vårt är att vara sufier under hennes navel, nakna. Vi är hennes otacksamma söner, som irrat vilse i norr. Hon är vår mor som diat oss enbart med fruktan, därför fick vi Poeternas sura i arv. Hon är Damaskus; äpplet av ljus, sorgens bok och breven frånIbn el-Arabi som inte kommit fram ännu.

Översättning från arabiska via engelska av: Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun

لا أستطيعُ الحضور - I Can’t Attend

árabe | Ghayath Almadhoun

في الشمالِ، بالقربِ من سياجِ الله، مستمتعاً بالتطورِ الحضاري وسحرِ التكنولوجيا، وبآخرِ ما توصلتْ إليهِ البشريةُ من أساليبِ التمدن، وتحتَ التأثيرِ المخدرِ الذي يمنحهُ الأمانُ والتأمينُ الصحيُّ والضمانُ الاجتماعي وحريةُ التعبير، أتمدَّدُ تحتَ شمس الصيفِ كأنَّني رجلٌ أبيض، وأفكرُ بالجنوب، مختلقاً أعذاراً تبررُ غيابي، يمرُّ بجانبي مهاجرونَ ورحالةٌ ولاجؤون، يمرُّ سكانٌ أصليونَ ومزيفونَ ومتهربونَ من الضرائب، كحوليونَ وأغنياءُ جددٍ وعنصريون، كلُّهم يعبرون أمامي وأنا جالسٌ في الشمالِ أفكرُ بالجنوب، وأؤلفُ قصصاً مزيفةً كي أُغطي على غيابي، وكيفَ أنَّني لا أستطيعُ الحضور.


نعم، لا أستطيعُ الحضور، فالطريقُ بين قصيدتي ودمشق مقطوعةٌ لأسباب ما بعد حداثية، منها أنَّ أصدقائي يصعدون إلى الله بتسارعٍ مُضطردٍ أعلى من سرعةِ مُعالجِ كمبيوتري، وبعضُها يخصُّ امرأةً قابلتها في الشمالِ فأنستني حليبَ أمي، وبعضها متعلقٌ بحوضِ السمكِ الذي لنْ يجدَ منْ يطعِمَهُ في غيابي.


 لا أستطيعُ الحضور، فالمسافةُ بين واقعي وذاكرتي تؤكِّدُ أنَّ أينشتاين على حقّ، وأنَّ الطاقةَ المنبثقةَ من اشتياقي تساوي حاصلَ ضربِ الكتلةِ في مربَّعِ سرعةِ الضوء.


 لا أستطيعُ الحضور، لكنَّني قادرٌ على الغياب، نعم، أستطيعُ الغيابَ بمهارةٍ عالية، وقد أصبحتُ محترفاً في الآونة الأخيرة، وصارَ لي أجندةٌ أرتِّبُ فيها مواعيدَ غيابي، وصارَ لي ذكرياتٌ لم تقعْ بعد.


أستطيعُ الغياب، كما لو أنَّني لم أكنْ، كما لو أنَّني عَدَم، كما لو أنَّ الهواءَ لم يدخلْ رئتي من قبل ولم يكُ لي أعداء، كما لو أنَّني فقدانُ ذاكرةٍ مُرَكَّز، كما لو أنَّني غيبوبةٌ تنتقلُ بالعدوى.


لا أستطيعُ الحضور، فأنا الآنَ مشغولٌ بالحربِ الباردة التي أخوضها يومياً مع العزلة، بالقصفِ العشوائيِّ للعتْم، بالاكتئابِ الممنهجِ وغاراتِ الوحدةِ التي تستهدفُ المطبخ، بحواجزِ التفتيشِ التي تقفُ بيني وبين الصيف، بالبيروقراطية بسببِ فَصْلِ السلطاتِ التشريعيةِ والتنفيذية، بالروتينِ في دائرةِ الضريبة، لقد حدَّثْتَنِي طويلاً عن الحرب، دعني أحدِّثك قليلاً عن السلامِ الذي أنعمُ به هنا في الشمال، دعني أحدِّثك عن تدرجاتِ لونِ البشرة، عن معنى ألَّا يعرفَ الناسُ أنْ يلفظوا اسمك، عن الشَّعر الأسود، عن الديمقراطيةِ التي تقفُ دائماً في صالحِ الأغنياء، عن التأمين الصحِّي الذي لا يشمل الأسنان لأنَّها ليست جزءاً من الجسد، دعني أحدِّثكَ عن الخضار التي لا طعمَ لها، عن الورودِ التي لا رائحةَ لها، عن العنصريةِ المغلفةِ بابتسامة، دعني أخبركَ عن الوجباتِ السريعةِ والقطاراتِ السريعةِ والعلاقاتِ السريعة، عن الإيقاعِ البطيءِ والحزنِ البطيءِ والموتِ البطيء.


هل ستُصدقني إنْ قُلتُ لكَ إنَّ حذائي متعبٌ، وإنَّ في داخلي ذئباً لا أستطيعُ كبحَهُ بعد أن اشتمَّ رائحة الدم، هل تصدقني إنْ رأيتَ على جسدي آثارَ الرصاصاتِ التي أصابتْ أصدقائي هناكَ بينما أنا جالسٌ هنا خلفَ شاشةِ الكمبيوتر، أتؤمنُ بالمصادفة، إنَّ غيابي مصادفةٌ مخططٌ لها بعنايةٍ بالغة، خبط عشواء مدروسة، ولقد اكتشفتُ مصادفةً أنْ ليس مصادفةً أنْ تحدثَ المصادفة، إنما المصادفةُ ألَّا تحدث. المهم، هل ستصدقني إنْ حلفتُ لكَ بالموسيقى، أقسمُ بالموسيقى أنَّ تصريحَ الإقامةِ في أوروبا قد يباعد ما بيننا وبين الموتِ بالرصاص، لكنَّه يقاربُ ما بيننا وبين الانتحار.


حسناً، سأخبركَ الحقيقة، سأخبركَ لمَ لا أستطيعُ الحضور، حدثَ ذلك في إحدى أمسياتِ الصيف، حين صادفتُ في الطريق إلى البيت امرأةً حزينة، كانتْ تحملُ في يدها غابة، وفي حقيبتها زجاجةَ نبيذ، قبَّلتُها فأصبحتْ حاملاً في الشهر الحادي عشر...


ليس هذا ما يمنعني من الحضور، سأخبركَ الحقيقة، لقد أمسكتني دمشقُ مع امرأةٍ أُخرى في الفراش، حاولتُ أنْ أُصلحَ الموقف، وأنَّ ما جرى نزوةَ ليس إلا، وأنَّها لن تتكرر، أقسمتُ بكلِّ شيء، بالقمر، بالألعابِ النارية، بأصابعِ النساء، لكنَّ كلَّ شيءٍ كانَ قد انتهى، فهربتُ إلى الشمال...


ليس هذا ما يمنعني من الحضور، سأخبركَ الحقيقة، حين كنتُ طفلاً، لم أكنْ أعرفُ أي شيءٍ عن اقتصاد السوق، الآن وبعدَ أنْ أصبحتُ مواطناً في إحدى دول العالمِ الأول فإنَّني لا أعرفُ أي شيءٍ عن اقتصادِ السوق...


ليس هذا ما يمنعني من الحضور، سأخبركَ الحقيقة، حينَ كنتُ أهمُّ بالمجيء، اصطدمتْ حقيبتي بخبرٍ عاجلٍ فانكسرتْ لغتي إلى قطعٍ وتناهبها المارة، ولم يعدْ لديَّ لغة...


ليس هذا ما يمنعني من الحضور، سأخبركَ الحقيقة، أنا ميِّت، نعم، لقد توفيتُ منذ عدةِ سنوات...
 

© Ghayat Almadhoun
Audio production: Ghayat Almadhoun, 2014

JAG KAN INTE KOMMA

sueco

I norr, nära Guds stängsel, njuter jag av civilisationens pågående framsteg, teknologins magi och den mänskliga civilisationens senaste landvinningar, drogad av trygghet, sjukförsäkring, välfärd och yttrandefrihet, ligger jag under sommarsolen som en vit man och tänker på södern, medan jag utformar ursäkter för att förklara min frånvaro. Immigranter, resenärer och flyktingar går förbi mig, liksom riktiga medborgare och oriktiga, skattesmitare, alkoholister, nyrika, rasister, alla passerar de förbi mig medan jag ligger i norr och tänker på södern och diktar upp historier för att kamouflera min frånvaro, om anledningen till
varför jag inte kan komma.

Ja, så är det, jag kan inte komma, för att vägen mellan min dikt och Damaskus är avstängd, av postmoderna orsaker, varav några är att mina vänner kommer till Gud i en accelererande hastighet som är högre än min dators processors. Andra beror på en kvinna jag mötte i norr, som fick mig att glömma allt jag lärt mig med modersmjölken, och ytterligare andra har att göra med mitt akvarium, eftersom det inte kommer att hitta någon som kan mata fiskarna i min frånvaro.

Jag kan inte komma för att avståndet mellan min verklighet och mitt minne bevisar att Einstein har rätt, att energin som strålar ut från min längtan är lika med massan multiplicerad med ljusets hastighet upphöjt i två.


Jag kan inte komma men jag har förmåga till frånvaro. Ja, jag kan frånvara med stor skicklighet. På senaste tiden har jag blivit professionell och har börjat med kalender för att föra in datumen för min frånvaro, och har numera minnen som inte inträffat.

Jag kan vara frånvarande, som om jag aldrig hade existerat, som om jag var intet, som om luft aldrig hade fyllt mina lungor, som om jag inte hade några fiender, som om jag var ett koncentrat av minnesförlust, som om jag var ett smittsamt komatillstånd.

Jag kan inte komma, eftersom jag är upptagen med det kalla krig som jag varje dag för mot isolering, med mörkrets urskiljningslösa bombattacker, med systematisk depression, med raider av ensamhet som tagit sikte på köket, med checkpoints som står mellan mig och sommaren, med byråkratin orsakad av separationen mellan den lagliga och den verkställande makten, med skatteverkets rutiner. Du har berättat mycket för mig om kriget, låt mig nu berätta för dig om freden jag vilar i här i norr, låt mig berätta om rangordningen genom hudfärg, om innebörden av att ingen kan uttala ditt namn, om svart hår, om demokratin som alltid står på de rikas sida, om sjukförsäkring som inte innefattar tänder för att de inte är en del av kroppen, låt mig berätta om grönsaker som inte har någon smak, rosor som inte har någon doft, om rasism som döljs bakom ett leende, låt mig berätta om snabbmat, snabba tåg, snabba relationer och om den långsamma rytmen, långsam sorg och långsam död.

Kan du tro mig när jag säger att skorna jag har är trötta, och att det finns en varg inom mig som jag inte kan tygla efter att den har känt lukten av blod, kan du tro mig om du på min kropp ser fysiska ärr efter kulorna som träffat mina vänner medan jag suttit här bakom dataskärmen, tror du på slumpen, min frånvaro är en slump som planerats noggrant, en välplanerad slump, och jag har av en slump upptäckt att det inte är en slump att slumpen inträffar, det är en slump om slumpen inte inträffar, det viktiga i allt detta, tror du mig om jag svär vid musiken, jag svär vid musiken, att ett uppehållstillstånd i Europa ökar avståndet mellan oss och döden genom kulor, men minskar avståndet mellan oss och självmordet.

Ok, jag ska säga dig sanningen, jag berättar för dig varför jag inte kan komma, det hände en sommarkväll, när jag på hemvägen av en slump mötte en sorgsen kvinna som bar en skog i sin hand och en vinflaska i sin väska, jag kysste henne och hon blev omedelbart gravid i elfte månaden …

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen, Damaskus överraskade mig med en annan kvinna i sängen, jag försökte ordna upp situationen, det som hänt var en engångsföreteelse, det skulle inte upprepas, jag svor vid allt, månen, fyrverkerierna, kvinnornas fingrar, men allt var slut, och jag flydde norrut …

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen, när jag var ett barn visste jag ingenting om hur marknadsekonomin fungerar, nu, efter att jag blivit medborgare i ett av första världens länder vet jag ingenting om hur marknadsekonomi fungerar…

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen, när jag började förbereda mig för att komma så krockade min väska med en nyhetsrubrik och mitt språk föll sönder, bitarna stals av de förbipasserande, så jag har inget språk längre …

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen, jag är död, ja, jag dog för flera år sedan …

Det är inte det som förhindrar mig att komma, jag ska säga dig sanningen …

Översättning från arabiska via engelska av: Marie Silkeberg och Ghayath Almadhoun

III[2]:1 what gas they don’t want to tell

sueco | Marie Silkeberg





en ensam svart herrsko kör förbi på bagagebandet. några lådor. grå. tomma eller fulla. rädsla.
fattigdomens utsatthet. känslan av katastrof. sammanbrott. en förståelse som kommer för sent. ett
djur hellre. en reva som blir för djup. att se världen från två håll. att bära skillnad. spänning. som
slutar i katastrof. eller täcks av en katastrof. jag har ont. i varje rörelse. ord. skillnad eller
främlingsskap. without end. and without mercy. sound and fury of history. and the sense of
powerlessness. you are not a foreigner to me. ankomsthallar. automatiska dörrar. ljud. en
helhetsupplevelse. frekvensband. många antenner. tv:s själva nervsystem. biljud. det här utsatta
läget. serier. ingångar. huggen mot halsen. i strupen. små och stora nationer. värdesystem. en
ensam svart herrsko kör förbi på bagagebandet. jag skulle kunna gråta. av anspänningen. skon
fortsätter att köra. lådorna. tystnaden i natten. jag försökte skära i den. hörde han mig? flykting-
länder. sov han? små nationer med höga murar. jordglober på borden. klockor. projektioner av 
klockor på väggarna. utländska kvinnor. berusade män. transithallar. glostrup. här föddes jag
alltså. my native country. eller med statens handlingar. rätten att försvara sig. imperativet. bron i
horisonten. de anede ikke hvad det var der ramte dem. ockuperat område. det er som efterårs-
stormen. han bare er der. lågländer. platta horisonter. förseningar. helgon. eller odjur. för
                

passivitet.


felaktiga handlingar. blåljusen i marken. reducera. minska. exakta sekvenser. glömskan. upplysta
tågvagnar på bangården. det trånga rummet. tvkanaler. platåer. riktningar i rummet. kubkänslan.
rätta proportioner. eller proportioner överhuvudtaget. orden. deras bakgrund. ett dunkelt rum.
dunkel resa. svensk-danska gränsen. jeg tænker på om vi ikke bare skal prøve på at gøre det igen
idag. bron i horisonten. den höga siluetten. att ändra rörelsen. materialutmattning. the eyes
weakness. lufthavn. sikkerhedszone. zakajev deltog i en exiltjetjensk kongress i köpenhamn. detta
möte, mitt under pågående gisslandrama i moskva, har retat upp rysslands ledning. zakajev sitter
nu häktad i 13 dagar, vilket ger de danska myndigheterna och regeringen visst rådrum. rälsen.
sveket. i nationella termer. you aren’t better. western union. gult och svart. does the world ever
happen to you. exchange. pengar. fara. att ha lämnat. att kunna lämna. att vara utestängd. rättvisa.
nydragna gränser. visumhantering. history now

© Marie Silkeberg

III[2]:1 what gas they don’t want to tell

árabe

فردة حذاءٍ رجالي أسودَ تمر على سكة الحقائب. بعض صناديق. رمادي، ملأى أو فارغة. خوف، فظاعة الفقر.  الإحساس بالكارثة. الانهيار. استيعابٌ يأتي بعد فوات الأوان. تفضيل الحيواني. التمزق الذي يدخل عميقاً. لرؤية العالم من وجهتي نظر. لتحمل الاختلاف. توترٌ. ينتهي بكارثة. أو يتخفى في الكارثة. أنا أتألم في كل لحظة. كلمة. الاختلاف أو الاغتراب.

without end. and without mercy. sound and fury of history. and the sense of powerlessness. you are not .a foreigner to me

قاعات الوصول. الأبواب الأوتوماتيكية. أصوات. تجربة كلية. نطاقات التردد. الكثير من الهوائيات. تحديداً الجهاز العصبي للتلفزيون. الأصوات الجانبية. هذا الموقف الخطير. التسلسل. المداخل. الطعنات على العنق. في الحلق. أمم صغيرة وكبيرة. أنظمةٌ أخلاقية. فردة حذاء رجالي أسودَ تمر على سكة الحقائب. أستطيع أن أبكي. من التوتر. الحذاء تستمر في طريقها. الصناديق. الصمت في الليل. لقد جربت أن أقطعه عميقاً. هل يستطيع سماعي. بلاد اللاجئين. هل كان نائماً. أمم صغيرة مع جدران عالية. كرات أرضيةٌ على الطاولات. ساعات حائط. انعكاس الساعات على الجدران. النساء الأجنبيات. الرجال السكارى. قاعات الترانزيت.

glostrup

إذاً ها هنا ولدتُ أنا.

my native country

أو من خلال معاملات الدولة. الحق في الدفاع عن النفس. الأمر. الجسر في الأفق.

they had no idea what hit them
الأراضي المحتلة.

it's like the autumn storm. he is just there.

الأراضي المنخفضة. سطح الأفق. التأخير. القديس أو الوحش. مع السلبية. إجراءات خاطئةٌ. الأضواء الزرقاء في الأرض. التقنين. التضاؤل. تسلسل دقيقٌ تماماً. نسيانٌ. عربات القطار المضاءة في ساحة السكك الحديدية. فضاء ضيقٌ. قنوات التلفزيون. هضابٌ. الاتجاهات في فضاء المكان. الشعور بالتكعيب. التناسب الصحيح. أو التناسب عموماً. الكلمات. خلفياتهم. غرفةٌ مظلمةٌ. رحلةٌ مظلمةٌ. الحدود السويدية الدانمركية.

i wonder if we shouldn't just try to do it again today.

الجسر في الأفق. صورة ظلية طويلة. لتبديل الحركة. المادة المرهقة.

the eyes' weakness. airport. security zone.

شارك زاكاييف بمؤتمرٍ للشيشان المنفيين في كوبنهاغن. هذا الاجتماع أخذ حيزاً في منتصف أزمة خطف الرهائن في موسكو وجعل القيادات الروسية تهتاج غضباً. زاكاييف محتجزٌ منذ ثلاثة عشر يوماً. مما أعطى السلطات والدولة الدانمركية قسطاً من الوقت. السكك. الخيانة. مصطلحاتٌ وطنيةٌ.

.you aren't better. western union

أسود وأصفر.

does the world ever happen to you
تبادل. أموال. خطر. أنك غادرت. أن تكون قادراً على المغادرة. أن تكون ممنوعاً. عدالة. رسم حدودٍ جديدةٍ. معاملة تأشير الدخول.

history now

Translated by Ghayath Almadhoun